Årskrönika 2012, del I
Ska jag verkligen orka med nån årskrönika? tänkte jag för mig själv och funderade på de där tusentals bilderna som jag har i mina mappar på datorn. Men äh, va tusan, det är ju roligt för en själv att ha kvar också, så här kommer den. Det handlar kanske mest om tvillingarna, eftersom det är de som är minst och kräver mest uppmärksamhet just nu.
Januari
Mika var väldigt långhårig ett tag efter nyår. Wili och jag hade just kommit från Österbotten och kom hem på nyårsafton. Twinsen älskade att höra boken ”Knacka på” och den skulle läsas dagligen, om de själva fick bestämma.
Det var en snöfattig jul, men i januari kom både kyla och snö. Och då var twinsen så små att de rymdes i samma pulka – den minsta pulkan. De kunde inte heller gå, men jag var ofta ute och gick med dem. Jag själv gjorde en rotfyllning och hade ganska mycket tics. William undrade varför jag inte bara drog ut tanden, eftersom det växer nya.
Förutom att man skulle läsa för twinsen (speciellt Isaac gillade detta) ville de läsa själva. Gärna med tänderna. Milja hade tre små tänder vid det här laget.
Ungarna började matvägra och spotta ut maten. Det var tungt och tröttsamt att mata och torka, men tydligen växte de ändå och var glada.
Februari
I februari blev Mika korthårig, det var kallt och töväder. Twinsen är överallt och bankar i elementen, knäpper av och på TVn och Xboxen eller allt de kommer åt. Men gå, kan de inte än.
Istället drar de sig upp och ner och går runt soffan. Milja kryper på knäna, vilket hon gjorde länge, länge. Och med fart!
Jag kockar och lagar mat åt de hungriga ungarna, Isaac har fortfarande bara två tänder, men äter till och med bröd själv. Han är också den som pratar mest: ”Tiiitäh! Tiiitääh, ooogli-koogli, OOGLI!”
William får stanna hos fammo och faffa ibland på helgerna en natt och får således lite mer omväxling än vi alltid hinner ge.
Mars
Twinsen fyller ett år! Hurra! Nu började de också äta annat än bara batat och grönsaker, vilket jag stått och kokat var och varannan dag. Nu börjar William också bli mer medveten om att de här två tar upp plats, att de får paket som är större och fler och att de har egna (en egen) födelsedag. Jag är arg och ledsen för att jag inte kan dela den här ettårsupplevelsen med min egen mamma och syskon.
Våren knackar på fönstret! Det blir ljust och fint och åh! Snöfritt!
Twinsen har fått tillgång till Williams rum, där leks det ofta och mycket.
April
Äntligen uteväder utan att man har på sig de tjockaste vinterkläderna. Vi är ute ofta och mycket.
Den första krokusen slår ut och det blir ljust och fint. Jag har mycket tics och är trött. Vi skaffar äntligen en ny dammsugare och det är underbart när saker fungerar!
Twinsen och jag är hemma på dagarna, vi är ute och går mycket. Det jag njöt väldigt mycket av, var att de fortfarande trivdes med att sitta i vagnen. Man kunde ta dem till affären (det är bara 400 meter dit) med lätthet och handla lite grann.
I slutet av april, vid valborg, går Mika och jag ut själva och sjunger in våren på Vårdberget med en maaassa andra.
Maj
Balkonglekarna tar sig. Det är skoj med ett extra rum som blir så varmt att man kan vara där utan extra kläder.
Vi är på Ikea och fixar lakan och fler förvaringsutrymmen. Konstaterar också att man får mycket uppmärksamhet med twins på ett sånt ställe och att det är alldeles ypperligt gjort för barnfamiljer, speciellt med maten. Och så bor vi ju bara några kilometer från Ikea, så man kan åka dit på lunch eller nåt ibland.
Första gången i gröngräset i år! Twinsen kan ju gå, men kryper hellre fortfarande.
Maj är också den månad då jag har händerna så fulla med barnen och deras liv, att jag får panikattacker och söker hjälp vid jouren. Det var ju ett fatalt misstag att gå dit sent på kvällen, tydligen, men situationen blir bättre när jag får kontakt med min egen läkare och får medicin (en som jag nästan är utan i dagens läge, jag trappar ner långsamt, den sista biten kvar nu!), får hjälp av Mika och svärmor så att jag inte behöver vara helt ensam, eftersom det helt enkelt inte gick just då. Jag har varit med om svår ångest och paniksyndrom som det här förut, jag tror det var det som hjälpte mig att repa mig snabbt.
I maj hade vi (Åbo Damkör) också vår sedvanliga morsdagskonsert på församlingshemmet. Och för en gångs skull är jag med på gruppbilden. 😀 Förutom det här framträdandet sjöng vi på åldringshem, var till Vörå och sjöng tillsammans med Aquarelle och en massa annat skoj.
Juni
Ljuvliga juni! Tvillingarna seglar för första gången, det är på midsommar och de sover hela vägen till Nagu. Det råkar bli helt perfekt väder till midsommarafton, 22 plusgrader, men inget segelväder, så vi går för motor. Ungarna bastar, leker i sandlådan, Mika och jag får lite tid för oss själva, skrattmåsarna skränar hela natten och det är en massa folk som aldrig sover. Jag får slut på min tics-medicin och krånglar med att förnya den. Det slutar med att jag inte får nåt recept, men lyckas dryga ut tabletterna så de räcker till vardagen igen.
William blir stungen av nån geting eller broms, hans ansikte sväller upp och stackarn ser jättekonstig ut i många dagar, men led inte så mycket som vi trodde.
Vi hälsar också på Musteri Pirjo i Kimito, på deras grönskande, vackra gård bland örter och vallmo. Ungarna trivs ute, på en stor gård och twinsen smakar på alla stenar de hittar.
Vi byter bilstolar och det blir plötsligt väldigt trångt i bakstätet. Speciellt eftersom William sitter framtill, det var den enda lösning vi kom fram till, för att få in tre stolar i samma bil. Och jo, de borde vara bakåtvända, men det gick helt enkelt inte. Framsätena gick inte dra framåt tillräckligt långt, fast vi provade olika modeller på plats.
Jag fortsätter sticka, trots att det är somrigt och varmt. Fast tja, nån riktig hetta blev det ju inte. Milja provar och är skeptisk.
Kaosåren
Jag har hittat svaret på varför småbarntiden går så fort: Vissa perioder lever man bara för att det kommer en kväll, för att ungarna lägger sig och det blir tyst och lugnt. Den här julen har vi och många andra däckat under magsjuka eller feber och snorande – eller både ock. När man själv inte är riktigt återställd och det hela tiden är någon som gråter eller skriker, träter om en liten låda eller drar fram nya pennor och tejpar klistermärken på dörren – då vill man bara gå ut, ut, UT och ställa sig på balkongen och sätta händerna för öronen. Stänga ögonen och laa-laa-laaa, det kan inte vara jag som är mamman i det här kaoshuset, hur gick det här till, hur hamnade vi här, varför lyder de inte, varför sätter de sig i köket och gråter när inte maten är klar förrän om tjugo minuter och hur kan det finnas såhär mycket leksaker i den här lägenheten och varför finns det aldrig några saker som HÖR IHOP?
Då suckar man och rasar ihop. Ett tag. Sen sover man och äter, sen börjar det om igen och man vet att det här kommer att ändra sig och ha något slut, att tvillingarna kommer att sluta kasta mat och bestick, att det kommer att sluta dunsa i laminaten i köket och att grannarna kanske trots allt bor kvar när ungarna blir större (eller så blir vi vräkta), för det låter ju som om man misskhandlar sina barn, bara för att de vråååålar, när de inte får som de vill. Och så ska man sluta med blöjor och nappar snart. Herregud, man får ju na feil, når byrjar dagis igen?!
Sen sover man. Vi turas om, Mika och jag, går upp varannan morgon, byter av innan lunch och så får den andra vila. Inte konstigt att den här tiden liksom bara passerar i ett slags överlevnadsläge, där vi försöker hitta sysselsättning åt en femåring, för att han inte hela tiden ska behöva göra bebisgrejer och samtidigt få två ettåringar att samsas och trivas plus hinna lite med hemmet. Och sen oss själva.
