En sommarsöndag
Vår semester har varit slut sedan en vecka tillbaka, men nu känns det som om det blir skarpstart på riktigt. Williams förskola kickar igång på tisdag, min egen skola (med närvaro i själva skolan, inte bara distansuppgifter) imorgon, min kör och en massa andra saker. Det känns bra, men kräver också extra planering och lite trixande. Jag tänkte att jag skulle få lite extra tid på kvällen, med att plocka fram saker i lugn och ro, men näpp, Isaac bara vägrade somna och ropade på mig. Jag blev ännu argare för var minut som gick, till sist gick jag upp och Mika tog över twinsens nattande. Det funkade inte alls. Där satt jag till tio över tio och sjöng. Det här är det svåraste med småbarn – man ska kunna behålla lugnet och natta dem (funkar inte alltid…) liksom orka efter 14 timmars fart och fläkt och mat och bajs och kiss i kalsonger och skura toalettstolar och vad det nu än innebär.
Vi hade i alla fall tur med vädret. Vi hörde åskan mullra, men fick bara några lätt regnstänk på oss när vi gick ut i det fina vädret. Det var över 20 grader varmt (läs: skönt svalt i skuggan, apvarmt i solen) och jag kom att tänka på det här inlägget från ifjol. Den här gången klarade vi oss torrskodda hem och det blev en fin lekstund.
Isaac gjorde det han gör bäst – tömmer ut leksaker. Ett gäng blomflugor eller vad de nu heter, de som ser ut som små bin, surrade runt, runt våra leksaker. Jag gissar på att det är nån art som gillade de färggranna sakerna, för de verkade inte intresserade av att bitas.
– Parka bollen, pappa, vi går dit! sa Milja.
Tja, boll och boll. Det här med klättra verkade mycket roligare. Den här tjejen är en mästare på att klättra.
Det är bra att dom klättrar, då tröttar dom ut sig och får röra på sig, brukar jag och Mika säga till varandra. Den här lekparken har en jättebra miniklättervägg, som leder upp till en alldeles lagom stor rutchkana. Nu kommer twinsen upp på sidorna med klätterblocken också, de gjorde de inte senast vi var här! Nåja, Isaac behövde lite hjälp, men Milja kom upp genast. Allt har sin tid, man måste inte ha bråttom, tänker jag och puffar på Isaac lite grann.
Isaac fick låna storebrors Jäälintu och var mycket nöjd med dealen.
Allra roligast var ändå bubbelblåsandet. Vi blåste tills vi blev yra i skallen, ungarna fick aldrig nog. De jagade alla ”blubblisar” och vi fick bara se till att de inte sprätte sand på varann hela tiden eller krockade.
På hemvägen stannade jag vid en gård och fotade ett av mina favoritblomster. Jag minns fortfarande inte vad de heter, men de liknar kosmosblommor.
Twinsen har börjat leka mer tillsammans. De har alltid ”haft varandra” men under vissa perioder leker de mer tillsammans. De gör ramsor på varandra, springer runt-runt (som man numera kan i vår lägenhet) och jagar varandra, slänger sig på golv och soffor – och skrattar. Jag säger att man inte får springa inomhus, men döva öron lyssnar. De har i alla fall väldigt roligt! 😀
Nu ska jag sätta mig ner och sticka några få maskor, innan den riktiga natten faller på.
Födelsedagen
Egentligen fyller William sex år först på onsdag. Men mitt i en vecka med dagis- och förskolestart för många i gänget, tyckte vi att ett helgkalas passade bättre. Vi är så tacksamma för att vi kunde vara hos er, fammo och faffa! Det är en sådan otrolig tillgång att du/ni orkar ställa till, hjälpa till och fixa tillsammans med oss. Det blev så toppenbra!
Vi började en fullspäckad dag med pizzalunch på trappan. Egentligen skulle det ha varit broiler, men ingen hann med det, så vi satt ute och petade i oss pizza och senare korv, för att pizzan var stark (ost? lök? vete sjutton).
Jag bakade en stor kakbotten, fyllde den och ritade (med en extremt dålig och trög sockermassa!) konturer på tårtan. Mika gjorde de fina grisarna och fåglarna i marsipan! Alltså ja, säga vad man vill om alla snygga tårtor med sockermassa och superdetaljerade glasyrer – men gräddtårta går alltid hem och den här blev riktigt bra. Som mormor brukade laga! Till den gick det åt 6 dl socker och 6 ägg – men det räckte till nästan 20 personer.
Allra roligast var Angry Birds-ballongerna. Åh, va twinsen och William lekte med dem! Vi var rädda att de skulle gå sönder, vi hade ganska få och meningen var att vi skulle sätta ut dem vid vägen, så att folk hittade hit. Numren på husen är inte så tydliga just i det här området. För säkerhets skull åkte Mika till Mylly för att köpa mer – men så blev det brandlarm där! Han hamnade att överge sin lunch och vika in till Prisma för att fylla på (allt händer som vanligt på en gång!) och det ordnade sig! 😀
Jag hann inte fota så hemskt mycket själv under kalaset (vem vill ha saft? Vilken saft, okej du har inget glas. Du behöver inte äta all tårta, det här är laktosfritt, vi har glass sen, jo, du får mera godis, oj, når du inte popcornen?!). Vi hade elva sexåringar och sen tvillingarna att hålla reda på – och den här ljudnivån var obetalbar. Samtidigt fick jag också lära mig en massa saker. Sexåriga tjejer leker inte alls som killar! Och Milja blir ju större för vart år som går – det här är en nyttig erfarenhet. Fammo hade gjort hoppborg i en av skrubbarna på vinden och där släckte tjejerna lampan och lekte, berättade, tjoade och busade. Sen är det ju faktiskt så att barn leker annorlunda när de är med föräldrarna jämfört med hur de är sinsemellan. Ett tag satt en skock av dem alldeles stilla och såg på Rorri Racerbil tillsammans med Isaac och faffa. Det var lite magiskt.
Faffas dockskåp och lekstuga var väldigt populära mål. Pojkarna lekte högljutt i lekstugan och sprang av och an och hade väldigt roligt!
Jag skulle ju inte göra några goodie bags, det blir ganska dyrt om vi ska upprätthålla den här traditionen för varje barn. Men det är ju kul! Och jag satte bara lite klistermärken och godis i påsar, räknade noga så alla fick lika mycket, även om allt inte var av samma färg. (som faster Fiffi i Alfons-böckerna: Men det är LIKA MYCKET i alla påsar!)
Lite senare kom musteri Pirjo och Janne (som stannade under hela barnkalaset), Ritva, Roope, Riku och Sofie och vi var många vuxna på plats! Även iso-mummi Eine och Timo var där och det var coolt! Det kändes så bra! Det var aldrig någon som var ensam, det finns alltid någon famn att komma till eller någon som engagerar sig i en lek. Riku och Isaac var djupt fokuserade på ett klossbygge, efter kalasets slut.
Den här bilden beskriver egentligen kalaset bäst. Barn, skor, liv, villervalla. Nu är vi trötta och glada, säger TACK för idag och på återseende! Klockan är tio och twinsen sover ännu inte. De har ätit godis, godis och godis idag, men det får gå. Det är ju fest. Nu måste jag gå, någon ropar ”mamma, mamma” i sovrummet.
Lång dag
Om alla dagar hade varit som idag, skulle jag krevera, vaporisera och digna under den här stenen som tygner mitt bröst. Förutom att jag lagar kaka åt 20, försöker pussla ihop alla bitar till kalaset tillsammans med fammo, vill jag hjälpa mamma som inte blir av med sin värk. Visserligen är det opererade knäet ganska bra, men hon har fått problem med den andra sidan och jag tror det är ischias, vilket läkarna vägrar tro på. Ska det vara så att en människa ska gå med värk i tre månader för att man inte tål Burana? Och hur länge ska man vänta på hjälp, när det inte kommer? Ska man själv hitta sina fel och ändå tror inte läkarna på en? Fan va arg jag blir och ännu mera för att jag inte kan vara där och hjälpa.
