Fortsatt bra

Jag undrar på allvar om morgonmänniskor är gladare än andra människor. Mer harmoniska liksom. Min erfarenhet säger mig att det ofta är så. Jag skulle så gärna vara en morgonmänniska. Tänk att kunna gå upp klockan sex i lugn och ro, sticka några maskor och funderar på dagens roligheter över en tekopp och en macka och faktiskt vara vaken när man går upp. Istället vaknar man och skulle vilja snooza hundra gånger och bara draaa sig där i sängen jättelänge. Det är kallt (fast det egentligen inte är kallt i lägenheten) att gå upp och täcket känns så lockande varmt.

När jag väl kommit mig upp och iväg går det bra. Att komma iväg med tre barn på morgonen känns inte sådär superlockande, måste jag erkänna. Det fattas skor och sockor, någon springer iväg, andra hittar inte sin jacka eller mössa eller har redan kastat bort den.

Jag hade förresten trott att tvillingarna skulle hålla ihop med på dagisgården. Det gör de inte! Jo, ibland, men så hittar den ena något intressant och sticker iväg. Det kanske beror på att mamma och pappa fortfarande är med eller så vill de bara olika saker. ”Alla” säger ju att det är ”så bra att de har varandra” och det tror jag på, men de verkar nöja sig med att ha varandra på avstånd också. Det fortsätter att gå bra på dagis och jag njuter.

Vi hälsade på fammo efter halvdagen och jag sa att vi kommer och våldgästar henne med hungriga tvillingar, fast hon inte är förberedd. Det sköna med fammo Merja är att hon alltid blir så glad och nuförtiden vågar jag tro på det också!

Ibland händer det också att tvillingarna radar upp sig fint intill varandra, tittar i böcker och leker ihop. Det är mysigt! Som när man hittat en mysig bok som båda gillar.

Jag hittade ett bekant ansikte på en bild idag. En Mika som fyraåring. Tja, det finns lite likheter, om man säger så. 🙂