6 år, ett långt inlägg

Mitt lilla barn, mitt första barn, han som en gång var mitt enda barn, fyllde sex år idag. Sex år. Wow. Sex år av tålamod, trots, vaknätter, superskrik – och något fantastiskt: Att vara mamma.

Där kom han. ”Poff, sa det bara, mamma, sen var jag ute”, som han själv sade om sin födsel, när han var två eller tre. Ja poff, verkligen! 😛 Jag minns den där heta sensommarnatten, jag lyssnade på syrsor och hade just fått epidural, jag gick omkring som ett stort tält på Karolinska sjukhuset, med värk, värk och värk. Det värsta var egentligen när de lade den där ballongen i livmodern, den som skulle göra så att födseln skulle starta av sig själv. Jag har aldrig i mitt liv haft så ont, knappt ens i krystningsskedet, för det var ju ändå pauser. Det var 45 minuter av ren smärta och jag minns att jag försökte tänka: ”Smärta är bara i ditt huvud, bara ditt huvud” och sköterskorna gick ur rummet. Jag hade inte flyttats till förlossningssalen då än, eftersom de riktiga värkarna självklart inte börjat. 16 timmar senare kom han. Lilla W. Perfekta W. Hur kan han ha varit så liten?

Jag bläddrar i arkiv av bilder. Utslag på kinder, mycket bussåkande, vår gamla lägenhet. Gardiner, garn, barn och sudoku.

Det är en enda röra (ja, vissa saker idag är röriga för att jag fortfarande vänjer mig vid mina nya glasögon och det är rörigt sådär synmässigt, men nu menade jag inte det 😉 ). Däremot hittade jag kopior från min gamla blogg, eftersom den kraschade (vissa minns kanske den omtalade bloggen.fi-kraschen?). En del texter hittade jag via Google och har sparat dem. Mycket handlar om min egen ilska, om Williams allergier som vi inte visste om, om hur svårt det var att ställa om till det att någon tar plats. Jag bad: ”Kära Gud, ge mig lite tålamod”. Och vet ni vad? Såhär i efterhand inser jag att jag faktiskt fått det. Jag har fortfarande kort stubin – jag är ju fortfarande jag – men det gäller inte samma saker längre.

Ett tag efter att William hade börjat dagis, var jag arbetslös, innan utbildningen började. Då skrev jag bland annat det här:

Jag vet inte vad jag ska tycka om dagis åsikter, när det gäller att hantera trots.  Det är inte samma på dagis och hemma, fast de verkar tro det. De tycker att vi bara ska strunta i att han säger emot hemma, bara låta saker passera, inte lyssna. Men det går ju inte! Vilken verklighet lever de i? Okej, de har inte barn, men de har en utbildning, skulle man tycka. Ibland förstår jag inte… Eller så är det jag som är för annorlunda.

Jag tycker inte om att de särbehandlar William, att de låter honom ha ett annat täcke än de andra barnen – för att han vill det,  under vilan, att han ska ligga i tamburen för att han stör de andra, att han måste vara ensam när han ska klä på sig, för annars gör han inte det. Kan de inte hjälpa honom lite mer? Är det inte meningen att man ska lära sig att fungera i grupp? Har jag fel som kräver dessa saker?

Han är annars ett väldigt smart barn. Han är väldigt intresserad av siffror, han kan nästan klockan redan (det sa de också på dagis, jag menar inte att de säger bara dåliga saker, absolut inte)! Idag hade han sagt ”klockan e lite efter två”, när de åt mellanmål och det stämde. Han tycker fortfarande om sudokuböcker och vill att jag ska ”läsa” ur dem eller skriva in siffror, de får inte ”ponka” (=krocka) med varandra, har jag lärt honom.

När han kommer hem kan han slå in vår fyrsiffriga portkod själv, fyra siffror, han minns dem. Jag kallar den för ”den magiska koden” och det gillar han.  Men många dagar märker man hur mycket ens eget humör påverkar (och andra saker med) honom. Han är ett känsligt barn och det är knepigt att veta vad man ska göra i olika situationer då han verkligen bara säger nej till allt – fast han gillar saken! Kära Gud, ge mamma lite mer tålamod.