Jag höll på att få tillbaka mina panikattacker, men tanken på att få abstinens när man slutar med medicinen (Cipralex) får mig att försöka hitta andra vägar. ”Andas, det är bara i ditt huvud, ta din PSVita och gå till sängen, andas i täcket” och hellre ett par öl när ungarna somnat, än den där arma medicinen. Fy vad jag hatar mediciner och att man måste ta dem.
Det snustorra Åbo har förvandlats till en regnskog. Det är 22 grader och omöjligt (för mig) att gå på nån löprunda. Jag får inte luft. Men det finns ju annat att göra, om man säger så. Det där tvättberget väntar på att strykas, men det får bli en annan kväll. Jag trodde jag hade klart mitt långa skolarbete om fiberoptik, när jag plötsligt insåg att det fattas innehåll under två långa rubriker och att texten inte alls är så komplett som jag trodde. Gaah. Orka med skolarbeten just nu. Saknar kören, klasskamraten och vet att det är många saker som hänger över mig just nästa vecka. Varför ska allt ske på en gång?
Ungarna klättrar på bordet och soffan. Och studsar och leker. Men det är ändå bra, de är friska och glada. Och långhåriga.
– Det här är min stol, proklamerar twinsen och tar vuxenstolarna. Inte dags att byta bort de höga än, men i vårt lilla kök får inte fler än fem stolar plats. Kanske sex, på sin höjd, om diskmaskinen är stängd. Jag har i alla fall rena fönster – och inga julgardiner!
Dagens morgontrupp. Isaac skulle bestämt ha klänning.
– Jo, Isaac fåååj lååna min kjänning.
Okej, då så. Så länge kidsen vill ha alla slags kläder, ska man vara tacksam. Han hinner bli allergisk mot allehanda tjejbaciller i framtiden. Just nu är han väldigt kramig, väldigt pussande och väldigt mammas kille. Speciellt när man ska sova, duger det bara med mamma (det skulle gärna få gå lika bra med pappa!) och det skriks när man vaknar och när man ska sova. Nåja, när de sover är de i alla fall tysta för det mesta.
Krämerna
Just nu är jag helt såld på två saker: Duschtvål och smycken. Jag vet inte varför. Det bara är så. När jag var gravid ville jag ha alltid i rosa, båda gångerna jag väntade ungar(na). Nu är det frukt och fräscht som gäller. Den här ser så god ut:
Är det någon som har brukar handla på Fleur de Santé? Jag tycker de verkar ha så mysiga produkter som inte är dyra. Jag har nåt minne av att vi fick hem nån reklam förr i världen från dem, eller nån finsk motsvarighet?
Jag skulle vilja ha en doftdator. Tänk va praktiskt det skulle vara att kunna dofta på sånt här då. Nåt sportigt ska det vara, men i jobbet får man inte ha för mycket parfym på sig heller, det ska vara nåt som inte är för kraftigt, beroende på var man hamnar sen.
Det jag verkligen skulle behöva är en bra fotkräm. Jag hade nån från apoteket, men den tog slut och jag hittade inte en lika bra. Söker fortfarande! Jag har också provat ett par av mammas dyrare krämer, som är från Scholl och liknande, men de är inte alltid så mycket bättre, eller så är mina fötter dödsdömda efter barnafödandent.
Assymetrin
Ju äldre man blir, desto mer märker man blir annorlunda i kroppen och knoppen. Och framför allt märker man att ingenting i kroppen är speciellt symmetriskt. En fot är större än den andra, det hänger lite här och där, speciellt efter tre barn, ena tutten är större än den andra och jag har fortfarande lite ont i ena sidan av ryggen och jag går snedare på den ena foten.
