Skip to content

Dagisstart

3 september, 2012

 

Jag har alltid tänkt att jag skulle vara den där coola morsan, som accepterar att mina barn växer upp. Den som accepterar att de växer ur blöj- och matkastaråldern för att kasta sig in i trotsåldern och så överlever vi den. Att jag skulle uppskatta nuet och inte se bakåt. Men tanken mol bak i huvudet. Stanna tiden lite grann. Bara en smula. Jag både vill och vill inte det. De här typerna är så sköna! Mina älskade barn, va arg jag kan bli på dem och sekunden efter är jag så tacksam att de finns, våra fina ungar!

Vi mjukstartar dagis med att vara där ett par timmar nu i början. Mika laddade upp med en ny termoskaffemugg och jag med gröt. Isaac blev skitarg för att han inte fick vara ute och leka, han ville promenera! Det grät han över en stund, men resten gick hur bra som helst. Okej, det här är bara början, men det var en fin början. Fråga mig på torsdag igen, då vi ska lämna dem ensamma, så kanske jag är av en annan åsikt. Eller tänk om allt går bra. Det var så många som sa till mig, redan under graviditeten, att det skulle bli SÅÅÅ jobbigt med tvillingar. Det var herregudande hit och dit, ”oj-vad-ni-kommer-att-ha-att-göra” och självklart är det full fart. Men det har ju gått bra. Visst har jag känt mig arg och urlakad, visst får jag utbrott för att jag inte orkar, jag har brottats med panikattackerna, men det går ju framåt. Det kunde faktiskt vara mycket värre. Vi har tre underbara barn, med egna personligheter och som är söta som dockor och ibland vill jag bara pussa dem allesammans på en enda gång.

 

Ikväll var vi också ute och William ville fota mig med stora kameran. Milja blev sur och ville inte vara med, Isaac kastade mössan och jag ser ut som en dödstrött albinozombie,  haha!

Jag tänker på kläder. Vilken otroligt mängd som är i omlopp just nu. Egentligen borde man ha sex par regnbyxor, om man ska ha både hemma och på dagis. Såvida man inte hela tiden slarvar dem fram och tillbaka. Nej huu, vi får nog bära hem kläderna. Sen se till att alla har ombyteskläder och jackor och de där arma sockorna som kommer bort i tvätten hela tiden. Min dröm är att plaggen skulle komma ut ur tvättmaskinen och vara alldeles släta av sig själva, utan att man behöver stryka dem. Jag gilla nystrukna kläder, men äh, jag massproducerar hellre sockor och bakar bröd.

Och ja, jag ha dille på de här vattendropparna på krassebladen. Tycker de radar upp sig så fint i solljuset.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 4 september, 2012 03:51

    Fast det är ju ändå de där bilderna som är som charmigast tycker jag. När man är mitt i livet. För det är ju sällan så lugna stunder som man vill heller.
    Var ett tag sen jag var inne här nu, du vet när livet kommer emellan och man bara inte hinner allt!

    • 4 september, 2012 08:20

      Ja, du har så rätt. Det är skönt med lite lugnt, men inte hela tiden.
      Jag hinner inte heller läsa alla bloggar eller artiklar jag skulle vilja, men jag brukar läsa ikapp mellan varven. 🙂

  2. 4 september, 2012 07:22

    Härligt inlägg, och beskriver precis hur jsag känner nu när Julia har börjat på dagis. Man är hela tiden fokuserad på att gå framåt, men ändå… åh, jag vill bara fånga varje liten stund med henne och ha den kvar (eller nja, de goda stunderna kanske främst 😉 ).

    • 4 september, 2012 08:19

      Ja precis så! Förresten har du en alldeles underbar och glad dotter! Hon är som en liten studsboll. Fast hon inte kan gå tumlar hon runt och hinner överallt. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: