En torsdag
Äntligen har förkylningen gett med sig, så man vågar sig ut i spånbanan igen. Och vad händer? Jo, precis när jag kommer dit, lite efter nio, släcks belysningen. Men what the.. den ska ju vara tänd till 22? Jag trampar där i halvdunklet ändå, backe upp och backe ner. Springer man snabbare när det är mörkt? Det känns så. Benen är tunga och månen lyser rund och blekgul mellan talltopparna. Det ekar konstigt. Min iPhone lyser upp min arm. Jag är i alla fall ute och joggar lite igen, mina tre kilometrar, det känns fint.
Jag avrundar med lite kettlebell och armhävningar. Varför pratar alla bara om mammamagar och inte mammaryggar? Mina armar orkar göra fler än tio armhävningar, men inte min rygg/bål. Måste tänka på att sitta bättre och träna lite mammagungställen.
Ungarna och jag hittade en hög kran att titta på idag. Det händer alltid saker i betongdjungeln, det är det bästa här. Fast ingen slår de där bussarna, de verkar grymt intressanta fortfarande. Lite önskar jag att jag vore i Ruka med familjen nu ändå, jag saknar dem.
Om barn och dialekter
Det är intressant det här med arv, rötter och dialeketer. Ska man prata sin egen dialekt med barnet fast det lär sig en annan i dagis? Kulturarv är viktigt och därmed också dialekter, vidhåller jag.
I början svarade William på dialekt åt mig här hemma, medan han svängde om till en mer sydfinländsk variant så fort han pratade med nån på dagis. Här hemma fortsätter han ofta att prata som de gör på dagis, dels för att jag pratar så med Mika. Det blir liksom en blandning av de dialekter vi pratat här i Finland och den vi pratade sinsemellan när vi träffades i Sverige. Lite rörigt med andra ord. Men så fort jag vänder mig till barnen, pratar jag dialekt. För det mesta går det bra, men ibland pratar vi om varandra.
– Mamma, var e du? sa W häromdan.
– Jag e i kamarn, svarade jag från sovrummet.
– Jaa, här är du ju, sa sonen efter en stund, varför sa du int att du var i sovrummet?
Det här med kammare är ju jättegammalt och det hänger med än. William vet att hans rum är ”kaman diin” också. Men tydligen blev det knepigt när det finns fler kamrar. För mig kommer det bara av farten, vi sa så hemma.
Andra ord som ”tromant” är kanske mindre österbottniskt och mindre begripligt. William har däremot anammat det helt. Att göra nåt med tromant är att göra lite mot nåns vilja eller hårt. En gång sa han:
– Isi, sun täytyy ottaa tromantilla! när något hade fastnat. Jag undrar om han överför dessa ord till dagis, det skulle vara intressant att veta.
Pratar ni dialekt eller ”högsvenska” med era barn? Och vad är ”dialekt”?
Nån gång i lågstadiet fick jag höra att det fanns barn som inte förstod annat än dialekt och det blev svårt att läsa riktig svenska. Jag upplevde aldrig något sådant, men alla barn är olika.
– Vi säger så på dialekt, brukar jag svara när jag använder nåt konstigt ord och Mika svarar lite på skoj, lite på allvar:
– Men vilken dialekt, menar du som i Österbotten?
Fem orsaker att älska hösten
1. Kören startar igen! Jag har sorterat notpapper och återförenats med mina vänner varje onsdag kväll. Det är underbart att få göra något eget en kväll i veckan och sjunga. Det är fantastiskt roligt och givande.
2. Skördetid! Plommon, äpplen, lingon, gurkor, zucchini – vi har fått och får en hel del. Det är jag så glad över! Tack muster Pirjo och dessutom A, som har födelsedag vi firade idá!
3. Alla tv-program är tillbaka. House, Ice Road Truckers (men tyvärr på fel tid i den svenska kanalen.. hoppas på sena kvällar på Jim snart igen) och nya Beckfilmer, wohoo!
4. Rutiner! Dagis, läkartider, affärer, allt är öppet som vanligt igen. Underbart!
5. Mörker. Det är så fint med stadens ljus eller levande ljus om kvällarna. Jag saknar en spis att elda i, men får låna vid fammos ibland.
