Skip to content

Den här fredagsfriden

3 maj, 2013

Jag borde sätta in nån video, mest för att minnas hur den här tiden var. Ungarna är ofta glad, de börjat leka mer tillsammans, men oj vad mycket ljud de har! Hur ska man vänja sig vid tre barn som pratar högt, livligt och mycket hela tiden? Ibland låter det som ett helt dagis, man får inte en syl i vädret! Andra gånger kan de faktiskt sitta själva och se på nån film eller leka med klossar och tågbanor. Jag önskar att vi hade en gård, det vore så mycket lättare att sjasa ut dem och leka där ett tag.

Idag satt William och Isaac och såg på en (i mina ögon) supertråkig video om någon som radade småbilar inuti en Mack-lastbil (från Carsfilmerna alltså). Isaac petade på William och sa:
– Du e min kompis!
– Ja, såklart jag är, svarade William, men kittla inte mig på ryggen!

Det är som att kastas mellan avgrund och himmel. Ena stunden är de så totalmysiga, Isaac sätter huvudet i handen på en och säger ”Isaac ee myspojke!” och sen träter de om samma Finn McMissil-bil igen och igen. Jag minns inte att William skulle ha sovit med såhär många bilar samtidigt, men Isaac hade tre med sig i sängen inatt. Igår vaknade jag sex eller sju gånger och grät efter sina bilar, tills han fick dem. Det är väl inte så hemskt pedagogiskt att ge ungarna vad de vill ha, men det här gråtandet är sjukt tungt att lyssna på – så man ger efter.

Nån dag ska vi kanske minnas bara de bra och lätta stunderna och tänka att ungarna var så söta. Och visst sjutton är de det! Kanske vi till och med kan äta en hel måltid tillsammans så att alla sitter ner och inte ropar efter mer mjölk, bestick, mat de inte ska ha eller skuffar ifrån sig maten. Så att alla faktiskt kan sitta och äta. Sen. I framtiden.

pussgurkorna

Förresten: En mycket sevärd dokumentär: L som i lycka, på SVT. Kommer nu på lördag och söndag i tv och på SVT Play via länken. Den är en knapp timme lång, innehåller inte nåt revolutionerande, men den fick mig att tänka efter. Alla är så olika, vissa har friheter som andra inte har, andra tar dem. Man älskar sina barn, villkorslöst. Och man kan vara lycklig även utan.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 4 maj, 2013 10:35

    Ja, jag gillade också L som i lycka – görs alltför lite dylika program, om det nära, vardagliga och högst personliga.

  2. 4 maj, 2013 09:54

    Gemensamma måltider???? Vad är det? ”Jag var mitt i gamet, mamma” ”Jo, jag ska bara titta den här snutten först” ”Har vi ingen KETCHUP!?!?!” *söker frenestiskt* Jag såg också L som i lycka och kände mig som en tant på landet. Lycka det med, på sitt sätt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: