Tvillingliv, del 62
Man märker lätt på Isaac när han har hög feber; han svarar ja på allt. Och nej på frågor om han vill ha glass. Lilla killen, han har haft ganska hög feber i två dagar nu, men det börjar äntligen släppa. Han har fått vara med fammo när jag haft skola, men idag var han hemma med mig. Jag vet inte hurudana barn andra har, men våra ungar vill ofta att vi (föräldrarna) ska leka med dem eller se på hela tiden. Jag försöker styra twinsen till att leka självständigt också, det har gått relativt bra.
För Isaacs del betyder det att han bär runt en massa bilar. Helst famnen full och så byter han lite då och då. Eller så lägger han sig ner på golvet och kör fokuserat, studerar alla detaljer. Ibland går han och kollar på barnböckerna och säger:
– Den hä e bajs. Den e tjååkig. Den häe osså bajs. Isaac tycker inte om!
Samma sak man ska välja böcker att läsa på kvällen. Då det är så många som är ”bajskakka”, fast han egentligen gillar dem. Fast vissa kan han gillar och svarar högt:
– MmmmMm! Den e bja!
(undrar vem han lärt sig av. :P) Just nu verkar det också vara viktigt det här med vem som är ”dum” eller ”dumsnut”. Max Axeltryck och Professor Z hör till dem som är de största dumsnutarna.
Milja har inte samma intresse för de här arma bilarna, men hon både gillar och beter sig som en Angry Birds. Vi maten idag deklarerade hon klart och tydligt att hon ville att storebror skulle spela ”Ann-Gji Bööjs-Öjds!”. Med bestämd och viktig betoning på stavelserna.
Ibland man få Milja att leka andra lekar än pojkarna. Som hemliga kojan. Vi gömmer oss under ett skynke och jag säger: ”Kom! Ska vi ha hemligheter?” och Milja skrattar och sätter händerna för munnen och fnissar!
Jag lyckades röra ihop både en lyckad korvsoppa och veggosås med Quorn, ris och stekta grönsaker, fast Isaac satt och grät nästan hela tiden. Han var antagligen hungrig, ville inte ha korv eller frukt, utan skulle ha just korvsoppa, men han började fråga efter ”tajjrick” och ”haaklappen” redan när jag stod och skar potatisen i bitar. Lille man, hoppas han får sova bättre inatt än han gjorde de senaste två. Och Milja krymper lite varje gånga man badar henne. Mika brukar säga så. Hon blir liksom så liten och hopkrupen och extra söt. (och gnager på saker och händer gör båda tvillingarna just nu – mera stora tänder på kommande, medan storebror snart(?) tappar sin första.)
Den där avgiften
Jag hade just vant mig vid tanken att jag ska stanna hemma med alla tre i sommar, två månader. Det skulle vara ett välkommet och ganska långt avbrott från dagis, speciellt eftersom Mika är ledig hela juli. Det där med juni var ett frågetecken, men jag tänkte att vi spar en massa pengar genom att låta ungarna vara hemma även i juni (och inte bara delar av den månaden), eftersom det stod på dagispappret att de som har barnet hemma i två månader, befrias från avgiften under den tiden.
Jag tycker väldigt mycket om vårt dagis. Ungarna funkar bra där, vi funkar bra med personalen och vi har liksom arbetat in oss där. De har ett kristet tema, men inte på ett överväldigande sätt. De sjunger en del kristna sånger, men inte heller på ett sätt som skulle vara stötande eller för mycket (i dagens känsliga samhälle, där det är så UTE att vara kristen och tillhöra sånana ”sekter”. Nåja, jag överdriver, men ibland får man det intrycket av samhället och av vissa grupperingar inom olika religioner, som förstör för andra).
En sak är de däremot väldigt dåliga på att handskas med – och det är pengar. De slösar inte, men det har varit så extremt trassligt med dagisräkningarna det senaste halvåret. Såpass trassligt att någon av dem blev obetald och vi hängde inte med, så det blev en Intrum-räkning. Vi betalde den och nu senast kom en till, där de krävde 340 euro. Vi försöker fixa, tolka och betala allt i tid efter bästa förmåga – och idag kom ett mail om att den senaste indrivningen var felaktig! Nåja, det går att rätta, bara att dra av på nästa räkning, men i alla fall! Hmmm….
I samma veva passade jag på att nämna att vi skulle ha två avgiftsfria månader, eftersom ungarna skulle vara hemma i sommar. Nix. Det går inte! Har man barnen på dagis via servicesedel, hamnar man att betala för årets samtliga tolv månader.
Va… VA? Jag höll på att få hjärtattack och ramla av stolen! Och jag kände mig så dum. Hur hade jag missat det här? 😦 Jag vet ju att vi använder oss av ett system som kallas för servicesedel. Det innebär att staden Åbo tillhandahåller dagisplatser via Folkhälsans dagis, den där sedeln är ingen riktig sedel utan ett bidrag från Åbo stad. Sedeln har diskuterats, vänts på och väckt stor förargelse när den presenterades av Bastrygghetsnämnden i Åbo. Det är säkert det som gör att vår avgift är ganska hög (515 euro för twinsen för en månad och lite till för William, men hans avtal löper enligt ett gammalt arrangemang, som kallas köptjänst). Vi fick inte plats inne i stan, när vi sökte åt William första gången och således hamnade vi lite på sniskan, vid just Folkhälsans daghem, som hjälper staden med dagisplatser.
Men vad det här nu innebär, är att vi fortfarande ska betala nästan 1100 euro (herregud, över 10.000 svenska kronor) för två månader då ungarna inte ska vara på dagis! Det har vi inte råd med! Jag får ju sämre lön under sommarmånaderna, eftersom skolan har lov och vi inte får jobba inom vården än (förutom gratis, vi har inte klart alla delar i utbildningen som krävs för att få jobba) även om vi har en del längre uppgifter under sommarmånaderna också. Vad gör man nu då? Söker med ljus och lykta efter nåt McD’s- eller tidningsutdelararbete och låter ungarna vara på dagis i juni också – för att faktiskt få nån nytta av de där pengarna? Eller söka en ny dagisplats, som man inte vet om man för, förrän om fyra, fem månader? Argh.
Kanske det här löser sig, av sig självt. Eller kanske blir det bara ett svårt val.
Sång och eftertanke
Jag hittade en mycket intressant lista via Psykiatri2000-bloggen. Där behandlar man för första gången, i skriven text, olika grader av Tourette och allt det som kan höra till på olika sätt. Det finns också en lång lista över saker man kan ha i samband med Tourettes syndrom och jag blev förskräckt när jag läste den. Det finns alltså stora benägenheter till alkoholism, raseri, PMS (?), dålig språkförståelse, sexuellt ofredande, pyromani och så vidare, och så vidare. Om det är föräldrar till barn med Tourette som läser den, ber jag er att tänka på att allt det där inte kommer samtidigt eller nödvändigtvis alls. Jag har t.ex. inte alls haft svårt för språk eller att tala och uttrycka mig. Inte heller har jag ADHD, vad jag vet. Det är något man numera alltid anses ha om man har Tourette. Knasigt värre. Däremot förstår jag om man har mycket tvångssyndrom, eftersom gränsen för det är så vag. Alla tic är ju en slags tvångsgrej man gör för att slippa undan den obehagliga känslan att låta bli. Intressant sida, det där.
I övrigt: lite blandat från helgen
Solsken och blå himmel! Så underbart! Och gräsmattorna grönskar, snart slår tulpaner och annat roligt blomster ut. 😀
Feelgood-byxor. Såna man köpte för tio år sedan, men fortfarande ryms i. Och de är inte speciellt stora!
Sockmani, som vanligt! Jag stickar i brokiga, fläckiga och randiga färger. Det översta är Schoppel-Wolle:s Fliegende Untertasse och en persikofärgade är Opals garn, Sweet&Spicy.
Vi var med och firade en pastor vid Metodistkyrkan, han ska sluta. Det var en fin tillställning och en så uppsluppen och glad stämning, trots att han var så omtyckte och skulle byta post. Han pratade om förändring – att det är något bra. Att man ofta är rädd för förändring för att man förlorar kontrollen, men att det också är en bra sak, av samma orsak. Kanske man leds in på vägar man inte trodde man klarade, eller vägar som man var menad att ta.
Och mera sång! Idag var det välgörenhetskonsert på Aurelia, svenska församlingen i Åbo. Solen sken in på oss och akustiken var jättebra. Jag tror vi sjöng rätt bra också. 😀
Nu har jag ätit tzatzikidip och morötter igen och mina klasskamrater måste tro att jag är nåt vitlöksfreak. Varför är det så gott med det, varje söndag? 😛
Kvarlevorna lever
Igår trodde jag faktiskt hela familjen skulle krevera eller vaporisera. Det är dagar man säger tusen gånger nej, men ingen lyssnar. Det är dagar då ungarna kastar sand, man förbjuder, men det funkar inte. Man ger ”sista varningen” flera gånger, men hamnar ändå att släpa äldstingen bort från lekplatsen ett tag, bara för att leken inte ska bli alltför bråkig. Och man känner hjärtat i halsgropen och det där trycket över bröstet komma tillbaka. Hur fasen ska jag klara hela juni ensam med alla tre?
Eller ja, ensam på dagarna, menar jag. Man borde ju liksom hitta på någonting varje dag, för att de inte ska klättra på väggarna. Sen får de faktiskt komma in i nån sommarrytm med sitt sovande, för jag tänker inte gå upp 06.38 varje morgon! Hmpf. Ändå är det en bra tid, William klev ju upp fem eller halv fem när han var två.
Nu har vi två gånger två-åringar och ibland tar det ut sin rätt. Många gånger har jag tyckt att det går att göra samma saker som andra med ”bara” en två-åring. Allt är ju relativt, det beror på i vilket sällskap. Nuförtiden är allt så fokuserat kring att man ska vara ensam som föräldrar, inte ha hjälp av släkten. Nej, ensam är stark! Man ska vara kreativ, pyssla med ungarna, laga häftigt och rätt mat utan socker och skit, man ska inte ge nån färdig mat, inte sötningsmedel och inte konserveringsmedel och man ska handla rättvisemärkt och jaaa jaaaaa! Ibland vill jag bara ropa rakt ut att ingen vanlig människa klarar av det här! Eller så är jag inte vanlig!
Igår när vi äntligen gick ut var det så rörigt att jag glömde sätta på Isaac en blöja. Det gick bra där ute. Och jag slapp ju tänka på det, eftersom jag hade glömt bort det! När vi kom in, sa killen: ”He kom liiti kisi” och jag tänkte att det var ju märkligt, att blöjan läcker så mycket.
Jo, vi borde verkligen potträna mer här hemma. Och vi borde ha slutat med nappeländet för flera månader sedan. Det är mycket man borde. Blöjorna ska vi jobba med i sommar, då det är lättare att springa ute. Faktum är att jag oroar mig lite för att hålla reda på två samtidigt. Jag har läst om andra med twins, att man kan ta en i taget och det måste nästan bli så. Att båda visserligen är på pottan, men man kan ju inte springa efter dem båda hela dagen. Jag är ganska kass på det här, märker jag. Det saknas lite vilja också, suck.
Men det blir bättre! Jajjamen, det blir det! Och ungarna blir äldre och lär sig mer och mer. Om vi inte blir döva eller knaprar piller och hamnar på isoleringen vid Gamla Vasa sjukhus (inte Roparnäs alltså) så lär vi faktiskt överleva det här, Mika och jag. Och idag fick jag ett par timmar för mig själv, tack gode Gud (nej, Merja heter du, och Mika) för att den första tog twinsen, den andra William till en kompis’ kalas och jag fick stryka kläder och faktiskt hinna kamma håret och ta bort gårdagens smink, innan jag ska iväg på vårens sista konsert med vår kör. Det går liksom inte just nu, att göra allt på en gång och ta med ungarna och samtidigt ha ett schema att pricka in och dessutom tänka på det här med att hinna äta lite själv också så att inte blodsockret sjunker för mycket, så jag inte har så mycket tics.
Nej, nu blev det mycket negativt. Vi tar lite utebilder på det.
När vi gungade sa jag åt Isaac:
– Hör du lilla Isaac Ris.
– Gosegjiiiis, sa han då och skrattade: Mamma kita mig benet!
Det är trångt i trappen när man har en supersnabb syrra, som ska fort, fort förbi!
Of Monsters And Men – Little Talks
Some days I can’t even dress myself.//
‘Cause though the truth may vary
this ship will carry our bodies safe to shore.
Den här fredagsfriden
Jag borde sätta in nån video, mest för att minnas hur den här tiden var. Ungarna är ofta glad, de börjat leka mer tillsammans, men oj vad mycket ljud de har! Hur ska man vänja sig vid tre barn som pratar högt, livligt och mycket hela tiden? Ibland låter det som ett helt dagis, man får inte en syl i vädret! Andra gånger kan de faktiskt sitta själva och se på nån film eller leka med klossar och tågbanor. Jag önskar att vi hade en gård, det vore så mycket lättare att sjasa ut dem och leka där ett tag.
Idag satt William och Isaac och såg på en (i mina ögon) supertråkig video om någon som radade småbilar inuti en Mack-lastbil (från Carsfilmerna alltså). Isaac petade på William och sa:
– Du e min kompis!
– Ja, såklart jag är, svarade William, men kittla inte mig på ryggen!
Det är som att kastas mellan avgrund och himmel. Ena stunden är de så totalmysiga, Isaac sätter huvudet i handen på en och säger ”Isaac ee myspojke!” och sen träter de om samma Finn McMissil-bil igen och igen. Jag minns inte att William skulle ha sovit med såhär många bilar samtidigt, men Isaac hade tre med sig i sängen inatt. Igår vaknade jag sex eller sju gånger och grät efter sina bilar, tills han fick dem. Det är väl inte så hemskt pedagogiskt att ge ungarna vad de vill ha, men det här gråtandet är sjukt tungt att lyssna på – så man ger efter.
Nån dag ska vi kanske minnas bara de bra och lätta stunderna och tänka att ungarna var så söta. Och visst sjutton är de det! Kanske vi till och med kan äta en hel måltid tillsammans så att alla sitter ner och inte ropar efter mer mjölk, bestick, mat de inte ska ha eller skuffar ifrån sig maten. Så att alla faktiskt kan sitta och äta. Sen. I framtiden.
Förresten: En mycket sevärd dokumentär: L som i lycka, på SVT. Kommer nu på lördag och söndag i tv och på SVT Play via länken. Den är en knapp timme lång, innehåller inte nåt revolutionerande, men den fick mig att tänka efter. Alla är så olika, vissa har friheter som andra inte har, andra tar dem. Man älskar sina barn, villkorslöst. Och man kan vara lycklig även utan.
Två dagar
Jag ska försöka summera två dagar fulla med bilder i ett blogginlägg. Det var en så trevlig valborg och första maj som det kunde bli.
Jag skulle egentligen bara fånga en droppe vatten på bild, för att visa att solen kom tillbaka precis lagom till kvällen och sången på Vårdbergen. Varför kom det fula staketet med? Sen såg jag att det var ju precis det, det skulle göra. Här är våren, här kom den ut!
Brahe Djäknar sjöng vackert och stämningsfullt. Jag hade smygstartat under dagen med att lyssna på samma sånger med Orhpei Drängar. Ju äldre jag blir och ju mer jag sjunger i kör, desto bättre blir de här sångerna!
Jag såg en tjej med en stor kamera. Det måste ju vara… ja, visst var det Johanna, min bloggkompis. Vi springer på varandra lite då och då och det är alltid roligt. Vi fnissade åt våra kameror och språkade en stund. Ni måste kolla hennes fina inlägg och bilder från samma kväll, hon är en superduktig fotograf!
Och folk, det var det överallt!
Vårdberget brukar vara min rendez-vous med kompisar från Jeppis, så ock i år! Ja, inte bara Jeppis förstås. Det blåste väldigt kallt, man borde ha haft vantar. Äh, vi är ju så varmhjärtade hela bunten. Tack tjejer för en helt superb kväll!
Och trots lite svala vindar, fylldes stranden av glada studentmössor och ballonger och en massa folk. Och varje vår fundera jag var alla de här människorna gömmer sig hela vintern.