… och det här i november 2009:

Eftermiddag. Jag hämtar tidigt. Dagis säger att W har frågat efter mamma hela tiden idag (och med ”dagis” menar jag en person) och när jag hämtar honom säger de att ”Vi vet inte vad vi ska svara när William frågar efter mamma. Det är ju lätt att säga att nån är på jobb, men ja.. inte i ditt fall. Vi brukar säga lite olika. Att du har uträttar viktiga ärenden”.

Ursäkta mig, men va f*n?! De talar om att man ska vara konsekvent, de kan väl säga att jag jobbar hemma?! Vad säger de åt andra mammor som är hemma med sitt andra barn? Räknas inte mitt jobb där hemma? Det räcker nu med den här typen av skuldkänslor som dagis ger mig. Jag njuter inte av att vara arbetslös, jag hatar det. Många dagar känner jag mig redan värdelös och betydelselös, jag behövs inte. Man ser samma väggar dag ut och dag in, det är inte speciellt roligt. Varsågod och byt med mig ett tag, sitt hemma du och ge mig ett jobb.

Tack och lov att man ändras! Tack och lov att jag inte längre går i taket för att någon säger emot mig, för att jag vågar stå upp för mina barn, för att man inte tycker det är så farligt att de sparkar, slåss, säger dumma-dumma mamma, att man kan förstå att det går över. Kan kan inte få barn nummer två direkt?

Nu är han här! Mitt förskolebarn, som fyllt sex år och är alldeles fantastisk! Grattis! Jag älskar dig, William! Jag försöker säga det ofta, men jag glömmer ibland. Jag älskar dig, men inte allt du gör. Speciellt mycket tycker jag om de gånger man får vara själv med dig. Man hinner prata och fundera så mycket mer. Igår var jag ensam med ungarna och skulle lägga alla tre, Mika hade nån grej med jobbet (inte att förglömma, Mika ska ha mycket av creds för vad han gör med barnen, han gör MASSOR! fast jag mest skriver om mig själv, det är alltid lättare att skriva ner egna tankar). I alla fall stod jag där med tre barn som ropade på mig från olika håll. William sa:

– Jag vet mamma, du har bara två armar. Ingen människa har fler än två armar.

Ja, tack mitt älskade, logiska barn! Det går hem det här tjat-pratet men man märker inte alltid det förrän de blir äldre! FÖRLÅT att jag inte alltid orkar prata med små bokstäver när alla ungar orerar samtidigt.

Och tack och lov för skolan, både min och Williams. Och framför allt, tack för friska barn. Jag fick en blankett från förskolan idag, där man ska utreda om alla Williams allergier fortfarande är aktuella. I mitt förra liv skulle jag ha gått i taket och bloggat och fejsbookat om det, men idag rycker jag på axlarna och inser att vi måste försöka tvinga i honom lite morot igen och that’s it. Det löser sig, det finns så mycket annat.

____________________________________________________

Idag har jag också kånkat hem en massa mat, försökt komma på veckans meny medan man vänder vagnen längs hyllorna, köpt hem sjukt mycket yoghurt och sallad – och en massa kläder på KappAhl resa. Isaac var så lycklig över en (lite för stor) mössa med Cars 2-motiv, att han vägrade ta av den. När han skulle lägga sig sa vi i alla fall att det fick räcka.

Vi har ju redan firat William, men fammo och faffa kom över en stund till oss och tre glada ungar rusade på dem som ivriga hundvalpar – alla ville berätta om sin viktiga sak!

Det är så mycket man har tänkt göra med sina barn. Platser man tänkt besöka, kläder man tänkt man aldrig skulle sätta på sina ungar (för det ska vara så könsneutralt, inte säga si eller så, inte ge för mycket godis) men så märker man att det inte är så farligt att släppa på en del av sina krav. Barn är barn, de är smarta och de är individer. Man ska lyssna på dem också ibland, utan att för den skull ge efter för allt de vill.

Det tål att nämnas, att vårt dagis har ändrat mycket sedan jag skrev det där om William. Personalen och grupperna är annorlunda, det är mer harmoniskt och bra nu. Ingen säger såna där korkade saker, vad jag vet, sånt som jag inte har att göra med, som jag inte kan påverka hemifrån. Ungarna trivs, vi trivs. Och vi är under ständig förändring. Det är det som är så fantastiskt med livet.