Och ändå kommer det tillbaka, det där tålamodet. Jag vet inte varifrån, men det finns där. Idag var det lite, yttepyttelite solsken och jag försökte få ut alla innan det blev mörkt. Nja, vi hann inte, jag hittade varken mina utebyxor eller skridskor, tills jag kom på att de sistnämnda var i förrådet. Sen ålar sig Isaac och får tokfnatt och blir som en mask på en krok, när man ska klä ytterkläder på honom – fast han gillar att vara ute.
Vi kom oss ut! Det har regnat igår, så isen på vår skridskoplan var inte så jättebra, men den dög. Självfallet hade vi glömt Ws hjälm, men det fick gå utan den här gången, för att vi över huvud taget skulle komma oss ut och få det här gjort.
William tog några stapplande steg framåt, han höll i mina eller Mikas händer, han var riktigt duktig trots allt. Men det roligaste var ändå att åka pulka. Twinsen stack iväg lite hit och dit, Isaac klättrade på hårda snödrivor och även de ville åka lite pulka på isen.
Sen kravlades det i snö också. Grannens ungar hade byggt nån slags snöborg (läs: fallossymbol) men den vågade vi inte klättra för mycket på. Ungarna plumsade i snön och twinsen ramlade hela tiden, eftersom de absolut skulle till rutschbanan och gungorna.
Wili och jag byggde den största och längsta tågbana vi gjort hittills. Nu har vi ju också fler bitar än vi haft förut. Fammo sa att vi snart behöver ett eget rum för tågbanan och det är nästan sant. ^_^ Den tog upp hela golvet och ändå blev det bitar över. Milja och Isaac älskade också att vara med. De satt länge, länge och bara tittade på när jag fjärrstyrde mitt tåg och William körde kolvagnar med sitt Toby-tåg runt hela Rälsö.
Isaac pratar långa haranger. Han ringer till Maja på dagis, men mer får jag inte ut av samtalet. Han föredrar också old school-mobiler á la bästa 90-tal
Jag har lyckats klippa Ws hår också (fast det var igår), men det kostade mig ett varsamt utlånande av mammas absolut speciella och lite ömtåliga PSVita. Och det blev rätt bra, tyckte jag själv, fast det får jag inte säga åt William.
– Nä, det är fult, säger han och skrattar. För man kan ju inte hålla med sin mamma heller! 🙂
Och vinnaren är…
Grattis Kylie! Du får vinsten i Zalando-tävlingen. Jag har mailat dig.
Jag höll på att försova mig från hela dragningen av tävlingen, somnade mellan två varma bebblor.
Glad fortsättning på helgen! Här har vissa feber, andra hosta men det är överkomligt. ^_^
Så som i himmelen
Vilken fin jul det blev! Det kändes inte särskilt upplyftande igår, när jag låg däckad av magsjukan. Jag gick och la mig inatt och det enda jag tänkte på var att få dricka kopiösa mängder kallt vatten.
Men ute lyste stjärnorna och julesnön vit. Julafton har vi firat med fammo och faffa och även om jag var slak som en smält snögubbe i morse, har jag repat mig under dagen. Tre vilda barn har röjt här hela dagen och fammo har gjort en massa god mat, även vegetarisk skinka av seitan åt lakto-ovoisten. ^_^
Vi har klätt gran, njutit av god mat, sett ungarna bli galna av alla klappar (speciellt sir William, som undrade varför han fick ”så få pakeeet”, när det visade sig att han slet av pappret på alla sina, på cirka två sekunder) och Isaac bar runt med sina nappar och bilar, medan Milja bäddade och klädde sin docka.
Det här underbara dockhuset hade fammo, faffa och W byggt under en tid. ”Av lite plankor som blev över”, sa faffa. Det var ju tokfint och alla ungarna älskade det! Isaac tyckte det var perfekt att parkera bilar i, Milja satte sin docka där eller försökte själv få plats där.
Själv var jag barnsligt förtjust i det här Brio-tåget som är fjärrstyrt. Det är ju precis som en gammaldags bilbana, fast på räls! Underbart! Fast alla som följt min blogg, vet att jag älskar tågbanan. Det är tur att ungarna gillar det också.
Nu har vi badar julbastu, riktig vedeldad bastu, druckit en chokladglögg, vi har mat åt en halv bataljon och vi tack och godnatt, god jul, ät gott, förbli friska och ta hand om varandra! 😀
Pennkastning och yllebyxor
Jag skulle ha ”mysig ritstund i väntan på maten” med William och twinsen. Spände ut ett stort papper över köksbordet och lät ungarna rita. Men mysigt var inte ordet. Milja blev jättearg för att hon skulle ha JUST den pennan som Isaac hade. Isaac höll hårt i alla pennor han kom åt, utan att rita så mycket. Dessutom ville Milja, som vanligt, smaka på alla pennor, till och med bläckpennorna. Till slut kastade de pennor på varandra och då fick de inte vara med längre!
Dagens pusselbyggare:
Stora W försöker bygga pussel ifred. Det gick rätt bra, så länge en förälder övervakar.
Dagens budgetlöpare, del II:
Vad gör man när man håller på att bli tokgalen på familjen och det är tolv minusgrader ute och man inte har några mamelucker? Jo, man klipper av ärmarna lite grann på en gammal ylletröja och sätter i fötterna, stoppar in den långa delen av tröjan i ryggen och knyter på framsidan. Glad och varm rumpa! Den enda nackdelen var att det såg ut som om man hade en magväska framtill, men sak samma. Jag springer ju för att bli snygg innanför kläderna, inte utanpå. Så fick jag också testa mina Icebugs. De ger ett fantastiskt grepp, men är ganska hårda framtill. En stycken blåsa förvärvade jag på mina 6,12 km. Jag vet inte hur nya lenkkidojor ska bete sig. Kanske man måste springa in dem lite?
Nu har jag stått och vickat på rumpan lite i takt med Körslaget, julspecial och betat av den där stora högen med kläder som ska strykas. Skönt. Isaac har inte kräkts nåt idag och ingen annan heller. Men sånt ska man väl hålla tyst om, så det inte sker, eller hur var det? 🙂
Den där känslan av julstress
Det är såna här dagar man tackar Gud för att de tar slut. Det är såna här dagar man gråter en smula när ungarna äntligen sover.
Jag var hemma med Milja idag, hon var jätteslapp och bara tyst. Vaknade klockan 06, missnöjd, men pigg. Två timmar senare blev hon trött igen och svarade inte på tilltal, bara såg ner i marken. Man blir så skraj, det är svårt att fokusera på annat. Feber hade hon inte och vällingen gick ner. Det måste ha varit nån släng av samma förkylnings- eller magvirus som gått på dagis. Hon låg intill mig i sängen som en liten älva och jag fick till och med hålla om henne. Sen sov hon tre timmar.
Precis när hon vaknat ringde de från dagis och sa att Isaac hade kräkts ganska mycket. Lite villrådig stod jag där just då, eftersom Mika hade bilen och var hos fysioterapeuten och fammo inte heller hade nån bil just då. Det blev många samtal hit och dit innan jag fick veta att Mika var klar och på väg till dagis. Snälla fammo tog emot oss, fast vi är sjuka. Faffa var också snart hemma, så att Mika och jag kunde gå en snabbis till stan för att hämta ut paket och handla lite julklappar och äta.
Såna här dagar förbannar jag vintern. Jag tycker så synd om Isaac. Förutom att han har kvar det fula såret i pannan, har han ögonkrämen, en massa atoptiska utslag av olika grad över nästan hela kroppen. Man ska inte behöva ha ont och grejs när man är liten. Och Milja hamnar ibland lite på sidan om, i skuggan av sina bröder, som är de som faktiskt tar för sig lite snabbare och oftare, än hon gör.
Jag hann i alla fall handla med fammo och förbereda julen – om det nu innebär att vi alla däckar i den här vinterkräksjukan eller inte – det återstår att se. Jag hann också med apoteket idag, så att vi kunde köpa Floridral åt Isaac (sån där vätskeersättning som är bra när man kräks eller inte får i sig mat) och han repade sig lite grann under kvällen. Han åt till och med lite grann.
Men nu, NU närmar sig julefriden, julbastun och god mat och dryck. Barnen sover och jag hällde upp ett glas rödvin. Pustar ut. Ska kolla andra avsnittet av Star Trek: Next Gen; den braiga episoden där Jean-Luc blir bortrövad av borgerna och för evigt får ett horn i sidan till dem.
Dagens roliga grej:
Jag fick klart min halsgrej/kauluri/cowl. Den blev jätteskön, fast jag lyckades sticka den vriden ett halvt varv. 😛 Den är stickad av fyra mjuka nystan Artesano i ett enkelt mönster som heter Honey Cowl. Jag använde rundstickor nr 4.5 mm.
Och trots alla slags bökigheter, har ungarna varit rätt så glada mellan varven också. Nu är det julledigt till nästa år från dagis.
—- okej, stryk det sista mysiga. Isaac totalkräktes i hela vår säng, allt han ätit ikväll.
Annat än pepparkaksbak
En av twinsens favoritsånger vid läggdags har länge varit ”Tre små gummor”, fast jag bytte ut gummor mot grisar och det blev en succé. Sen avslutade jag sången med ”… åka karusell och äta karamell och sen så ska de sova under täääcket!” för att lugna ner fyra små ben som alltid vill vara ovanpå mig (fast det är egentligen rätt mysigt)! Så fort jag avslutat sången säger en av dem, oftast Isaac: ”Meeja gisar, meja giisar” och vi börjar om. Idag bytte jag till ”En sockerbagare här bor i staden” och den var också poppis! Den innehåller ju enkla ord som bakar stora, bakar små och pepparkakor… och grisar!
Sen upptäckte jag nåt alldeles härligt idag, eller egentligen fick jag bara bekräftat hur tvåspråkiga ettåringar redan är. Jag började sjunga ”Blinka lilla stjärna” och hann inte mer än tre ord in på sången, innan Isaac, storprataren, sade: Tuiki, tuiki! (alltså de första orden av samma sång på finska). Tack fammo – eller dagis – som sjunger och lär barnen alla möjliga sånger, kultur och sånt på finska också!
Baka var kvällens tema. Man borde väl baka pepparkakor, men Wili ville modellera. Länge, länge satt vi och gjorde bilar, maskar, igelkottar och pizzor. Isaac var mest förtjust i maskar och Milja petade ner små bollar av leran i burkar och fiskade upp dem med en gaffel och fnittrade sådär förtjust kvittrande som bara småtjejer kan!
Jag säger förresten modeleeera, medan dagis säger modell-le-rah, som det heter så fint. Eller muovailuvaha, då. Wili och jag redde ut alla möjliga språkliga alternativ och jag konstaterade att han var ”douli på att baka!”
Däremot var det väldigt intressant med deg som man inte får smaka och det blev en hel del påminnelser åt de minsta om att inte stoppa det där i munnen.
– Jo, lite får man smaka, bara lite, om man är nyfiken, sa William. Det smakar lite salt.
Dagens mysigaste:
Dagens mys nummer två:
– Täcki, täcki! säger twinsen och vill krypa upp i soffan när det nåt bra på tv. Och något bra är just nu: Thomas tåget, Pingu, I drömmarnas trädgård och Rorry. Och Cars. Gud de där arma, dyra bilarna, de är sååå populära.
Födelsedagsonsdag
Jag hade väl inte tänkt börja en födelsedag med en dotter som kräks i vår säng klockan 05 på morgonen. Inte heller hade jag tänkt fira Isaacs namnsdag med att ta honom till läkaren för andra gången på en vecka. Men sånt är livet och vi mår trots allt bra. Ingen kräksjuka (än i alla fall, please, inte på julafton heller) men hosta som leder till kräkreflexer, en liten kille som har en värre ögoninflammation och det överlever vi. Det är nästan värre att twinsen kastar saker hela tiden, knuffas och prövar vårt tålamod, men det faktiskt ganska bra ändå.
Jag ristar in trea-sjua i livets barkträd och tänker att det trots allt inte är så tokigt att fylla år. Ingen vill bli gammal, men alla blir det ändå. En gammal jobbkollega sa såhär när han fyllde 40: Varför skulle jag ha åldersnoja? Jag är i bättre fysisk form än när jag var 25, har ett jobb jag trivs med och mår bra.
Jag kan instämma i det där. Plus att man har barnfödandet bakom sig. Jag tänker fortfarande ofta på den där dagen jag fick beskedet att ”det är en till här i magen”, det där första ultraljudet och jag tror det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Kanske inte just då, för det var lite kaos i hjärnan, men det är en sak man lär sig uppskatta efteråt. När man är förbi (shit… paus i skrivandet! Isaac ramlade i golvet, men det gick bra, han föll ur stora sängen på en matta och i en hög med täcken. Phew..)
