Ett slut och en början

Grattis herr Schrödinger, du skulle ha blivit 126 år idag! Dagen till ära har vi haft just fysik i skolan – och kemi. Fast tja, det är på högstadienivå, men ändå vettigt att repetera antalet elektroner, elektrisk laddning, bindningar och liknande – fast på finska förstås. Det blir plötsligt inte lika enkelt när man pratar om grundämnen som heter ”pii”. Vad då pii, liksom? Pi är väl pi och inte kisel. Knepigt, det här med finska. Jag får en vansinnig lust att fördjupa mig i kvantkemi, när vi repeterar Bohrs modell av atomen. Det är ju faktiskt så att vissa i vår klass är 45 elle 50+ och faktiskt inte kan det här, om de ens nånsin hört det i skolan.

Jag har också retat upp mig på att det finns de som inte har den minsta vilja att göra något utöver det praktiska. Jag vet att det är en yrkesutbildning, men det skadar väl inte med kunskap? Jag suger åt mig allt extra som lärs ut, medan många tycker att det är ”turhaa tietoa” eller ”vad ska vi göra med den här infon, inte har vi nån chans att påverka vårt jobb ändå, det är cheferna som bestämmer.” Det är inte alls sant! Men den inställningen gör man inget heller. Vår lärare påpekade detta lite strävt, vilket i sin tur gjorde att några tog riktigt illa upp och började ge tillbaka med halvpersonliga angrepp och det tyckte jag var så jäkla lågt. Suck it in, gå vidare och ta nya tag! Man kan inte kunna allt, man får repetera, glömma och jobba för det man vill.

Det får stå för dem. Jag fortsätter anse att kunskap inte är tungt att bära, att man inte behöver kunna allt, men man kan ändå anteckna och lägga vissa saker bakom örat. Ta fram det vid ett annat tillfälle – kunna förklara varför det ena eller det andra tvätt- eller desifieringsmedlet är fel eller bättre. Sånt är ju viktigt, man måste tro på sitt jobb, även om viss anser att instrumentvården är ett ”hanttihomma” (fult ord för jobb som diskare, städare, tidningsutdelare och annat behövligt jobb, men som anses vara sämre.) Samtidigt förstår jag att alla inte har samma intresse av att plugga och att vissa är mer praktiskt lagda.

Idag ha vi sagt hejdå till dagis, för Williams del. Från och med imorron har vi en förskoleelev, som ska gå i en förskola/skola med hundratals elever. Det känns lite maffigt när man själv gick i en skolklass med sju eller elva elever. Williams förskolegrupp är indelad i A, B och C, redan innan han börjar skolan och de är 15 i varje grupp. Fast man vänjer väl sig med sånt också, eftersom han inte sett annat.

Dagens tvillingvideo:

Dagens high:

Det här med att sitta på toan själv, funkar ju inte alltid så bra. Ungarna har alltid tusen saker att säga när man ska sitta där eller när man ska prata i telefon i två minuter. Men den här gången var Isaac bara för söt:

– Mamma, jag håller din hand så du int.. .så du int…  ploppar i byttan! sa han viktigt och höll min hand, mjukt och försiktigt.

Jag tackade fnissande för hjälpen.

Dagens slående trötthet:

… kickar in efter maten, två föräldrar är helt utslagna, medan ungarna är glada och stökar runt. Vi har burit hem tre sandiga, våta barn och säger Hej Hösten (fast det ÄR sommar än), tömt ut en deciliter vatten ur Miljas stövlar (bokstavligen, det rann på bilgolvet), men de hade så väldigt roligt att man inte kan annat än le, den här gången i alla fall. Än så länge är det soligt, varmt och torkar fort.

Dagens stora tacksamhet:

Jag har fått världens bästa praktikplats för september. TACK skolan och Varpu!