På språng

Idag har vi varit supereffektiva, fammo och jag. (Egentligen är hon min svärmor, och ungarnas farmor, men det låter bättre med fammo.)

Vi fortsatte vårt loppis-race med en massa kläder och prislappar. Först högg det till lite i bröstet. Man står där med alla kläder och minnen av pyttesmå händer. Det är nästan så doften av ny bebis finns kvar i vissa plagg. Men vad ska man göra med en massa små kläder, när det hela tiden kommer fler plagg? Vi hann inte ens prissätta klart innan flera av plaggen gick åt. Sen kändes det roligt, roligt att veta att de får glädja nån annan bebis och dess mamma eller pappa! För egentligen är det ju för föräldrarnas skull man klär sin bebis, eller sin egen. Hur som helst känns det skönt att inte kläderna tar upp en massa plats här hemma. Och så har jag konstaterat att jag inte nånsin bli nån bra försäljare, om jag själv ska sätta priser. Jag är nog för snäll för det!

Sen har vi tragglat genom mataffären, jag hann med en länk i ösregn (4,2 idag) och det kändes fint. Hela familjen är hemma igen och ungarna var genomblöta och lite sura när de kom hem, men nu ligger de nedbäddade bland sköna lakan. Det enda problemet är egentligen att vi skulle behöva ett torkskåp. Nu är hela vår toalett (den större av dem) full av våta träningskläder och gummistövlar, regnhandskar, jackar och regnbyxor. Hur gör man i en lägenhet, när man har tre barn och behöver att pannrum att torka alla saker i? 🙂

Nu blir det mer sockstickning på FB-caféet och TV-slapp med Lyxfällan innan dagen går till ro.

Förresten, vet ni hur det låter när regnet smattrar mot hundratals nerfallna löv? Det låter som om någon trummade mjukt på små sammetstrummor, som en lek med fingrar över ett varmt piano, som en rytm av tårar mot en j0rdlig kind. Det var fint, även om mina skor lät sloff-sloff av allt vatten som öste ner. ^_^