Vi åt gott på Fransmanni, Maria är alltid ute i god tid, hon hade bokat bord åt oss tidigt och vi var glada att få hänga med! Maten var riktigt bra, men jösses vad det dröjde att t.ex. få fram fyra öl. Nåja, vi hade ju ingen brådska någonstans.
Efter en skön kväll med vännerna och en sovmorgon, återgick jag till min vårstädning, tömde tvättkorgen och hade ut lakan på tork utomhus. Ungarna och vi var ute och grävde fram sand, kottar och stenar. Tydligen frambringade det en väldig aptit – de satt i sig över en halv liter yoghurt, kvällsmackor och mjölk samt välling!
Och så kom vårt Buzzador Lego-Duplo-paket! Det var väldigt uppskattat, trots att det inte var så hemskt mycket bitar i startsatsen. Milja for iväg med nallen i paketet och vägrade ge ifrån sig den, inte ens när hon skulle sova. William byggde ett ”hotell och Flo’s Cafe, å så är det ett fängelse åt Bärgarn!”. De där fönsterbitarna är större och djupare än gamla Duplo-klossar och det var fler runda klossar i det här paketet. Vi gillar det massor!
Nu har jag nio stycken rabattkuponger på Duplo-produkter. 25 procents rabatt på allt Duplo på Anttila. Hojta till, så skickar eller ger jag.
Glimtar från loppet
Malena frågade mig i förra inlägget, hur det gick i loppet i lördags. Jag har skrivit om det på FB, men alla läser ju inte där. Det gick bra! Min officiella tid var 1.16.12 och Mikas var exakt samma sak (i genomsnitt 7.30 min/km). Han springer på 50-nånting, men valde att ta ett lugnt lopp tillsammans med mig. Jag satsade egentligen bara på att komma runt och springa hela vägen. Det blev kämpigt där vi 7-8 km, men jag ville verkligen springa hela vägen. Loppet gick två varv runt åstranden (lite trist med exakt samma bana) men det var otroligt fint. Himlen var djupblå med oranga molnduttar, folk på restaurangbåtarna tjoade och hurrade och tittade, det var lampor som speglade sig i vattnet från broarna och byggnaderna.
Här är lite mobilbilder. Svårfotat i halvdunkel. Vi värmde upp med en tjej från Elixia, som stod och gjorde aerobic-rörelser.
Första loppet med ett chip på skon. Jag var så glad när jag hörde pip-piiip på mållinjen och loppet var fääärdigt! De flesta som sprang 10 km var riktigt duktiga (läs: pro!). Motionärerna verkade hålla sig till femman. Sålunda hamnade jag säkert nästan sist, men vad spelar det för roll? För åtta månader sedan sprang jag 2,5 km sammantaget, för första gången i mitt liv. Jag tänker förresten inte tala om hur gamla de här skorna är, men de behöver verkligen bytas. Det kändes i mitt knä dagen efter.
Vipp på rumpan!
Glada miner innan loppet. Jag hade på mig min feelismössa; Mikas Stockholm halvmaraton-mössa.
Och i mål, ett smalj inför riktiga kameran! Rödast vinner! Det hann bli riktigt mörkt. Och man fick ingen medalj. Det hade varit roligt att ha som minne. Det, eller nåt svettband eller nåt. Men mitt finaste minne är ju i mitt hjärta, att jag klarade av det. Jag borde ha ätit lite mer, jag var superhungrig efteråt och arrangörerna bjöd på en Activia drickyoghurt.
Förresten, med tanke på knä och rörelse. Min mamma kommer inte att ha en så rolig vapp. Hon är på sjukhuset och ska byta ena knäleden. Jag skickar karma, goodwill, bra tankar och förböner till Jakobstad och hoppas hon ska få sova inatt och att allt går bra imorron. De har en duktig kirurg på plats (och bra instrumentvård hoppas jag!). He ska gaa! Kram mamma! ♥
Måndag och kräm
Jag har lyckats glömma hem mobilen två vardagar i sträck. Jag tänkte det skulle kännas skönt, men istället blev man bara stressad av att inte vara anträffbar (nej, jag glömde inte den med avsikt). Man förväntas ju vara anträffbar hela tiden numera. Det är utan tvekan ett stressmoment som inte fanns för 15 år sedan.
