Tvillingvardag, del 77

Många man möter påpekar nåt i stil med ”håhå, ja ni har verkligen fullt upp” när de får se eller höra att vi har tvillingar. Egentligen är det ju inte sådär hemskt alltid. Det beror på tillfällen, humör och åldrar. De som har två eller flera syskon måste ju vara med om ungefär samma saker, speciellt de som har barn i en nära ålder. Sen finns det andra som kämpar med barn med funktionshinder och då kommer vi in på en helt ny nivå. Nåja, det var inte det jag tänkte orda om idag, det får bli ett eget inlägg nån annan gång.

Min tanke var i alla fall att det värsta just nu är såna här saker:

Av sånt blir man sur och sne. För att det inte går att dammsuga upp, för att man stått där och kockat, för att magen kurrar, medan ungarna leker fågel, fisk eller mittemellan med det man lagat. Sånt är tråkigt och tidskrävande och tålamodsprövande. Och man torkar och torkar och det verkar som att man bara smetar ut kött och grynost mer och mer istället för att få upp det.

Samtidigt tänker jag att tvillingarna är det bästa som har hänt oss. Jag skulle aldrig nånsin byta bort den här situationen. En mamma jag träffade i Mukelomesta språkade lite med mig och William. Hon hade en liten, söt bebis på armen, som log ett tandlöst leende mot W. ”Ja, nog har ni att göra” sa hon på finska, medan hon själv hade en tremånadersbebis, en ett och en halvåring, en treåring och en femåring. ”Men bättre tvillingar än inga barn”, sa hon. Tja, jag nickade mot henne, det är ju hennes liv och val, men sådär hemskt är det ju inte. Dessutom tyckte jag det lät rörigare med fyra barn under förskoleåldern!

För det handlar ju om det här. Att lämna den sköna soffan och gå ut! Att göra saker, det man kan göra av en situation. Det går inte att göra allt med såhär små tvillingar, jag går inte och badar ensam med dem, inte än i alla fall. Jag låter inte dem springa iväg var som helst, ifall vi inte är två. Men i parkerna kan vi gå. Och som de älskar parkerna, och saft!

Smoothie-stund! Hurra! Då får man saft också. De här är helt saftgalna. Så fort man nämner ordet, rusar båda iväg till köket och ropar: Sash! Afft! Sasss!

För att ta efter varandra, är de väldigt bra på, oavsett om det är gråt, skratt eller ord. Vem sa att tvillingar blir långsammare med prat? Det stämmer ju inte alls.

Och hur orkar man framåt? Tja, jag stickar. En massa sockor, väldigt enkla just nu, men det går snabbt och jag ser resultat. Det är ljuv terapi och det finns alltid ett par fötter som behöver sockor, speciellt nu på hösten. PS. Jag tog inte med alla mina senaste verk, det skulle se ut som om jag är med i Anonyma Sockstickare. Vilket jag faktiskt är, på Ravelry!