Rix rax
Påminn mig igen om varför jag går till Rax. Det luktar instängt matos och sur fetaost i lokalen och det är alltid fullt på söndagar. Dagens svar på detta var att jag ville gå nånstans och äta med William och jag vet att de har mat som funkar för honom där. Och som inte är så dyrt. (Plus att jag tycker det är apjobbigt att göra två varma måltider varje dag!)
Vi kom dit och det var fyra personer för mig i kön. Jag satte William vid ett bord och körde undan vagnen (hade den med för vi skulle gå ganska långt idag och dessutom handla). Under den där tiden med kläder och vagn, hade det hunnit komma in sex nya killar till kön vid kassan och det började bli fullt. Alla bord, utom ett med fyra tomma platser – och mitt och W:s bord – var upptagna. Jag väntade en stund för kön skulle dra undan. Det var tydligen ett jättemisstag.
Kassatjejen höll på att lägga upp mer mat vid buffén när jag frågade om jag kunde betala. Jag var vrålhungrig (och sur) och Wili satt ensam vid bordet en bit bort, men han satt stilla. Duktiga killen.
”Du får nog vänta några minuter”, snäste kassatjejen, tittade bort och fortsatte med mat vid buffébordet. (Hallå, kundservice?)
Sen kom hon äntligen. Och då frågade hon ifall de där andra, sex väntande killarna, var före mig.
”Nej, jag var här före dem, men jag skulle sätta min son vid bordet”, svarade jag på finska.
”Ja sääkert”, svarade de unga scoutpojkarna på svenska.
”Ja, men det var så”, försökte jag, vändande mig mot pojkarna. ”Det finns ett bord ledigt och två platser vid vårt bord, ni kan få sitta där”, erbjöd jag mig.
”Nä, det är lugnt, ta det bara, vi väntar på ett annat bord som blir ledigt”, sa en av killarna och gjorde en uppgiven rörelse med handen.
Jag tittade ner, tog fram pengar och betalade för W och mig. Kassörskan verkade sur.
”Du ska komma hit till kassan och betala först!”, sa hon surt. ”Annars går det såhär!”
Jag svarade inte. Var i helsike finns det nån sån skylt? Ingenstans? Och det är inte alltid sådär mycket folk. Dumma brud! Jag hade inte fel! Det är inte fel att sätta sitt barn vid ett bord och vänta. Förresten fattade hon nog inte vad vi sa.
Den där grejen lade lite sordin över resten av besöket. Jag kände mig ivägen och som att jag tog upp en plats som inte var min, trots att pojkarna med sina stora rinkor, fick plats 5-10 minuter efter mig och mat samtidigt. W var jätteduktig och åt mat och en massa glass. Sen stannade vi och lekte i lekhörnan.
Jag bad faktiskt killarna om ursäkt för att jag verkat så otrevlig, och sa att jag mest var rädd att sonen skulle springa iväg och att jag var lite arg på hon i kassan. De var trevliga och sa att det inte var nåt problem alls.
Fast när jag såg den där maten, speciellt korvarna och köttbullarna, tänkte jag att Kniven mot strupen-Alexander verkligen skulle ha något att säga till om de här uppvärma färdigprodukterna. Kanske var det min gravidmage som sade ifrån, kanske bara ”kvalitén”. Jag vet att det är billigt, men ibland tycker jag att det är lite ofräscht på Rax. Och jag tycker att hon i kassan skulle ha kunnat vara lite schystare.
W:s pappa har varit i Stockholm helgen och sprungit halvmaraton. Eller är, heter det ju, han kommer hem tidigt imorron. Jag fick en ledig fredagskväll, som dock mest blev tråkig, så den spenderade jag dels i telefon med mamma och mellansyrran. ❤
Idag har det varit kalabalikdag med W. Han vill jätteofta klättra på mig, hårt och oförsiktigt. Det märks att han behöver sin pappa, för de busar på ett helt annat sätt. Riktiga killtag, brottas lite. Mammor är inte bra på sånt och det ska de inte behöva vara. Det jag mest av allt är rädd om nu, är förstås magen. Vilket jag säger till William. För det mesta går det hem, men ofta är reaktionen motsatt och han vill ligga och sparka på min mage eller vrida sig över mig när jag ligger. Blä också. Är det här nån killgrej eller gör flickbarn såhär också? Jag har inget minne av att mina syrror skulle ha gjort såhär nånsin. Fast jag kan ha glömt. (a)
”Jag är ingen klätterställning och du får inte sparka mig”, förmanar jag om och oooom igen.
”Jåå, mamma du ÄR klätterställning”, svarar han trumpet.
Sen sover han, som en ängel ligger han där i sängen, med sina mjuka, böljande lockar. Nybadad i rena sängkläder. Säger att jag är fin. Då glömmer man det dumma och undrar varför man varit så arg under dagen. Det är tvära kast när man umgås med en treåring. Fast mycket hellre är jag med en treåring, än en som är två eller ett.
Det löser sig
Vissa saker löser sig när jag gör lite efterforskning och låter dem mogna.
För det första – jag kom in till utbildningen! Det kändes otroligt fantastiskt! Tänk, jag duger, jag kan, jag är inte bara mamma. Någon tycker att jag kan något annat också, att jag har kapacitet och möjlighet – jag var 1 av 225 som gick vidare. Vilken helt underbar känsla!
För det andra: Jag behöver inte fundera på hur jag ska göra. Faktiskt. Efter att jag letat upp mer info om den kommande kursen/utbildningen, visade det sig att det är en ”työvoimakoulutus” (är det det som är arbetskraftspolitisk utbildning på svenska? Jag vet bara att det heter carees guidance på engelska), vilket jag faktiskt hade glömt, stuuupid me. Med andra ord bekostas den till största del av Arbetskraftsbyrån och man får helt enkelt inte hoppa av, såvida man inte får ett jobb eller blir sjuk. I så fall hamnar man på en saftig karens på antingen 60 eller 90 dagar, vilket inte ger nån arbetslöshetsersättning för den tiden. Jag läste sent igår om andra som varit i motsvarande situationer, kollade finska föräldraforum om andra gravid som haft exakt samma problem. Vissa sade att de hade kunnat fortsätta med en individuell studieplan, andra hade låtit bli att söka eller fått ta om alltihop.
Nu är det ju så att den första fyra veckorna kommer vi att vara 28, sen ska antalet ”riktiga” studeranden skalas ner till 18, där de som är mest lämpade, får fortsätta. Jag kommer alltså inte direkt att behöva ta nån ställning, utan hakar bara på. Sen i nåt skede visar jag såklart upp ett intyg att jag är gravid och så får vi se. Troligen blir det ju så att jag inte väljs till skede nummer 2, där jag skulle vara en av de 18. Jag hoppas att jag skulle kunna bli det ändå, men är realistisk. Vad som än händer, får jag en månad av praktik/plugg, så att säga, som studerande. Superb!
Vad är det då jag har sökt för kurs? Jo, det är till intrumentskötare/välinehuoltaja. En sådan person sköter t.ex. om sterilisering, decifiering och förpackning av medicinska instrument på sjukhus och tandläkarmottagningar eller i laboratorium. Det är mycket småpill med saker och en hel del ansvar. Arbetsmarknaden ser hyfsad ut, om man får tro utbildarna. Jag tycker det låter superintressant! Jag visste inte ens att det fanns såna här uppgifter.
Vården har alltid varit lite intressant, men jag har länge vetat att jag inte passar som sköterska eller i såna uppgifter där jag ska ge direkt vård, pga mina tics. Jag berättade öppet om detta på intervjun och förklarade att mina tics inte påverkar min finmotorik. Det lönar sig att prata lite om Tourette redan från början, utan att låta detta ta över diskussionen. Det gjorde det inte heller, men det rätade säkert ut en del frågetecken för utbildarna och de fick ju lite info om tics på köpet. 😉 Kunskap ska man alltid passa på att sprida.
Inatt sov jag bäst vad jag har gjort de senaste fem nätterna, fast jag somnade sent. Jag har liksom haft ett pirr i kroppen, en rastlöshet som hindrat mig från att sova. Lite sån där känsla som när man åker buss och sitter längst bak när det kommer ett gupp. Pirr pirr. Den tredje natten med detta pirr gjorde att jag vaknade med hallucinationer och full panik pga trötthet. Mycket är på gång och mycket i kroppen som ändras. Och det är bra saker som händer! Det ger en otrolig glädje och nya inspriation. Nu ska jag njuta av en ledig dag innan jag blir gräsänka i helgen. Sambon ska springa Stockholm halvmaraton. Ta vara på dagen, den är bara din! ❤
I valet och kvalet
Jag har sökt tre utbildningar via Arbetskraftsbyrån (det kliar i fingrarna att skriva Arbetsförmedlingen, men så heter det visst bara i Sverige) i höst/vinter. Den ena utbildningen håller intervjuer idag och jag har fått en inbokad tid. Tyvärr bara på tio minuter, men man får väl göra så gott man kan.
Det jag däremot grunnar mycket över, är huruvida jag ska kunna ta emot en studieplats ifall jag får en. Två av de tre utbildningarna sträcker sig över mer än ett år och de vill att man ska arbeta eller sikta på att få jobb under tiden – vilket jag förstår. Och det är vuxenutbildningar som är ganska intensiva. En av utbildningarna är kortare och slutar i februari, vilket skulle passa perfekt, men man får ju inte välja och jag vet ju inte ens om jag kommer in. Dessutom har de ett så kallat suppilovaihe, ett skede där man först väljer ut 30 som får prova studera och sen är det bara 20 som egentligen får fortsätta. Urdumt, om du frågar mig.
Hur som helst sökte jag till dessa utbildningar med tanke på att jag skulle klara att genomföra dem. Då var jag inte gravid. Men nu då? Vad händer om jag får en studieplats? Jag kommer inte att kunna slutföra studierna. På intervju kommer jag inte att säga något om att jag är gravid, för det syns ju inte än. Men vad händer om jag verkligen får en plats? Ska man ta emot den och sen avbryta mitt i? Jag vet inte om det går att fortsätta nästa år, om de ens har samma kurs/utbildning då, det är inte säkert.
Sånt där behöver män aldrig tänka på. Det är deras fördel, de som slipper vara gravida.
PS. Det kanske inte blir något val. Jag vet ju inte ens om jag kommer in. Men man måste ju hoppas på det. DS.
Tråk och tics
Egentligen ska man inte skriva något när man inte har nåt bra att säga. Fast just nu känns det som om det skulle vara länge tills jag har nåt bra att komma med.
Jag är redan trött på den här graviditeten och det har inte ens gått en tredjedel. Hur ska man orka hela vägen? Jag är less på mina ökade tics, det är fysiskt tungt och jobbigt. Det är som att ha något som kliar inuti huvudet och det hjälper inte hur mycket jag än skakar och ruskar huvudet. Jag vill slå ut det kli-iga, men det går inte. Jag skulle behöva mer medicin (mer än det jag tar i vanliga fall), mer sömn (varför är det så svårt att sova fast man är aptrött?) och mer att göra på dagarna (jobb? Vem anställer en gravid? Jag har sökt flera städjobb, med totalt tio platser, men inte ens kommit till intervju.). Inatt när jag låg och inte-sov försökte jag tänka på något roligt. Det fanns inte en enda sak som jag just då tyckte var rolig.
Solen tittade fram idag och värmde upp staden till nästan 20 grader. Nu ska jag försöka fokusera på bra saker. Vi ska på en till lägenhetsvisning ikväll. Jag känner mig rotlös. Vill ha en fast plats, ha allt på en gång, inte flytta ständigt… .. .. hmm, bra saker skulle det ju vara. Jag är verkligen vara så bra på det här!
Var in till Anttila. Skaffade en söt kaffeburk. Tittade på vinterns garn, det var mest grova garn och de vill jag inget med just nu. Har dessutom ”lilla” förrådet hemma. Skaffade nya rundstickor så jag kan få färdigt ett litet projekt.
På hemvägen såg jag en liten buske blomma. Tänk, i september! Små, späda, gulvita blommor stack upp i en rabatt. Jag tyckte de var fina.
En annan sak är positiv. Jag håller på att läsa Jens Lapidus: Aldrig fucka upp, men bara när jag sitter på toan och väntar på att saker ska hända. Ursäkta min dasshumor, men att gravidmagar inte funkar så bra leder i alla fall framåt i boken. Jag är redan på sid 82.
Orange, del II
-Jag måste gå ut, fast det är sent, sa jag till sambon klockan tio på kvällen. Jag bara måste, jag är så rastlös och vill krypa ur skinnet.
Allt detta stugsittande (med febersjukt barn) håller på göra mig galen. Det är ändå tur att vi bor mitt i stan, här finns massor att fotografera. Jag satt på vår innergård ett tag och bara andades den svala kvällsluften. Åt ett par äpplen från gården, tänkte.
Det är fint ljus på senkvällen i stan. Eftersom vi är på väg att flytta bort från city på sikt, uppskattar jag verkligen närheten till allt just nu, trots buller, bång, sirener och annat oljud. En del av mig tänker: Hur i hela friden ska jag kunna flytta bort härifrån nu? Och då blir jag lite rädd. Vanans makt är stor.
Dagens bilder är faktiskt inte Photoshoppade alls. Jag valde att behålla den oranga nattfärgen.
(hel-och halvautomat, f4.0-5,6, 2-2,5″, iso800)
Garn och bacilusker
Hjälp, det är ett barn i mitt garn! 😀
Nån tyckte att min garnhärva utgjorde en perfekt koja.
Jag ser gravida personer överallt – på stan, i reklamer och på TV sådär annars. Det är nog en speciell ”hake” man får, när man själv är gravid och så mycket i tankarna kretsar runt det. William tror det blir en lillebror. Han frågar vad Kooni äter, om Kooni äter min mat.
– Lite lax och franska iter Kooni, säger han. (Lax och pommes är förresten ingen dum kombination)
Ibland skippar jag att förklara att Kooni är ungefär lika stor som en druva, när man knappt fattar det själv.
Graviditeten har också förstärkt mitt behov och sug efter att göra mer egen mat och att baka mera. Jag fattar inte varför det är så, men jag har mer lust att göra det. Vilket i och för sig är trevligt att tänka på. Idag har jag dessutom mått bra nästan hela dagen, wohoo. Tur är väl det, så jag kunde vara sällskap åt en (vild och busig) son med 39-graders feber.
Jag läste världens dummaste artikel om dagisbobbor och hur man förebygger virus. Alla tips gick i stort sett ut på att man ska tvätta sina egna och barnens händer efter toabesök. Men ååh! Suck! Kom med nåt nytt. Det är väl klart man gör det? Och hur påverkar man det hemifrån när barnen är på dagis? Vad hjälper det när ungarna ibland slickar på varandra (W har en period nu när han vill slicka på golv, soffor, mamma och pappa och även andra barn), sina händer och sakerna?
På tal om bobbor. Konstigt nog drömmer W mardrömmar när febern släpper, vilket ofta har varit när han strax har somnat och fått Panadol. Jag har alltid haft ett minne av att jag hallucinerade när jag hade hög feber, men han drömmer mest mardrömmar just när febern släpper. Eller så är man olika.
Maskar och luktsinne
Ingen graviditet är den andra lik. Ändå är de. Förra gången, när jag var gravid med W, hade jag samma ont över ögonen. Eller rättare sagt ont i ögonlocken. Det är en helmysko känsla som blir värre av att t.ex. duscha, oberoende vattentemperatur. Jag trodde ett tag att det hade att göra med att jag sitter länge vid TVn eller datorn, men ontet kom idag, innan jag gjort nåt av det där.
Förra gången mådde jag också lite illa i början och tappade ett par kilo. Nu mår jag ännu sämre. Det är ju vanligt och hör till, liksom hård mage och sänkt immunförsvar, vilket gör att jag antagligen kommer att gå genom alla dagissjukdomar jag också i höst. Jag har fått vara nästan frisk från min hosta den vecka nu – och ikväll fick William feber. Stackars lilla barn, han var vimsig och hade ont i kroppen när febern steg. Jag propsade på att han skulle ta lite Panadol och efter mycket om och men (läs: gråt och nej-nej!) fick jag i honom lite. Sen ville han att jag skulle lägga mig ner och sjunga för honom.
Imse vimse, Vide ung och Himlen är av stjärnor full (Lullan lej). Sen ville han höra Muura muurahainen också, men den kan jag inte texten till, så jag fick hitta på. Och det dög bra. När han somnade strök jag hans ansiktsdrag i det dunkla ljuset och tänkte, som så ofta, på att han ser precis ut som han gjorde på en av de första ultraljusbilderna. Där såg jag hans ansikte i profil, den pyttelilla näsan och hakan. Så ser han fortfarande ut i mina ögon, fast han anar en större pojkes anletsdrag ta form. Älskade lilla barn, bli frisk snart. ❤
När man är gravid förstärks alla sinnen och känslor. Jag har sjukt bra smak- och luktsinne just nu. Det är nästan obehagligt ibland. Jag känner så mycket dofter jag inte vill känna. OMO tvättmedel, som jag annars också har svårt för, blir snudd på outhärdligt. Hur kan man tillverka ett tvättmedel för vanligt folk, när det stinker stark parfym och rutten jord? Usch!
När jag gick med William i vagn en morgon i början av veckan, fick jag en hostattack och mådde dessutom lite illa. PRECIS då gick jag förbi en man som rökte och skulle dra in luft i mina utpumpade lungor – och det kom med en massa ciggrök. Fyyy va illa jag mådde! Jag stod utanför Kela, var tvungen att stanna med vagnen och undrade var jag skulle kräkas ifall det kommer nåt. Kan man kräkas mitt på gatan? Vad tror folk om mig då? Men om man måste?
Jag klarade mig, men det var nära. Och sen är man hungrig hela tiden för att jag inte klarar att proppa magen full. Jag har fått gå upp mitt i natten och äta bröd och fil, dels för jag ticsar så mycket att jag inte kan sova (lågt blodsocker) och dels för att jag är hungrig. Jag äter i alla fall ganska bra, mer frukt och grönt än vanligt. Smoothies. Mycket vatten. *toaspring, toaspring* Ja-a, kanske det blir lättare när Kooni kommer ut, för jag har för mig att förra graviditeten trots allt var lättare. (Kooni är förresten ett projektnamn och kommer från ordet korn, majskorn. ^_^)
William verkar förstå en del av vad som är på gång. Vi har lånat ett par böcker som handlar om syskonskap. Hans favorit i den kategorin är ”Emppu ja vauva”. Den finns också på svenska, men vi har börjat serien på finska, så vi fortsätter så. På svenska heter boken ”Ellis får ett syskon”.
Idag sa William:
– Mamma, du har ett hus åt Kooni. Din maga är hus åt Kooni. ^_^
När jag var liten älskade jag daggmaskar och möss. De figurerade ofta i min fantasivärld, fast som talande karaktärer. Nu hittade jag till min stora glädje en söt bok som heter ”Lilla maskboken”. Den är så söt och enkel! Där möter man bland annat Masken med den långa luvan, Masken med sand i kalsongerna och Masken med strumpan på rumpan. *fniss* Alla tycker om att krypa tillsammans. Det är ju roligare när man är två, eller tre eller fyra! 🙂
Blåbärsmuffins
Åh nam nam! De här blev riktigt goda. Lätta och snabba att göra var de också. Bara man kommer ihåg att använda stora muffinsformar går det bra. 🙂
Receptet kommer från en tjej som kallar sig Malin B på Tasteline.com. Jag citerar hennes recept, länkar har en tendens att försvinna efter ett tag, eller så flyttas de så de inte fungerar.
Blåbärsmuffins
Tillagning
4 dl vetemjöl
2 dl socker
(1/2 tsk salt)
2 tsk bakpulver
1 1/2 dl mjölk
1 ägg
25 g smält smör el margarin
ca 2 dl djupfrysta otinade blåbär
Blanda mjöl, socker, salt, och bakpulver i en bunke. Vispa ihop mjölk och ägg och rör ner tillsammans med smält smör. Vänd försiktigt ned de frysta blåbären. Rör inte för mycket.
Använd en muffinsplåt med 12 hål och smörj med smör el olja. Fördela smeten och grädda mitt i ugnen i 200 – 225 grader mitt i ugnen ca 20 min eller till stickan känns torr. Låt muffinsen vila en stund innan de lossas från formen.
– Detta är mitt bästa muffinsrecept! (inte mitt, Malin B, skriver detta. /Bittes anm.) Jag brukar ta det som finns hemma som fyllning om jag inte har blåbär. Ett par bitar mörk choklad och hallon i varje form är gott. Koncentrerad flädersaft (mindre mjölk) och vit choklad i bitar – var en mycket lyckad kombination.
Gilla på FB
Ikväll skrev jag följande statusuppdatering på FB.
Det är ganska korkat skrivet av mig. Jag menar inte själva innehållet, utan det att jag har två eller flera påståenden i samma uppdatering. Det är jättevanligt och jag gör ofta samma miss, för att jag tycker jag har så mycket att säga. För vad är det folk gillar? Gillar de att det är sand i vår säng? Knappast. Eller vad vet jag, det är kanske nån som tänkt, hahaha! Eller så är det nån annan som känner igen sig. Eller så gillar de också att sanden fryser fast. Eller så tyckte de att det var lite roligt skrivet.
