Ett slut, en början

En sommarvecka är slut och därmed också den sista hemmaveckan för tvillingarnas del. Imorron börjar dagisinskolningen. Många har frågat mig om utbildningen jag höll på med. Den bekostades av Kela/FPA och fortsätter inte. Ifall jag skulle fortsätta med den på egen hand, skulle det innebära att jag måste hitta en egen praktikplats, kunna jobba plus studera helt på egen hand och jag vet faktiskt inte om jag klarar av det. Därför måste jag pausa med den, det kan ju hända att nya platser eller kurser dyker upp, eftersom jag fått höra att de som jobbar inom sterilvården är på väg att pensioneras, att det kan finnas vikariat. Men det är korta vikariat vi pratar om, en del av mina före detta klasskompisar från VHTE8 är arbetslösa eller byter jobb ofta. Och det är färdiga med studierna. Således blir det annan praktik för min del.

Kvällen har spenderats med att fylla i en massa blanketter, kopior åt oss själva (allt i två exemplar) och att skriva ner starka sidor hos barnen. Herregud, ska jag ha tre barn i dagis snart? Det känns ofantligt stort, och lite svårt. Mina små bebisar! Å andra sidan har folk från alla håll försökt övertala mig om att det kommer att gå bra, att jag även ska tänka på mig själv (fast jag annars brukar vara för bra på det), så jag försöker lyssna på det. Det är ju inte så att hemmalivet tar slut, är över för alltid och pang bom, för att ungarna är på dagis. Men det kommer att bli en tung vecka ändå, jag vet det.

Milja har lärt sig att säga ”Neh. Neh, neh!” även om man inte frågar henne nånting. Hon går bara runt och surar för sig själv. Isaac har lärt sig att säga ”mask”. Eller nja, ”masss” blir det och så springer han och hämtar den lilla boken med masken. Jag är fortfarande förvånad över hur man kan vara så liten som knappa ett och ett halvt år gammal, och så full av personlighet.

När William skulle börja dagis, han var ett och ett halvt han med, frågade de vad han har för personlighetsdrag. Jag svarade att jag inte riktigt visste, att han inte riktigt hade nån utpräglad personlighet. Jag såg inte den, jag hade inget att jämföra med och svårt att ta fram detaljer. Nu kan jag lätt räkna upp saker som utmärker just Isaac eller Milja och de håller på att bli två egna personer. Inte ”tvillingarna” eller ”IsaacochMilja”. Jag satt och märkte skor och kläder, tänkte att det hade varit väldigt praktiskt att ha barn med samma begynnelsebokstav i namnen (som syrran) och undrar om man kan skriva ”M&I” i vissa plagg. De delar ju en massa saker.

Lånad från barnboksprat.se

Dagens boktips: 

En björnberättelse. En bok jag haft i min ägo sen jag var liten. Det handlar om vänskap, om att vara ensam och om att betyda något för någon annan. Den är ganska lång, passar inte de allra minsta, men William orkade höra halva boken idag och nu väntar vi på fortsättningen.