Enligt tester har man visat att folk generellt tycker att folk som är symmetriska är snygga. Det går tvärtemot allt i naturen. Ingen är symmetriskt, enkelt, slipat och vinklat, utan runt, slingrigt, kantigt och olika. Precis som vi borde vara. Olika.
Mina ögon har däremot varit olika och det är ju inte så hemskt bra. Jag har under alla år varit glad och nöjd över att synen har varit bra. Men säg det som varar för evigt. Efter en längre tids velande, stövlade jag in till optikern igår och beställde tid. Det kändes lite dumt, det kanske var onödigt? Å andra sidan är det bra att kolla sin syn då och då, speciellt när man blir lite äldre.
”Ja, det var bra att du kom hit”, sa optikern efteråt. Lite brytningsfel och lite översynt, fast på det högra ögat vete jag tusan. Där ser jag dåligt både på kort och långt håll, men det ska snart åtgärdas. Jag har märkt det vid datorn, det är precis som han, optikern sa, att ögat inte hänger med och hinner ändra om. Jag lyssande mest, för en gångs skull, eftersom det här verkligen inte är mitt område. Jag vet ju att det är knepigt det här med syn. Min pappa åkte ju till Ryssland, på den tiden det ännu var Sovjet och opererade sina ögon, vilket gick bra. Han slängde sina brillor i floden, men har i dagens läge läs- och körglasögon.
Jag hade ingen aning om vad man ska ta för glasögon. Eftersom det var två bågar till priset av ett, blev det alltså två. Med olika glatta eller inte matta ytor, så man får testa vad som sedan funkar bäst på jobbet. Det ena paret får inte bli för varmt, med det fina, osynliga glaset. Såhär i efterhand gilalr jag den övre bilden bättre, men allt beror på hur man vänder och vrider sig – och faktiskt också hur de sedan känns att ha på sig i längden, hur de funkar. Meningen är att jag ska ha dem hela tiden, det är inte läsglasögon. Men jag slipper ha dem när jag kör bil och joggar (jee!) om jag inte vill (men det tror jag inte).
Jag har suttit på balkongen och lyssnat på åskan och hört regnet smattra ner med väldig fart. Tänk att jag för en gångs skull har ett fel, en defekt som är vanlig och som man lätt kan åtgärda. Det var inte inbillning att jag blev yr av att se på stickning och sen tv eller datorn. Jag är vanlig, nästan i alla fall. Vilken lyx.
(PS. Tack alla som sagt att jag ser bra ut i glosor, det tycker jag faktiskt själv också. Man tröttnar säkert på dem i längden och jag har ju inte fått hem dem än. Tänk förr, hur mycket man mobbade folk med glasögon, så sjukt. Och så bra att det ändras! Det mesta BLIR bättre med tiden!)
Tack även till Specsavers för bra service – även på svenska!
Finvädret
Det har varit sjukt fint väder i Åbo idag, precis som i resten av landet. Det väller fram härliga strandbilder på FB, ”nu tar vi ut det sista av semestern – eller just börjat den” och jag njuter av dem. Jag stickar vidare på spännande sjalprojekt och har för tillfället pausat i sockstickningen. Eller ja, dels för att jag får lite ont i handleden av att hålla stickor hela tiden. Nu är det skojprojekt som gäller och att sadla om till höstterminen. Det känns bra.
Jag hittade förresten en halvfärdig uppgift om fiberoskop (vad heter de på svenska? Tähystimet = det som man använde vid bronko-/gastroskopi och liknande, själva apparaten?) och prisade gud för att de fanns kvar. Man ska ALLTID spara sina skolarbeten på en plats man kan återkomma till!
Ibland blir man lite galen, sådär mellan varven. Den här kombon PMS och tre vilda ungar är till exempel ingen höjdare. Hur kan man förvandlas till ett sånt känslokallt och instabilt monster vissa gånger? Nåja, det är ju nåt övergående det också, men det är tungt att vilja sticka iväg från allt, först och främst sin egen kropp!
Milja och William har bondat på ett nytt sätt. De leker göm- och sovlekar på balkongen och William har rekord i blåmärken och skrapsår. Inte av just den leken, utan annars. Jag har ju inte själv varit kille och William klagar inte nämnvärt över dem, så jag ser det som nåt som hör pojkar till. Han verkar glad.
Idag åt Milja tre (!) fiskpinnar, lite morötter och lite Rooma-sallad samt toppade det hela med en hel Puffetglass. Jösses. Hon måste ha varit hungrig.
Isaac är ledsen och arg varje gång vi ska sova. Han försöker smita eller hitta på att han ska på toa. Igen och igen. En, två, tre gånger. Milja skulle precis somna, när brorsan snurrade på som ett yrväder i sängen. Suck.
– Isaac vill int sova sängen, han busaj. Han vill int sova alls. Han vill vessa, sa Milja.
Imorron ska jag till optikern. Har bokat ett besök jag borde ha gjort för länge sedan. Det känns lite larvigt. SÅ mycket fel på ögat har jag ju inte, jag vet inte ens om det är på nära eller långt håll (eller båda?) jag ser lite sämre. Det kanske inte är nåt alls, men det har varit konstigt länge. Nåja, det får vi se. (haha…. se.) Imorron.
Om att längta efter en dotter
Har ni läst inlägget ”Längtan efter en dotter”? Det är egentligen inget nytt, det dök upp för ett kvarts år sedan via Aftonbladet. Det handlar om trebarnsmamman Iluna Manchó, som skriver om sin önskan att få en dotter. Det är fint och ärligt skrivet, sånt jag uppskattar starkt. Det är också helt fantastiskt hur mycket hjälp hon fick av sjukvårdspersonal både innan och efter förlossningen, fast nu pratar vi ju Sverige (det var där jag fick en broschyr med titeln ”Till dig som inte ammar”. Skulle aldrig ha hänt i Finland.)
Jag delar hennes tankar och nickar instämmande, men den skillnaden att jag faktiskt fick en dotter. Det är så löjligt det här med längtan egentligen. Längtan och förväntan är så tokolika från saker som verkligen händer. Jag är så glad att vi har en dotter, jag är så tacksam och lycklig, jag känner mig rik och normal på nåt sätt. Normal är nåt jag alltid velat vara, men det har aldrig passat in på mig, förrän efter ungarna. Nu är jag faktiskt ganska normal i en normal familj. Typ.
Jag hade trott att jag skulle knyta an till Milja mycket starkare, eftersom vi är tre systrar i min primärfamilj. Att det skulle vara ”mer naturligt” och på nåt knasigt sätt kännas som att falla tillbaka på något tryggt – om jag fick en dotter. Det blev inte så.
För det första: Jag älskar mina barn, alla mina barn sjukt mycket. För det andra: Jag älskar dom mer och mer när jag lärde känna dem.
Det är svårt att älska ett ofött barn på samma sätt som när man håller det i famnen. Jag har inte haft några toppengraviditeter (fråga Mika!) även om det har gått bra. Det har funnits små aliens i min mage som plötsligt kom ut och så fattade man inte vad som hände. Ska jag vara mamma nu? Ska jag liksom fatta beslut för de här tre Människornas Liv i framtiden? Ska alla mina misstag eller felsteg härmed recenserad som ”mammas misstag” och inte Bittes? Herregud, vad jag har gett mig in på? 🙂
Och så mognar man med tiden. Tack och lov för tiden, för ålden och den förhoppningsvis annalkande visheten. En slags förnöjsamhet och ett lugn som inte funnits där tidigare. En vetskap om att det är mammas pojkar och pappas flicka så råder i vår familj och det är helt okej. Det har inte med kärlek att göra, det är bara intressen och saker man gör med ungarna. Jag suger på att leka hemmalekar i stil med mamma-pappa-barn, men leker gärna med bilar och tåg och robotar. Och det andra lär man sig också med tiden. Jag har aldrig lekt med dockor, men hade elva Transformers och några Lego Borg-grejer. Jag blev överlycklig när folk tog fel och trodde jag var en kille (på den tiden hade jag kort hår).
Nåja, mycket har hänt sedan dess. Ett tag önskade jag att jag väntade två tjejer, när jag fick reda på att jag väntade tvillingar. Tack och lov blev det inte så! För tänk om jag inte hade träffat Isaac Ris, min kramiga, gosiga säck av kärlek. Han är den av ungarna som oftast vill vara i famnen, den man får ligga närmast i sängen, den man får peta på och krama om, den man får pussa mest. Han är en Isaac. Och allt det där visste jag ju inte innan han kom.
Från ett hett ämne till ett mindre hett: Idag har vi ägnat oss åt aktiviteter som är roliga oavsett kön.
William har ”tvättat hela mattställningen och städat och skurat huset och stolen” (eller vad allt det nu var).
Isaac och Milja var med, det hälldes upp vatten och Fairy.
En längre regnskur vinkade hej till vårt grillande, men det gjorde inget. Vi åt gott och ungarna kalasade på bulle och glass vid ”bion” i faffas och fammos sovrum. Kvällens film var Traktor Tom.
Milja hade inte färdigtvättat, trots att hon inte alls sovit under dagen.
– Noo är den här färdig, den ska tojka! sa hon glatt och hängde upp den blöta duken igen och igen. Sorry Milja, du får öva lite till innan du får hänga tvätten på riktigt. 😉
Nu har vi kokat och geggat, gjort ”lövbiff” och sandsoppa, hoppat i sängarna, smulat ner och ätit och stuckit från hela röran. Tack fammo och faffa för idag! Jag önskar att jag får leva så länge att jag mår bra och får ge samma sak tillbaka till mina barnbarn.
1+1=3
Det kan inte vara lätt att vara storebror till tvillingar. Man glömmer bort att William faktiskt är bara fem år (okej, sex år inom halvannan vecka) och att det fortfarande är mycket han inte kan eller ens vill göra. Det finns så mycket rädslor man har glömt bort. Till exempel vägrade William ta av sig sin t-shirt, eftersom han var svettigt och tröjan fastnar över huvudet. Det är riktiga tårar han gråter, det är riktig rädsla och jag tror jag har tjatat för mycket om att ”han måste kunna allt själv”, den senaste tiden.
För så blir det ju. När man har famnen full med tvillingar, är det så lätt hänt att det större barnet får eller ska klara sig själv. Det är ju inte så att hans behov har försvunnit för att det kom två nya! Å andra sidan är det bra för just William, eftersom han suger i sig all den uppmärksamhet han kan få och ta åt sig, han är bara sån. Dels för att han är barn nummer ett, men dels för att han är William. Han kanske också är en väldigt känslig person innerst inne, även om det kommer ut i ord som ”jag ska slå sönder hela huset” eller andra orosmoment.
Ikväll tog jag mig extra tid att spela lite Bad Piggies (det är förresten App of the Week i App Store = gratis! Passa på om du inte har den!) och samtidigt prata med storebrodern. En gång sa han:
– Tänk om det hade kommit bara en tvilling, då hade det varit annorlunda.
Jag förkastade tanken genast, sade att man ska vara glad åt att det blev två, det är en gåva och vem-skulle-man-ens-kunna-välja-bort-nej-det-går-ju-inte-Hur-kan-man-tänka-så. Men varför sa jag så egentligen? Klart man har tänkt så själv också, han har ju rätt att tänka så, även om det var ett lusigt sätt att uttrycka det. Och ja, det hade säkert varit väldigt annorlunda. Nu är det inte så.
