Ett och ett halvt år

Idag är det höstdagjämning och på pricken ett och ett halvt år sedan Milja och Isaac föddes. Alldeles pyttesmå, tyckte jag och med rakt hår och mörkblåa ögon. Det första jag frågade var ”är de friska”, när jag vaknade från aktusnittet, helt omtöcknad och snart upptäckte att jag frös så sängen skakde. Det var hemskt. Jag fick ett värmetäckte och ungarna intill mig. De hade legat i kuvös en och en halv timme ungefär, men deras värden var så bra att det räckte. De var ju ändå födda i vecka 37+3. Måste bara passa på att dra fram lite gamla bilder, sådär som mammor gör när det är nåt jämnt eller ojämnt på gång.

Det var här det började, det var här Mika och jag tog våra första stapplande steg mot att vara tvillingföräldrar. Det var inte så kaotiskt som jag hade trott i början. Dels för att jag var helt däckad efter akutsnittet och dels för att mitt Hb var under 90, så jag var ganska vimsig och yr, inte bara av lycka. För trots att min smärtpump inte fungerade, för att jag tjatade till mig ett rektalrör efter alla smärtor i magen (haha, det låter helt sjukt att säga det efteråt, men ni fattar inte hur ont man kan ha i magen av luft!) och vi kom fram till att jag är allergisk mot massa olika tejp, som används inom vården. Bland annat så man limmar fast slagar med, eller sånt man får efter ett blodprov.

Mycket av de första dagarna spenderades såhär. Jag hade för ont för att orka stå upp, men kunde sitta i rullstol. Sköterskorna badade ungarna lite snabbt varje morgon och bytte blöjor, kollade navlar och allt det där…

… och bäddade dem ofta såhär, intill varandra, eller i varsin ”rulle”. 🙂 Vi hade tur, våra twins sov ganska bra och mycket början och även senare i långa pass. Det var en helt annan bebisvärld än den jag upplevde med William.

William var plötsligt så stor och så ARG, jämfört med den här lilla dockan på 2,5 kilo. Han stannade nästan åtta dagar med farmor och farfar, hann ha struplocksinflammation och bli jättearg för att inget var som vanligt. Ja jösses, allt var ju omkullkastat, jag förstår att han var arg och kastade stövlar runt sig när han hälsade på oss!

Isaac var lite gul, men inte såpass mycket att han behövde sola. Och han hade det sötaste lilla pipljud när han grät. Han är fortfarande den som gråter gällt som en liten fågel, fast inte på samma vis numera förstås.

Och nu är vi här! Twinsen sover inte längre i samma säng, det gjorde de bara ett tag i början. De sover hela nätter, men vaknar ibland och gråter lite. Stiger upp kvart i sju och somnar mellan åtta och nio på kvällarna. Den store inte långt efter. Och fart på är det! Isaac vill fortfarande bara gå och gå – det ska vara på asfalt, sand duger inte. De är olika som natt och dag, men ropar ofta på varandra och leker ofta tillsammans. Tänk att hela tiden ha den andra med. Det är sällan vi har särat på dem. Fast ibland vill man. Det känns lite onödigt bara, eftersom deras intressen är så lika.

William däremot, har växt både i självförtroende och utseende. Han är mindre rädd, men lider också av att vara stor.

– Jag får saft sist, som vanligt, sa han idag, när jag hällde upp åt alla. Men det blir så, för de minsta ylar högst och mest. Och oftast.

Å andra sidan säger William de roligaste sakerna:

– Mamma! Det luktar FIS i lilltoan idag!

Och den är faktiskt ganska skönt att den här dagen är till ända. Håh håå, va mycket gråt och gnäll det har varit. Tur att man glömmer sånt när de sover.