Dagens bön är några lånade rader ur en sång och bön av Mikael Svarvar:
Tvillingvardag, del 77
Många man möter påpekar nåt i stil med ”håhå, ja ni har verkligen fullt upp” när de får se eller höra att vi har tvillingar. Egentligen är det ju inte sådär hemskt alltid. Det beror på tillfällen, humör och åldrar. De som har två eller flera syskon måste ju vara med om ungefär samma saker, speciellt de som har barn i en nära ålder. Sen finns det andra som kämpar med barn med funktionshinder och då kommer vi in på en helt ny nivå. Nåja, det var inte det jag tänkte orda om idag, det får bli ett eget inlägg nån annan gång.
Min tanke var i alla fall att det värsta just nu är såna här saker:
Av sånt blir man sur och sne. För att det inte går att dammsuga upp, för att man stått där och kockat, för att magen kurrar, medan ungarna leker fågel, fisk eller mittemellan med det man lagat. Sånt är tråkigt och tidskrävande och tålamodsprövande. Och man torkar och torkar och det verkar som att man bara smetar ut kött och grynost mer och mer istället för att få upp det.
Samtidigt tänker jag att tvillingarna är det bästa som har hänt oss. Jag skulle aldrig nånsin byta bort den här situationen. En mamma jag träffade i Mukelomesta språkade lite med mig och William. Hon hade en liten, söt bebis på armen, som log ett tandlöst leende mot W. ”Ja, nog har ni att göra” sa hon på finska, medan hon själv hade en tremånadersbebis, en ett och en halvåring, en treåring och en femåring. ”Men bättre tvillingar än inga barn”, sa hon. Tja, jag nickade mot henne, det är ju hennes liv och val, men sådär hemskt är det ju inte. Dessutom tyckte jag det lät rörigare med fyra barn under förskoleåldern!
För det handlar ju om det här. Att lämna den sköna soffan och gå ut! Att göra saker, det man kan göra av en situation. Det går inte att göra allt med såhär små tvillingar, jag går inte och badar ensam med dem, inte än i alla fall. Jag låter inte dem springa iväg var som helst, ifall vi inte är två. Men i parkerna kan vi gå. Och som de älskar parkerna, och saft!
Smoothie-stund! Hurra! Då får man saft också. De här är helt saftgalna. Så fort man nämner ordet, rusar båda iväg till köket och ropar: Sash! Afft! Sasss!
För att ta efter varandra, är de väldigt bra på, oavsett om det är gråt, skratt eller ord. Vem sa att tvillingar blir långsammare med prat? Det stämmer ju inte alls.
Och hur orkar man framåt? Tja, jag stickar. En massa sockor, väldigt enkla just nu, men det går snabbt och jag ser resultat. Det är ljuv terapi och det finns alltid ett par fötter som behöver sockor, speciellt nu på hösten. PS. Jag tog inte med alla mina senaste verk, det skulle se ut som om jag är med i Anonyma Sockstickare. Vilket jag faktiskt är, på Ravelry!
Matmåndag
Det blev lite knepigare att steka köttbullar sedan tvillingarna började klättra upp på bordet. För det första kan man inte ha saker där, för det andra sticker de iväg åt varsitt håll och man står där med händerna fulla av köttfärs. Sen hämtar jag den ena, som letar efter nåt på toaletten, medan den andra är på väg till stekpannan och jag bara: nejnejnejnej! Jag sätter dem i matstolarna, på betryggande avstånd från varandra, eftersom de har kommit på att de kan dra varandra i håret. Stora tussar lossnar ibland, jag är förvånad över att de inte skriker mer över det där. Men Milja låter sig inte luras, hon kom på att man kan skrika jättehögt och sen skratta, så får man mammas uppmärksamhet!
Håh håå. Det är roligt med de här störtsköna typerna, men usch va less jag blir på att man lagar mat och när de äntligen ska äta, sitter man själv med kurrande mage och ser minst en kastar nån av dem maten runt sig. Det tar en kvart att städa upp och tack och lov finns det ett par DVDn som de faktiskt sitter och ser på. Mellan varven ropar de: MAMMAAA! för då är det nån MakkaPakka jag måste se eller nån PinkePonk som har pruttat på ett lustigt sätt.
Och varför är det alltid punktering på det enda däcket, fast jag redan lagat det en gång? Tur att vi har pumpen med oss hela tiden. Jag skulle nog kanske inte välja däck med luft fler gånger…
Det ösregnade inatt. Såpass mycket att dagisgården var helt full med vatten och att vissa hus i Portsa och mitt i stan hade fått in en massa vatten i källarna. Jag hörde åskan klockan fem i morse. Gick upp och tog lite vatten. Jag är inte rädd för åska, men just då var jag sömndrucken och ville inte se några blixtar. Tänkte på den där tjejen i Sverige som hade blivit av med sin häst nyligen, för att blixten slog ner i den. Huu, så hemskt. Man ska ända ha respekt för naturens krafter.
Jag väntar på att förkylningen ska släppa. Vi är inne på vecka fyra. Det kommer och går. Lika knäppt som vädret den här sommaren.
Jag gjorde en halvdålig meme ikväll, men Milja hade en så lustig min, att jag bara måste använda bilden. Förslag på bättre text? 😀
Lyckostarna
Vilken cool dag det har varit och den är inte ens slut! Det visade sig att vi har bott grannar med Heidi, som har en jättesöt dotter, som går på samma dagis som tvillingarna ska börja på. Utan att vi vetat om varandra, har vi gått här med stora magar och små barn. Det är många som bor i området, men vilken otur vi haft som gått om varandra. Bra med dagis, så man får nån ordning på sig själv, för det var de som berättade att vi bodde nära varann, haha!
Dagens bästa: Mika hittade Quorn vid Citymarket. Jaaaaa, finallyyyyy! Som jag har längtat och väntat! Det var den produkt jag saknade allra mest, när vi flyttade från Sverige. Jag minns att jag mailade Quorn Sverige och frågade om de ska börja exportera till Finland, men då svarade de nej. Så bra att de hade fel eller ändrade sig! Vad är det här quornet jag pratar om då? Tja, det är gjort av svampprotein, kolesterolfritt, smakar lite som kyckling. Inte lika segt som vissa sojabiffar och ett jättebra, nyttigt alternativ till vanligt kött, även om man inte har nån vegetarian i familjen. Prova, vettja eller läs mer här!
Vad gör vi annars idag då?
Tvillingarna läser böcker…
… och är lite överallt!
Twinsen sov till halv åtta i morse, men hu va trött jag var. ”Kom och lek i mitt rum!” sa William, men jag hade inte alls lust med nåt pyssel den tiden på dygnet. Men när Mika, fammo och tvillingarna över handlandet, passade William och jag på att fika och pyssla! Fast vi var besvikna på ballerinakexen – de är ju inte blå! 😉
Twinsen har fått mer fart. Det är svårt att vara ute med alla tre ungarna samtidigt. William springer ju tack och lov inte sin väg, men tvillingarna vill så gärna promenera. De får turas om, som med så mycket annat. Det är inte superpoppis det här med att vänta på den andra, men det går. 😀
William och jag hittade flera fyr- och femklövrar idag. Kanske är det därför vi har en sån tur med allt idag och är glada? Ja, vem vet.
Nu ska jag ta en dusch, medan alla ungar är ute och ingen ropar vid dörren så fort den är stängd. Halleluja, vilket skönt liv jag har!
Dagens låt: Jesse Kaikuranta – Vie mut kotiin
Ett tips
Ni måste läsa det här. Om ni inte läser nåt annat blogginlägg denna vecka, ska ni läsa det som Mamma Annorlunda skrev för ett par dar sedan.
Lördag
Det är veneziaden, villaavslutning, Forneldarnas natt eller vad man vill kalla det. För oss blev det en ganska vanlig lördag. Vi dristade oss att göra en liten resa ut till havet på kvällen. Vi hann inte se några tända brasor, eftersom det var alltför ljust, men ut kom vi oss en liten stund. Förutom att tvillingarna ville springa överallt, gick det ganska bra. En liten del av mig är ledsen. Det är så svårt att uppskatta den här vardagen hemma, när man alltid är hemma. Jag vet att det hinner ändras hundra gånger, det känns bara som om man gör mat, byter blöjor, tröstar, torkar upp mat och gör nästa sats och sen börjar det om igen. Jag har läst att ögat kan tröttna på att se samma saker hela tiden. Det måste vara så, för jag blir helt till mig när jag ser nya vyer, jag vill fota allt. Jo, jag vet, jag är ute för sällan.
