En torsdag

Äntligen har förkylningen gett med sig, så man vågar sig ut i spånbanan igen. Och vad händer? Jo, precis när jag kommer dit, lite efter nio, släcks  belysningen. Men what the.. den ska ju vara tänd till 22? Jag trampar där i halvdunklet ändå, backe upp och backe ner. Springer man snabbare när det är mörkt? Det känns så. Benen är tunga och månen lyser rund och blekgul mellan talltopparna. Det ekar konstigt. Min iPhone lyser upp min arm. Jag är i alla fall ute och joggar lite igen, mina tre kilometrar, det känns fint.

Jag avrundar med lite kettlebell och armhävningar. Varför pratar alla bara om mammamagar och inte mammaryggar? Mina armar orkar göra fler än tio armhävningar, men inte min rygg/bål. Måste tänka på att sitta bättre och träna lite mammagungställen.

Ungarna och jag hittade en hög kran att titta på idag. Det händer alltid saker i betongdjungeln, det är det bästa här. Fast ingen slår de där bussarna, de verkar grymt intressanta fortfarande. Lite önskar jag att jag vore i Ruka med familjen nu ändå, jag saknar dem.