Om att längta efter en dotter

Har ni läst inlägget ”Längtan efter en dotter”? Det är egentligen inget nytt, det dök upp för ett kvarts år sedan via Aftonbladet. Det handlar om trebarnsmamman Iluna Manchó, som skriver om sin önskan att få en dotter. Det är fint och ärligt skrivet, sånt jag uppskattar starkt. Det är också helt fantastiskt hur mycket hjälp hon fick av sjukvårdspersonal både innan och efter förlossningen, fast nu pratar vi ju Sverige (det var där jag fick en broschyr med titeln ”Till dig som inte ammar”. Skulle aldrig ha hänt i Finland.)

Jag delar hennes tankar och nickar instämmande, men den skillnaden att jag faktiskt fick en dotter. Det är så löjligt det här med längtan egentligen. Längtan och förväntan är så tokolika från saker som verkligen händer. Jag är så glad att vi har en dotter, jag är så tacksam och lycklig, jag känner mig rik och normal på nåt sätt. Normal är nåt jag alltid velat vara, men det har aldrig passat in på mig, förrän efter ungarna. Nu är jag faktiskt ganska normal i en normal familj. Typ.

Jag hade trott att jag skulle knyta an till Milja mycket starkare, eftersom vi är tre systrar i min primärfamilj. Att det skulle vara ”mer naturligt” och på nåt knasigt sätt kännas som att falla tillbaka på något tryggt – om jag fick en dotter. Det blev inte så.

För det första: Jag älskar mina barn, alla mina barn sjukt mycket. För det andra: Jag älskar dom mer och mer när jag lärde känna dem.

Det är svårt att älska ett ofött barn på samma sätt som när man håller det i famnen. Jag har inte haft några toppengraviditeter (fråga Mika!) även om det har gått bra. Det har funnits små aliens i min mage som plötsligt kom ut och så fattade man inte vad som hände. Ska jag vara mamma nu? Ska jag liksom fatta beslut för de här tre Människornas Liv i framtiden? Ska alla mina misstag eller felsteg härmed recenserad som ”mammas misstag” och inte Bittes? Herregud, vad jag har gett mig in på? 🙂

Och så mognar man med tiden. Tack och lov för tiden, för ålden och den förhoppningsvis annalkande visheten. En slags förnöjsamhet och ett lugn som inte funnits där tidigare. En vetskap om att det är mammas pojkar och pappas flicka så råder i vår familj och det är helt okej. Det har inte med kärlek att göra, det är bara intressen och saker man gör med ungarna. Jag suger på att leka hemmalekar i stil med mamma-pappa-barn, men leker gärna med bilar och tåg och robotar. Och det andra lär man sig också med tiden. Jag har aldrig lekt med dockor, men hade elva Transformers och några Lego Borg-grejer. Jag blev överlycklig när folk tog fel och trodde jag var en kille (på den tiden hade jag kort hår).

Nåja, mycket har hänt sedan dess. Ett tag önskade jag att jag väntade två tjejer, när jag fick reda på att jag väntade tvillingar. Tack och lov blev det inte så! För tänk om jag inte hade träffat Isaac Ris, min kramiga, gosiga säck av kärlek. Han är den av ungarna som oftast vill vara i famnen, den man får ligga närmast i sängen, den man får peta på och krama om, den man får pussa mest. Han är en Isaac. Och allt det där visste jag ju inte innan han kom.

Från ett hett ämne till ett mindre hett: Idag har vi ägnat oss åt aktiviteter som är roliga oavsett kön.

William har ”tvättat hela mattställningen och städat och skurat huset och stolen” (eller vad allt det nu var).

Isaac och Milja var med, det hälldes upp vatten och Fairy.

En längre regnskur vinkade hej till vårt grillande, men det gjorde inget. Vi åt gott och ungarna kalasade på bulle och glass vid ”bion” i faffas och fammos sovrum. Kvällens film var Traktor Tom.

Milja hade inte färdigtvättat, trots att hon inte alls sovit under dagen. 

– Noo är den här färdig, den ska tojka! sa hon glatt och hängde upp den blöta duken igen och igen. Sorry Milja, du får öva lite till innan du får hänga tvätten på riktigt. 😉

Nu har vi kokat och geggat, gjort ”lövbiff” och sandsoppa, hoppat i sängarna, smulat ner och ätit och stuckit från hela röran. Tack fammo och faffa för idag! Jag önskar att jag får leva så länge att jag mår bra och får ge samma sak tillbaka till mina barnbarn.