1+1=3

Det kan inte vara lätt att vara storebror till tvillingar. Man glömmer bort att William faktiskt är bara fem år (okej, sex år inom halvannan vecka) och att det fortfarande är mycket han inte kan eller ens vill göra. Det finns så mycket rädslor man har glömt bort. Till exempel vägrade William ta av sig sin t-shirt, eftersom han var svettigt och tröjan fastnar över huvudet. Det är riktiga tårar han gråter, det är riktig rädsla och jag tror jag har tjatat för mycket om att ”han måste kunna allt själv”, den senaste tiden.

För så blir det ju. När man har famnen full med tvillingar, är det så lätt hänt att det större barnet får eller ska klara sig själv. Det är ju inte så att hans behov har försvunnit för att det kom två nya! Å andra sidan är det bra för just William, eftersom han suger i sig all den uppmärksamhet han kan få och ta åt sig, han är bara sån. Dels för att han är barn nummer ett, men dels för att han är William. Han kanske också är en väldigt känslig person innerst inne, även om det kommer ut i ord som ”jag ska slå sönder hela huset” eller andra orosmoment. 

Ikväll tog jag mig extra tid att spela lite Bad Piggies (det är förresten App of the Week i App Store = gratis! Passa på om du inte har den!) och samtidigt prata med storebrodern. En gång sa han:

– Tänk om det hade kommit bara en tvilling, då hade det varit annorlunda.

Jag förkastade tanken genast, sade att man ska vara glad åt att det blev två, det är en gåva och vem-skulle-man-ens-kunna-välja-bort-nej-det-går-ju-inte-Hur-kan-man-tänka-så. Men varför sa jag så egentligen? Klart man har tänkt så själv också, han har ju rätt att tänka så, även om det var ett lusigt sätt att uttrycka det. Och ja, det hade säkert varit väldigt annorlunda. Nu är det inte så.

Det hade kanske varit annorlunda med en så enkel sak som att det skulle varit mer plats i bilen eller att jag själv kunnat sitta bredvid det ena barnet hela tiden. Idag VRÅLADE Milja en lång stund över att hon inte fick ta av sig bältet och jag försökte rädda situationen från framsätet, genom att slå knut på mig själv och det blev jag bara sur över, trots att det var en ganska kort resa. Vanligtvis har vi placerat William i framsätet just av den orsaken, för att undvika bråk och tandagnissel, men inte idag. Dessutom ryms jag inte riktigt att sitta ordentligt mellan twinsens bilskydd.

Idag var det i alla fall en väldigt varm dag och vi hälsade på Eine-mummi. Nära hennes hus i Raisio finns en jättefin lekpark. Åh, här vore det så bra att bo, fast vi hamnade förstås att byta skola och dagis och hej faderuttan. Det är nära gränsen till Åbo stad dessutom.

Riku och Sofie gjorde oss sällskap i parken. Ni kommer att bli SÅ bra föräldrar nån gång i framtiden (om ni siktar på sånt) – även om twinsen var lite bestämmande idag, eftersom det för det mesta är mamma eller pappa som måste stå nära för att det ska vara tryggt. 

Jag måste bara passa på att skryta lite om Rikus ultramaraton. Han var nyligen i Schweiziska alperna och sprang en ultramaraton på 73 (!) kilometer. I tunn alpluft, med 2,7 km:s höjdskillnad. I tio timmar. Herregud. Sofie springer också, inte i Alperna, men mycket snabbare och längre än mig. Jag är omgiven av bra inspiration, men oj va usel och långsam jag känner mig just nu. Jag kommer igen!

– Ni kan väl ta med er lite sommarkurbits, sa Eine-mummi till oss (på finska) och skulle bara hämta ”ett par zucchini” i trädgården. Vi fick med oss tre små barn! Milja och Isaac hade fått hjälpa tant Ritva att plocka ogräs i rabatten och det var tydligen jätteroligt! Det är det jag alltid sagt, barn – och vuxna – funkar bäst i grupp – och där man får känna sig värdefull.

Nu får vi klura ut några bra recept med zucchini. Vi har en soppa, jag har också en veggolasagne jag kan göra – sen får vi se!