Vatten, vatten och garn

I morse var det inte långt till gråten. Det formligen öste ner regn, jag försökte ta mig till bilen med tre barn och två kassar med kläder. Twinsen bölade och skrek för att de inte ville vara i vagnen och det kändes måttligt roligt att väcka hela det ekande trapphuset. Däcket på vagnen har pyspunka för femtioelfte gången. De där metrarna till bilen blir längre och längre. Sen hade vi inte bilen på vårt vanliga ställe, eftersom det inte fanns plats där, utan vid skolan, så vi stånkade dit. Jag krånglar med bälten, spännen, försöker hinna med ett och alla barn i taget eller se till att ingen blir ledsen och samtidigt hålla ett paraply. Arma bilstolar, varför krånglar bältena och blä va man får ont i ryggen av att trycka in sig i bilen.

Vagnen har hunnit bli dyblöt innan jag får in den i bilen och jag har inte hunnit med nån egen frukost, är orolig för att vi ska missa dagisditon. Milja nyser i baksätet och jag ber henne torka sig själv om nästan med sussu (snuttistrasan som alltid ska vara med), vilket hon för det mesta faktiskt kan. Fönstren imman i bilen och vindrutetorkarna går på max. Vid en av korsningarna är det så fullt med vatten att det täcker hela vägen. När jag var liten ville jag alltid att man skulle köra med racerfart genom ALLA vattenpölar, men nu tänker jag mest på att inte stänka ner fotgängare eller att det kan finnas nån sten på vägen.

Vid dagis är det trångt. Man måste parkera på vägen och jag får plats, men väldigt nära busskuren och precis då kommer den arma bussen och jag ber att han ska förstå. Han rymdes i alla fall. Hur kommer det sig att metrar känns så extra långa ibland, och så extra korta andra gånger?

Jag får med väskor, paraplyer och barn och funderar på om jag hade fotoblanketterna med, när jag Milja börjar gråta för att jag inte kan hålla hennes hand också, samtidigt. Till sist håller både Isaac och hon ett par av mina fingrar, medan William springer och öppnar porten. På dagisgården ramlar Isaac i en vattenpöl och han hann precis fiska upp honom (han har inga regnbyxor på sig, men däremot gummistövlar) och jag undrar hur hans halare ska hinna torka tills de ska ut igen.

Väl inne på dagis ramlar alla kläder ut i en hög, William smiter iväg till frukost på sin sida och är ledsen för att jag inte kan vinka från fönstret, och istället pysslar med tusen små vantar, byxor, regnhandskar och kläder och blanketter och ett litet kontakthäfte. Hur lär man sig ha ordning på kaoset? Dagispersonalen är underbar. De hjälper mig hänga upp halare och mössor i torkskåpet, trallar glatt att ”det fixar sig, vi är vana” och jag får allt på plats och tvillingarna gråter inte. Pust. Det är jag som inte är van! Hemma har inte alla kläder ens hunnit torka under natten, men tack och lov att andra har torkskåp!

Sen blir det bättre. Jag har fått saker uträttade under dagen, fixat en godisskattkarta åt den ivrigt väntande sonen, som förstod vad det handlade om! Isaac var bara glad och lurig, Milja bar runt mina alpackagarn, som ska bli en tröja åt W. Hoppas jag.

Just nu stickas det också sockor i favoritgarnet: Zauberball. Inte lace, som på bilden, men samma färger: Deine blaue Augen och Schokocreme. Jag är förvånad över hur ett så tunt garn kan hålla för sockor och dessutom sägs tåla torktumling på låg temperatur! (på bilden är Lace-garnet längst fram, det är ännu tunnare. Sockgarnet i lådan bakom). Milja är särskilt förtjust i etiketten, för det är ju en katt där! Nu säger hon ”Katt!” om alla garn, vilket tack och lov inte är sant.

Dagens slapptips: 

Just nu kan man äta skräpmat med en smula bättre samvete. De har böcker tillsammans med Happy Meal, på finska såklart, men det är ju superbra! Tycker i alla fall vi som fick två stycken idag.

Dagens vattenlek:

På skolgården/granngården.