Om barn och dialekter
Det är intressant det här med arv, rötter och dialeketer. Ska man prata sin egen dialekt med barnet fast det lär sig en annan i dagis? Kulturarv är viktigt och därmed också dialekter, vidhåller jag.
I början svarade William på dialekt åt mig här hemma, medan han svängde om till en mer sydfinländsk variant så fort han pratade med nån på dagis. Här hemma fortsätter han ofta att prata som de gör på dagis, dels för att jag pratar så med Mika. Det blir liksom en blandning av de dialekter vi pratat här i Finland och den vi pratade sinsemellan när vi träffades i Sverige. Lite rörigt med andra ord. Men så fort jag vänder mig till barnen, pratar jag dialekt. För det mesta går det bra, men ibland pratar vi om varandra.
– Mamma, var e du? sa W häromdan.
– Jag e i kamarn, svarade jag från sovrummet.
– Jaa, här är du ju, sa sonen efter en stund, varför sa du int att du var i sovrummet?
Det här med kammare är ju jättegammalt och det hänger med än. William vet att hans rum är ”kaman diin” också. Men tydligen blev det knepigt när det finns fler kamrar. För mig kommer det bara av farten, vi sa så hemma.
Andra ord som ”tromant” är kanske mindre österbottniskt och mindre begripligt. William har däremot anammat det helt. Att göra nåt med tromant är att göra lite mot nåns vilja eller hårt. En gång sa han:
– Isi, sun täytyy ottaa tromantilla! när något hade fastnat. Jag undrar om han överför dessa ord till dagis, det skulle vara intressant att veta.
Pratar ni dialekt eller ”högsvenska” med era barn? Och vad är ”dialekt”?
Nån gång i lågstadiet fick jag höra att det fanns barn som inte förstod annat än dialekt och det blev svårt att läsa riktig svenska. Jag upplevde aldrig något sådant, men alla barn är olika.
– Vi säger så på dialekt, brukar jag svara när jag använder nåt konstigt ord och Mika svarar lite på skoj, lite på allvar:
– Men vilken dialekt, menar du som i Österbotten?
Bittes blogg 
Ja, det är intressant. Jag kan tänka mej att om man inte längre bor där man är uppvuxen får dialekten en ännu större betydelse.
För en Österbottning som mej är det intressant med hur många vuxna använder språket med små barn. Min lille kille kommer säkert att få dialekt om första språk, eftersom hans pappa och jag pratar det med varandra. Men ändå så tar man (alltså jag, och flera andra också) till standardsvenska då vi vill vara extra tydliga: ”lägg den i lådan”, ”vi ska läsa boken”, ”var är lampan?”…
Lite motsägelsefullt på ett sätt, men så blir det.
Förstår faktiskt. Jag gör samma sak, använder en mer korrekt svenska när jag ska betona nåt. Fast å andra sidan säger jag: ”Sess ner” och ”lex ner” också. ^^
Intressanta funderingar. Vi försöker hålla oss till standardsvenska när vi pratar med barnen. Egentligen inget vi diskuterade utan känns rätt så, vet att jag är uppvuxen på det sättet. Däremot pratar jag dialket med maken och de flesta andra som pratar dialekt. Märker att Jacob (5år) börjar snappa upp mera och mera dialekt ord och får ett mera uppblandat språk, speciellt efter att vi var hemma hela juli månad. Vi resonerar lite som så att vi vill att barnen ska lära sig ”ordentlig” svenska, dialekten kommer nog eftersom vi planerar att flytta tillbaka till Österbotten efter detta Syd-Afrika projekt, skulle ev resonera annorlunda om jag inte ”bodde” hemma.
Härligt med blandat språk, det tycker jag låter vettigt också. Och som du säger, ibland får man verkligen tänka hur man ska göra, med flytter och allt sånt. Jag vet att ungarna här kommer att lära sig finska, Åbo är verkligen finskt, så jag betonar vikten av svenska i vår familj, jag är ju den enda som pratar svenska, förutom Mika och jag sinsemellan då.
Jag har också funderat på vilket språk månne mina får. Jag pratar nämligen högsvenska, pappan pratar dialekt och på dagis är det dialekt som gäller.
Jag hoppas ju att de har dialekten som modersmål, men att de får en stark högsvenska, så att det blir lätt att klara sig ute i världen..för de finns faktiskt de som knappt förstår annat än dialekt, och som verkligen inte kan prata annat..och det är nog, enligt mig, ett handikapp. Att kunna flera språk och dialekter, det är däremot en rikedom!!
Jag trodde du också pratade som pappan, så roligt hur man tänker sig att människor är. Alla dialekter är en rikedom, såvida man inte begränsar barnet med för många såklart. Det är ju nästan som ett eget språk ibland.
Pratar absolut dialekt med mina barn! : ) Dialekten är mitt modersmål och inte standardsvenskan, så det skulle kännas fel att lära dem något annat. Fast egentligen stämmer det inte heller, som tvåspråkig har jag på sätt och vis 2 modersmål, fast jag definierar mig själv som svenskspråkig. Fast jag har nog undrat hur man månne skulle göra om man bodde på en ort där majoriteten inte pratar/förstår vår dialekt.. Det skulle ju nog vara lite orättvist att lära barnen att prata på sitt sätt och sedan skicka dem till dagis där ingen nödvändigtvis skulle förstå dem? Samtidigt skulle det nog isåfall smärta att dom aldrig lärt sig min hemdialekt.. Jätteintressant ämne, defintivt! Ju fler dialekter och språk man behärskar och förstår, desto bättre!