Och jösses vilka olika praktikerfarenheter vi alla har fått i klassen! Alla ha vi lärt oss mer än vi kunde innan, men det är verkligen skillnad på handledarna. Vissa är skapta att undervisa och lära, medan andra bara pysslar på med sitt. Nu har jag huvudet fullt av saker jag ska göra innan vappen och sterilisering och autoklavar och Anttila. Ja, det brukar vara min favoritaffär, men idag blev jag betjänad av en stressad man i kassan. Hade hittat ett par billiga lenkkiskor åt ungarna. Jag släpade skolväskan och matkasse och precis när jag kom till bussen upptäckte jag ett stort larm på ena skon, som de glömt ta bort. Och det hade inte larmat i dörren heller. Självfallet fick jag gå tillbaka. En annan tjej i en annan kassa bad om ursäkt, det var i alla fall bra.
Minns ni förresten Decubal-testerna jag pratade om tidigare? Jag har delat ut till höger och vänster och många har frågat efter dem. Och framför allt har de undrat om det verkligen var gratis. Jadå! 😀 Det var roligt! Själv tycker jag Decubal är lite plastigt. Jag fick testa Facewash, som egentligen var min favorit, men den tar inte bort smink alls (inte ens vattenlöslig mascara) och det var lite dåligt. Men mjukt skum blev det av ansiktstvätten.
Den vanliga baskrämen har jag haft förut, den funkar sådär. Inte riktigt på atopisk hud, i alla fall inte mina barn. Jag har använt Aqualan L, eftersom det bildar ett skyddande lager som stannar kvar en stund och det har funkat bäst – för oss. Isaac har fortfarande lite spår av de vintriga utslagen i armvecken, men inte mycket. Sen måste jag erkänna att jag inte smörjt varje dag heller.
Den tredje produkten vi fick testa via Buzzador, var en läppkräm/salva för speciellt utsatta ställen. Den är lite mer trögflytande än bascremen, funkar väl okej på läpparna också, men inte för riktigt torra sådana. Jag har kompletterat med Blistex och Carmex, faktiskt. Och svenska Apotekets försvarssalva, som jag gillar.
Mitt slutbetyg för Decubal som helhet skulle i alla fall bli tre starka solar, av fem.
Lördagsspring
Äntligen uteväder, på riktigt! Alla vänners FB-statusar är fulla av glada miner, påminnelser om solens glädje och blommor och utfärder. Vi har inlett parksäsongen igen, släpat ut sommarens hinkar och attiraljer. Isaac ville som vanligt hälla ut alla saker! (han vaknade förresten 06.40 i morse. Ingen var glad, inte ens han själv. Nog är det ju som själva attsingen att han annars sover till långt över sju eller halv åtta – utom på helgerna! Fem minuter senare stod han och grät vid sängen för att han inte genast fick saft eller ostmacka. Eller för att han trodde att det fanns en Finn McMissil-bil under tv-bordet.)
Jag har sparat en del turkisk yoghurt- och fetaostburkar under vårvintern. De kom väl till pass i Williams och Isaacs glasskiosk. Jag ville ha äppelglass. ^_^
Milja älskar att gunga. Idag ville Isaac också haka på, han vill gunga ”mucket” och ”ha faajt”. Till och med William ställde upp som fartgivare.
Klättermannen har plötsligt blivit så mycket större och klättar och hoppas lätt och ledigt.
Här startar vi ikväll! Man kan springa 5 eller 10 km. Det kommer att vara betydligt mer fullspäckat här då och vädret är ju ypperligt. Ettusen människor får plats i loppet, får se hur många som deltar!
Och målgången är på andra sidan stolpen. De som springer tian springer två varv runt banan, som går längs åstranden. Åh, jag vill ju ha kameran med mig under loppet. 😀 Jag ska försöka att inte tänka på sånt nu, utan själva springdelen. Men foto är ju så skoj.
Solen utanför Forum Marinum och Suomen Joutsen. Mål- och starten kan man ana lite lite, till höger på bilden.
Nu blev jag ju nervös. Varför är jag nervös inför att springa en tia? Det har jag ju gjort förut.
Aurajoen yöjuoksu:s stora minus – inte ett gnutta info på varken svenska eller engelska. Det är i och för sig första året det ordnas, men så svårt kan det väl inte vara att åtminstone skriva på engelska?
När det lättar
Praktikperioden är över, vi har haft utvärdering och bedömning med vår handledare/lärare (ja faktiskt, till och med siffermässigt) inom olika delar av det vi har gjort på praktiken. Det känns fint att det har gått bra och funkat, trots allt! Jag har också fått prata med och träffa en massa coola läkare och sjukskötare. Är det så att alla läkare är rika och kollar på bilar och båtar och fina resor hela tiden, eller har jag fått en snedvriden bild av det hela? 😀
Nu känns det fint att satsa lite mer på skolan igen och den hög med uppgifter som väntar. Men först, lite helg! Och lite spring! Jag är taggad, nu kör vi. Fast det är ju först imorron. Det blir det första midnattslopp (eller vad man ska kalla det på svenska) som arrangeras i Åbo och det kommer att gå längs åstranden med start klockan 22 imorron kväll/natt. Jag har varit med och Midnattsloppet i Stockholm, men bara som åskådare och då tyckte jag en mil kändes så superlångt! Ja, en bit är det ju, men det ska väl gå för sig. Hoppas på en bra löpardag, så man inte är tokslut vid målet sen.
Det råder total Angry Birds-feber här hemma. Det och Cars 2 är nåt som snurrar dagligen. ”Änkii Böööds”, säger Milja glatt och vill se storebror spela på Xboxen. Ja, vi sträckte oss så långt att vi pungade ut med 30 euro för att få eländet på boxen, för att få ha telefonerna ifred. Dessutom vill småttingarna också se.
Den här känslan har jag ibland, även om jag faktiskt gillar de galna fåglarna, jag med. Men nån måtta får det va. Dessutom är Star Wars-spelen bäst. Jag skulle vilja hitta ett par påslakan till överkomligt pris med motiv från antingen Star Wars- eller Space-episoderna.
William fick en slemmig liten fågel (ur nån slags samlingsgrej, den var i en ogenomskinlig påse) och den här har varit en storfavorit. Den ska bada, borsta tänderna, bada igen och duscha och sen slängas upp i taket så den fastnar där.
Isaac är den som är minst intresserad av Angry Birds. ”Kaarjs Kakkonen” ska det vara och ”Finn-bilen, Bissten-bilden, FanSESSko!”. Snart kan jag hela den där filmen utantill, i sömnen. Fast det lustiga är att man upptäcker fler och fler småsaker i de snygga Pixar-filmerna. T.ex. heter Tokyo Towkyo här och (alltså tow=bärga) och det fanns egentligen inget alternativbränsle som hette Allinol, det var bara ”Mass Assetyck” som hade hällt nåt explosivt i vanlig bensin. Åh, sorry, nu spoilade jag filmen. ^_^
Solen kom fram efter en lång och regnig fredag och de luddiga sommarmolnen blåste bort, medan alla somriga fåglar kvittrar och skvittrar utanför.
Milja kommer ibland fram till mig och kastar sina smala, svala armar runt min nacke. Spontankramar, liksom. Det är en av de finaste känslorna man kan ha, efter en rörig middag och en GOODDIISSDAAG då ungarna blir helt rabiata och kastar sig över det vi ställer fram, som om det vore det enda tillfälle i livet de får äta godis. Såna gånger undrar man om
1. Ungar kan ge en hörselskador
2. Godis är knark i smyg
3. Det kanske vore bättre med fler än en godisdag/-kväll trots allt.
”Lijjjaa mamma”, säger Milja och tar fast i mina öron och gungar fram och tillbaka och skrattar kluckande. ”Mamma e gulla, Imma e gulla, Milja e gulla”.
PS. Måste bara puffa för namnlistan lite till, vet att det var på ÖT idag också, hurra hurra! Nu 673 namn, tack! Vi fortsätter! Hoppas vi får över tusen namn och att ni sprider ordet! Kanske vi även kan starta en liten insamling så att killen skulle få komma till Torneå, till den öppna vården där! DS.
Bittes blogg 