Det hade kanske varit annorlunda med en så enkel sak som att det skulle varit mer plats i bilen eller att jag själv kunnat sitta bredvid det ena barnet hela tiden. Idag VRÅLADE Milja en lång stund över att hon inte fick ta av sig bältet och jag försökte rädda situationen från framsätet, genom att slå knut på mig själv och det blev jag bara sur över, trots att det var en ganska kort resa. Vanligtvis har vi placerat William i framsätet just av den orsaken, för att undvika bråk och tandagnissel, men inte idag. Dessutom ryms jag inte riktigt att sitta ordentligt mellan twinsens bilskydd.
Idag var det i alla fall en väldigt varm dag och vi hälsade på Eine-mummi. Nära hennes hus i Raisio finns en jättefin lekpark. Åh, här vore det så bra att bo, fast vi hamnade förstås att byta skola och dagis och hej faderuttan. Det är nära gränsen till Åbo stad dessutom.
Riku och Sofie gjorde oss sällskap i parken. Ni kommer att bli SÅ bra föräldrar nån gång i framtiden (om ni siktar på sånt) – även om twinsen var lite bestämmande idag, eftersom det för det mesta är mamma eller pappa som måste stå nära för att det ska vara tryggt.
Jag måste bara passa på att skryta lite om Rikus ultramaraton. Han var nyligen i Schweiziska alperna och sprang en ultramaraton på 73 (!) kilometer. I tunn alpluft, med 2,7 km:s höjdskillnad. I tio timmar. Herregud. Sofie springer också, inte i Alperna, men mycket snabbare och längre än mig. Jag är omgiven av bra inspiration, men oj va usel och långsam jag känner mig just nu. Jag kommer igen!
– Ni kan väl ta med er lite sommarkurbits, sa Eine-mummi till oss (på finska) och skulle bara hämta ”ett par zucchini” i trädgården. Vi fick med oss tre små barn! Milja och Isaac hade fått hjälpa tant Ritva att plocka ogräs i rabatten och det var tydligen jätteroligt! Det är det jag alltid sagt, barn – och vuxna – funkar bäst i grupp – och där man får känna sig värdefull.
Nu får vi klura ut några bra recept med zucchini. Vi har en soppa, jag har också en veggolasagne jag kan göra – sen får vi se!
Shoppingbloggen: Esprit
Ändå sedan jag klickade in på Esprit sida idag, har reklamen följt mig på flera ställen. Mitt inne i nåt spel på Facebook också!
Jag har fastnat på två andra klädkedjor den senaste tiden – det är kanske dags att se sig om efter andra märken också?
Jag får inte riktigt grepp om Esprit, vems deras målgrupp egentligen är? Är det meningen för äldre eller ska det passa alla? Och med äldre menar jag, ähum, såklart mig själv.
Men en massa snyggt har de i alla fall. En kofta, i stil med nån av de här, skulle jag vilja hitta till i höst. Det är ju snart skolstart, wohoo! Just nu har vi bara en massa långa distansuppgifter vi ska lämna in. Innan skolan.
Eller kanske jag skulle hålla mig till lite sportigare stil, det som länge har varit jag? VInrött är snyggt.
Destroyed jeans, me like! Den där melerade, gråa tröjan är snygg, den har nitar, men de syns inte riktigt. Nitar kan vara snyggt, men blir det för mycket eller på fel ställe, är det tantigt. Och i det tantstadiet är jag inte riktigt än.
Det finns ju faktiskt en Esprit-affär i Mylly, nu när jag tänker efter. Dit kanske man skulle titta in nån gång. Det enda tråkiga är att de som regel inte har jättebilliga kläder. Vad tycker ni om deras kvalité, är det nåt bra?
Bilderna är hämtade från finska sidan.
Bor du i Sverige kan du klicka här: Esprit Sverige
Bittes blogg 