.. ja, nu när man är förbi förlossning och den där yttepyttetiden, fokuserar man på andra, nya mål. Det är bra. Sen ska man överleva den här hjärtat-i-halsen-åldern då de springer ut på vägar eller iväg och man inte hinner efter.
Jag fick en bra födelsedag i alla fall. Ingen hade fina kläder, vi hade inte städat speciellt mycket, men fammo&faffa kom på kaffe, jag fick ett par suuupersnygga Icebugs och julte, julkaffe och Syrah-vin som också hade nån julanknytning. Tack! Nu siktar jag på att julspringa lite med Mika, förhoppningsvis på själva julafton, så vi får plats för mer mat (och lite öl, mmm!).
Det finns ingen chans att man förslappas än så länge i alla fall! Milja åt en grön färgpenna idag (som vanligt, förra gången var det lila och rött), provar skor, Isaac gråter för att han inte får ALLA färgpennor eller inte lyckas bära runt alla bilar eller för att han inte får vara med ”mamma Bitti! Mamma Äiti, mamma Bitti!”. Mammas myskorv, men det är faktiskt skönt när andra duger också, inte bara jag. ^_^
Budgetlöparen
Äntligen har förkylningen gett med sig såpass mycket att jag vågar springa igen. Jag var på väg till min sedvanliga bana i skogen, tills jag kom på att det är skidspår där nu! Ouch, snö och is och minus sju. Det var ett tag sedan jag sprang senast.
Nu måste jag faktiskt fråga er andra om råd. Hur klär ni er på vintern? Jag lånade Mikas vinterlöparbrallor och hans avlagda dubbar (Wohoo, det var ju en succé! De funkar fint och finns hos ClasOhlson för en ringa summa). Men sen då? Jag har min vinterjacka och ett underställ och mina thai-shorts, men det blev kallt om rumpan och vaderna när det blåste så mycket. (3-4 sekundmeter är väl som en sommarbris, men inte på vintern!).
Benvärmare och prasselbyxor utanpå de vanliga löparbyxorna kanske? En till tröja undertill? Det ska ju vara lätt för mammor att ”bara gå ut och springa, man behöver bara skor.” Nej pyttsan, detta är en materialsport av rang! Fast löparkläder är så sköna, jag gillar dem!
Det var fantastiskt fint i skogen idag och jag avverkade nästan 6 km på 41 minuter. Man springer snabbare när det är kallt, tydligen. 🙂
Tidig julfest
Idag gick julfest ett av två, av stapeln. Det är dagis som har delat upp grupperna på två dagar, för att alla ska få plats. Idag var det Williams tur och imorron är det twinsens. Men huu, va tidigt det blir när man ska dra iväg med tre stycken små, så att vi faktiskt är framme lite för halv åtta på dagis.
Det är minus åtta, det har snöat inatt igen och man känner sig lite som i Alaska eller Lappland, inte Åbo.
Såna här gånger är jag faktiskt avis på de som har ett garage eller tak över bilen. Det finns några få platser som har tak, men inte på den parkering som tillhör just vår husgrupp. Stora killar sitter i framsätet, jag och bebblorna tränger in oss där bak. Det är tur att man inte har alltför fina kläder som skrynklar sig, det skulle inte gå.
Fina dagis och fina barnen! Vad de växer! Kom du inte nyss ur min mage, William? Det är ju bara ynka fem år sedan. När man ser tillbaka på tiden såna här julfestdagar, tycker man det gått så snabbt. Andra, vardagsdagar, då ungarna springer och välter huset, går tiden väldigt långsamt. Nu sitter de som små ljus, de sjungar av hjärtans lust – till och med William som inte har velat sjunga på några tidigare fester. Efteråt sa han:
– Mamma! Såg du mig, såg du oss! och jag nickade glatt. Sen fortsatte han:
– Jag kunde inte den där sista sången så bra, det var så svåra ord! (Nu tändas tusen juleljus som alla sjöng tillsammans)
– Jamen du sjöng ju så bra i de andra, den där sista kan faktiskt vara ganska svår för vuxna också.
Det fina var också att en av dagisvuxna hade grävt fram en sång hon själv hade sjungit (Elda åt kråkorna eller något sådant) och det visade sig att den nu var både min och Williams nya favorit! (Och kraxefar och kraxemor, eller hur det nu var! :))
Bittes blogg 