Det var jättefint väder i alla fall, alldeles perfekt svalvarmt. Och jag har precis kommit på vilken sorts upplevelse jag önskar mig i 40-årspresent. Det är ju trots allt inte så långt dit.
Dagens William:
– Kolla, de har ekologiska bananer här, och ganska billigt!
– HURRA, ekologiska! … Mamma, vad betyder ekologisk?
Plötsligt händer det
En dag med en massa skoj, är snart slut. Det är en sån där dag då jag får nåt matfnatt igen och Mika frågar om jag bor i köket. Jag bakar ju lite bara. Har testat ett nytt recept där man bara behöver jäsa bröddegen en gång. Egentligen ska man ha en varmluftsugn, så jag fick grädda lite längre, men det blev gott ändå. William kom in i köket när jag hade bröden i ugnen och jag frågade:
– Känner du, vad gott det doftar?
– Jaaa, det doftar mammas bröd! sa han glatt och de där orden kändes så fina. Mammas bröd.
Ibland undrar jag på riktigt varifrån de här sköna ungarna kom. Tre barn. Är jag trebarnsmamma? Antagligen kommer jag inte riktigt att förstå det, innan de flyttar hemifrån. Jag var ju bara Tourette-Bitte ett tag. Och ”plötsligt” är vi fem. Fast jag ler stort när jag skriver det här.
Vi hann vara ute i parken, trots att regnet hängde i luften på kvällen och det såg ut att bli blixtkrig. Det blev väldigt fina och grymt vackra skuggor på molnen.
William har fått hem sitt skrivbord och det känns som om vi har en ganska stor kille redan. Han var så stolt när vi rumsterade om och gjorde plats för det nya och plockade ihop lite gammalt. Och de små, ja de växer så fort. William tog den här bilden av mig och Milja och plötsligt ser hon ut som en tjej, en liten tjej. Inte bebis.
Fast det är klart, tvillingarna får fortfarande plats att bada i handfatet och det är alltid lika roligt. Just det kommer jag absolut att sakna när de blir större.
Dagens i-landsproblem:
Hur kan en liten förkylningblåsa mitt i gommen svida så förbaskat? Och flera dar dessutom? Nåja, den här förkylningen verkar äntligen ge med sig, det är på tiden.
440 skäl att älska garn
Den har dykt upp nu. Den nya affären (som jag faktiskt sökte jobb på) i Postens gamla utrymmen. 440 kvadratmeter garnglädje, som heter Lankamaailma. Kedjan finns i Helsingfors också och tydligen går det bra för dem. Det var tokstort! Vi åkte in till stan en stund en kväll för att rasta ungarna och för att köpa en ”I drömmarnas trädgård”-DVD. Det är det enda som duger just nu, ifall det inte är Hopla. Inte mer Hopla nu, mina öron krullar sig, jag blir undernärd på bilder och har den där arma musiken i öronen dag och natt! Även tvillingarna kan den utantill och vet från vilket håll alla saker kommer och vad som ska hända, om man nu ens kan säga att det händer saker i den där enkla världen.
När jag körde in mot stan såg jag den. Lankamaailma, nyöppnad. Och öppen fortfarande! Jag var ju bara tvungen att kika in. Det var garn, garn och … garn! Hylla efter hylla och bord efter bord. KnitPro och Clovers nålar, tillbehör och alla garn jag funderat på hur de känns, bland annat Trekking och Nordlys. Man blir ju knäpp med mindre! Vem ska köpa allt det där garnet? Nåja, tre nystan köpte jag, de hade dessutom en hel del erbjudanden eftersom de nyss öppnat. Två rosa nystan fick jag på köpet, men de vet jag inte riktigt vad jag ska göra av. Får kanske bli en tröja eller en liten halsduk. ^^
Ungarna har somnat och jag öppnade en pilsner, nu ska jag sticka några varv innan det är dags att sova. De känns så korta, de här kvällarna. Och ibland känner jag mig så otroligt rastlös. Understimulerad kanske? Nu ska jag sticka några varv, kolla vem som hänger på dagens Stickcafé på fejjan och lyssna på David Guettas senaste.
David Guetta – She Wolf (Falling to Pieces) [feat. Sia] [Michael Calfan Remix]
