Skip to content

En torsdag

30 augusti, 2012

Äntligen har förkylningen gett med sig, så man vågar sig ut i spånbanan igen. Och vad händer? Jo, precis när jag kommer dit, lite efter nio, släcks  belysningen. Men what the.. den ska ju vara tänd till 22? Jag trampar där i halvdunklet ändå, backe upp och backe ner. Springer man snabbare när det är mörkt? Det känns så. Benen är tunga och månen lyser rund och blekgul mellan talltopparna. Det ekar konstigt. Min iPhone lyser upp min arm. Jag är i alla fall ute och joggar lite igen, mina tre kilometrar, det känns fint.

Jag avrundar med lite kettlebell och armhävningar. Varför pratar alla bara om mammamagar och inte mammaryggar? Mina armar orkar göra fler än tio armhävningar, men inte min rygg/bål. Måste tänka på att sitta bättre och träna lite mammagungställen.

Ungarna och jag hittade en hög kran att titta på idag. Det händer alltid saker i betongdjungeln, det är det bästa här. Fast ingen slår de där bussarna, de verkar grymt intressanta fortfarande. Lite önskar jag att jag vore i Ruka med familjen nu ändå, jag saknar dem.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: