Kaosåren

Jag har hittat svaret på varför småbarntiden går så fort: Vissa perioder lever man bara för att det kommer en kväll, för att ungarna lägger sig och det blir tyst och lugnt. Den här julen har vi och många andra däckat under magsjuka eller feber och snorande  – eller både ock. När man själv inte är riktigt återställd och det hela tiden är någon som gråter eller skriker, träter om en liten låda eller drar fram nya pennor och tejpar klistermärken på dörren – då vill man bara gå ut, ut, UT och ställa sig på balkongen och sätta händerna för öronen. Stänga ögonen och laa-laa-laaa, det kan inte vara jag som är mamman i det här kaoshuset, hur gick det här till, hur hamnade vi här, varför lyder de inte, varför sätter de sig i köket och gråter när inte maten är klar förrän om tjugo minuter och hur kan det finnas såhär mycket leksaker i den här lägenheten och varför finns det aldrig några saker som HÖR IHOP?

Då suckar man och rasar ihop. Ett tag. Sen sover man och äter, sen börjar det om igen och man vet att det här kommer att ändra sig och ha något slut, att tvillingarna kommer att sluta kasta mat och bestick, att det kommer att sluta dunsa i laminaten i köket och att grannarna kanske trots allt bor kvar när ungarna blir större (eller så blir vi vräkta), för det låter ju som om man misskhandlar sina barn, bara för att de vråååålar, när de inte får som de vill. Och så ska man sluta med blöjor och nappar snart. Herregud, man får ju na feil, når byrjar dagis igen?!

Sen sover man. Vi turas om, Mika och jag, går upp varannan morgon, byter av innan lunch och så får den andra vila. Inte konstigt att den här tiden liksom bara passerar i ett slags överlevnadsläge, där vi försöker hitta sysselsättning åt en femåring, för att han inte hela tiden ska behöva göra bebisgrejer och samtidigt få två ettåringar att samsas och trivas plus hinna lite med hemmet. Och sen oss själva.

Och ändå kommer det tillbaka, det där tålamodet. Jag vet inte varifrån, men det finns där. Idag var det lite, yttepyttelite solsken och jag försökte få ut alla innan det blev mörkt. Nja, vi hann inte, jag hittade varken mina utebyxor eller skridskor, tills jag kom på att de sistnämnda var i förrådet. Sen ålar sig Isaac och får tokfnatt och blir som en mask på en krok, när man ska klä ytterkläder på honom – fast han gillar att vara ute.

Vi kom oss ut! Det har regnat igår, så isen på vår skridskoplan var inte så jättebra, men den dög. Självfallet hade vi glömt Ws hjälm, men det fick gå utan den här gången, för att vi över huvud taget skulle komma oss ut och få det här gjort.

William tog några stapplande steg framåt, han höll i mina eller Mikas händer, han var riktigt duktig trots allt. Men det roligaste var ändå att åka pulka. Twinsen stack iväg lite hit och dit, Isaac klättrade på hårda snödrivor och även de ville åka lite pulka på isen.

Sen kravlades det i snö också. Grannens ungar hade byggt nån slags snöborg (läs: fallossymbol) men den vågade vi inte klättra för mycket på. Ungarna plumsade i snön och twinsen ramlade hela tiden, eftersom de absolut skulle till rutschbanan och gungorna.

Wili och jag byggde den största och längsta tågbana vi gjort hittills. Nu har vi ju också fler bitar än vi haft förut. Fammo sa att vi snart behöver ett eget rum för tågbanan och det är nästan sant. ^_^ Den tog upp hela golvet och ändå blev det bitar över. Milja och Isaac älskade också att vara med. De satt länge, länge och bara tittade på när jag fjärrstyrde mitt tåg och William körde kolvagnar med sitt Toby-tåg runt hela Rälsö.

Isaac pratar långa haranger. Han ringer till Maja på dagis, men mer får jag inte ut av samtalet. Han föredrar också old school-mobiler á la bästa 90-tal

Jag har lyckats klippa Ws hår också (fast det var igår), men det kostade mig ett varsamt utlånande av mammas absolut speciella och lite ömtåliga PSVita. Och det blev rätt bra, tyckte jag själv, fast det får jag inte säga åt William.

– Nä, det är fult, säger han och skrattar. För man kan ju inte hålla med sin mamma heller! 🙂