Så är det hos oss, här pratar man ju inte österbottniska. Jag vill att den ska vara kvar. Fast jag pratar inte lika grovt eller lika brett, hur man nu ska förklara det, som när jag är hemmahemma. Tycker om dialekter!
Vi pratar bara dialekt hemma, något annat skulle kännas väldigt underligt. J och jag kommer båda från norra Österbotten så vi har ju pratat dialekt med varandra hela tiden. Andreas pratar mest högsvenska, han får ju den från dagis och från filmer och böcker. Men jag märker nu att han börjar använda mera dialekt hemma, det är som om han insett att det faktiskt är olika språkvarianter. Han kan rätta sig, säga ”motorcykel” först men ändra det till ”mootopeed” då han inser att det är mig han pratar med. Och i somras lade han sig till med riktigt brett Terjärv-ä då vi var där i två veckor.
Heerrlit, leta koma bara! 😀 No lär ti se finsk och ana saan!
Jag tycker absolut att du ska prata dialekt med barnen! Dels är det ditt modersmål, och därigenom ditt känslospråk. Jag rekommenderar i jobbet alltid föräldrar att prata sitt eget modersmål med sina barn, alltså dialekt om det är ens första språk. Min mamma har pratat Nykaabimål med mig, och pappa är från Öja. Själv talar jag öjadialekt eftersom jag är uppvuxen där. Standardsvenska lär man sig alltid, det får man på dagis och i skolan och via böcker och sådär. Dessutom kommer barnen att vara stolta och tacksamma över att de kan dialekt när de blir äldre, kanske semestrar i Österbotten (eller kanske ni flyttar dit någon gång, vad vet jag). Dialekter rocks! Dessutom låter det så himla konstlat när barn lär sig någon slags ”konstgjord” dialekt genom att föräldrarna pratar nästan skriftspråk för att dilalekten inte är ”tillräckligt fin”.
Med tanke på att barnen växer upp i Åbo lär de nog sig standardsvenska fast ni pratar dialekt och finska hemma. Och finskan sedan! Vilken otrolig tur dina barn har som får lära sig så många språk, det hade jag också velat. Enspråkigt svensk som jag är, men som är väldigt intresserad av att slipa finskan.
Jag hoppas man får komma med råd och åsikter fast man inte har några barn , och att jag inte får en besserwisserstämpel;) Men i och med mitt jobb så har jag ändå lite inblick i barn och språk.
Tack för ditt långa svar! Absolut inte, du är ju talpedagog, jag tyckte det var en väldigt bra kommentar. Såklart kan man ha åsikter fast man inte har barn, det är ju oftast då man kommer på sånt som vi insnöade mammor inte tänker på (alltid). 😀
Oj, det här ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. När vi väntade vår äldre son, bestämde vi att jag ska tala finska med honom (i mitt barndomshem talades det både finska och svenska) och maken, som kommer från ett enspråkigt dialekttalande hem, svenska. Sinsemellan talar vi en inte alltför grov dialekt. Med sina släktingar från skärgården talar maken mycket grövre dialekt än med mig. När sonen sedan föddes, kunde jag inte förmå mig att tala finska med honom eftersom svenska ändå var det språk som stod mig närmast hjärtat i och med att det hade varit mammas och mitt gemensamma språk i en för övrigt finsk familj.
Vi talade först lika med sonen som vi talar med varandra, men från videofilmer har jag noterat att jag började tala något som mer liknade standardsvenska när han började på dagis, där barnen var antingen finsk-, svensk- eller engelskspråkiga. Personalen på dagis talade endast engelska med barnen.
Åren gick, sönerna, som vid det här laget var två till antalet, började skolan, och började så småningom läsa finska i skolan. Efter några år märkte jag hur svår finskan egentligen är för enspråkigt svenska barn, och då förstod jag vilken björntjänst jag hade gjort mina barn som inte talat finska med dem trots att jag kunde ha gjort det, så plötsligt en dag föreslog jag att jag skulle byta språk, och alla var genast med på noterna. Sönerna var då 10 och 11 år gamla. Det var jättetungt först, och det var så himla skönt att endast få tala svenska efter att barnet lagt sig om kvällarna. Vi kom aldrig så långt att vi skulle ha fört en tvåvägskommunikation på finska, men sönerna lärde sig ändå att förstå finska på ett helt annat sätt än om jag skulle ha fortsatt att tala svenska med dem. Äldre sonen spelade hockey i många år, och blev via den tvungen att aktivt börja använda finska, medan yngre sonen som alltid umgåtts i svenskspråkiga kretsar inte hade samma fördel.
Jag sade redan från början när jag bytte språk att jag byter tillbaka till svenska den dag då yngre sonen har skrivit sitt studentprov i finska, och det gjorde jag, så nu talar jag lika med dem igen som jag gjorde när de föddes.
Dock har båda sönerna flera gånger sagt att de skulle ha velat lära sig dialekt från början. På lågstadiet talade de standardsvenska, men i högstadiet utökades kompiskretsen med kompisar från byarna runtom i Korsholm, och dessa talade dialekt, och då kände sig våra barn lite utanför, så då började de tala en salig blandning av allt möjligt. Fast standardsvenska kan de nog också om de vill och det behövs.
Lite kuriosa: några veckor efter att jag bytt språk, höll jag en lång utläggning om tingens ordning på finska, och när jag äntligen drog andan, sa yngre sonen: ”Är det nån som förstår vad kärringen säger?”. Det har vi skrattat åt många gånger efteråt.
Tack för din långa, härliga kommentar! Underbart att du vågade byta. När jag bodde mina åtta år i Sverige tänkte jag på hur jag skulle göra för att behålla finskan – men det löste ju sig!