Jag vet ju egentligen att många drar på munnen och det är det dom gillar, men om man analyserar faktumet hur vi funkar och varför vi klicka Gilla, märker man att Gilla inte nödvändigtvis har samma betydelse som ”tycker om”.
Ett ”gilla” på Facebook har gått ifrån sin ordagranna betydelse. Det kan ofta blivit betyda ”ah, du också!” eller ”haha, I know that feeling” eller ”Sant, så sant”, förutom att man faktiskt tycker om det personen skriver. Det kan vara en beundran, en suck av lättnad eller en hälsning om att man fortfarande lyssnar på vad någon skriver/säger.
Jag hör själv till dem som ofta räknar upp fler saker i samma uppdatering (eftersom jag har svårt att fatta mig kort), – det gäller här på bloggen också – men det är inte alltid så bra. Man borde skriva kort och koncist om man vill ha respons, vilket de flesta vill ha. Varför?
För det första: Ju kortare man skriver, desto oftare läser folk det. Såvida det inte är frågan om en allvarlig olycka, barnafödande eller andra stora händelser. Det är så mycket info som passerar förbi oss i alla medier och i vänners uppdateringar, att man inte orkar reagera på allt. Man orkar helt enkelt inte kommentera allt, ingen gör det.
För det andra: Att blanda ihop flera påståenden, i stil med ”Åh, nu har lillan feber igen, vet inte vad jag ska göra.. vi går till läkare imorron om det inte blir bättre. Ikväll såg vi en underbar film tillsammans!” blir en aning svårt att gilla. Man gillar väl inte att nån är sjuk? Ibland brukar folk då istället kommentera och säga att ”ja, jag gillar inte att ni är sjuka, men filmen låter mysig” istället.
Nedanstående status är inte heller skriven med eftertanke, om man ska vara kritisk. För hur ska jag veta om nån annan också gillar Smallville eller om segling eller att jag städar och diskar? (Vissa saker är ju uppenbara, men ändå.):
Att gilla är en kort och enkel utväg att visa sitt intresse för vad nån annan skrivit. Eller att gilla en kommentar. Istället för att skriva ”ja, precis så”, klickar man Gilla på ett givet, roligt eller fyndigt svar på ett inlägg, för att ge en vänlig nick åt personen, så man slipper upprepa sig i en kommentar med ett ”ok” eller ”japp!”.
Facebook och sociala medier i allmänhet är intressant. Jag skulle gärna skriva en hel bok om det, ifall mina support troops skulle tycka det var nödvändigt. Just nu känns det inte så. Intressant är det dock fortfarande, hur man genom lite lathet (eller faktiska intresse) Gillar en massa inlägg på FB. Då slipper man ju skriva. Jag tror ibland det är lite lathet i att gilla saker istället för att skriva en kommentar, vare sig det är på bloggar, tidningar, recept eller Facebook. Allt ska gillas. Annars får det va.
Bitte gillar: det här inlägget.
(Men varför egentligen? Och vilken del av inlägget?)
PS. Jag hoppas jag inte skrämde bort någon från att Gilla/Like/Tykkää. 🙂 Jag tycker bara om att fundera på hur människor reagerar och interagerar.
Veneziad i stan
Grannarna har tydligen fått en bebis. Idag hörde vi skriken genom golvet. Och hjälp vad mycket ljud den får ur sig! Jag råkade stå vid spisfläkten (eller ventilen, det är ju bara en ventil) och där hördes det extra bra.
Oj oj, och vaaad har vi gett oss in på – igen? tänkte jag och minns Williams supergråtiga nätter och dagar. Ibland kunde han skrika en timme i gången. Det känns så främmande och långt borta, fast det är ”bara” tre år sedan. Hur ska man orka med det igen? Tänk om det blir ännu värre… eller tänk.. ja, jag hoppas det blir bättre. Jag minns inte alla detaljer så bra, det är så mycket som har hänt sedan dess. Kommer W att kunna sova något nu, när han ska lyssna på en lillebror eller lillasyster?
Idag är det venziaden, villa-avslutning, stugslut och forneldarnas natt. Gubben och jag är hemma i stan, doing nooothing, långt från raketer och brasor. Fast vi har fått ha det lyxigt, bara slappa och äta ute. Sen slappa igen. Spela Puzzle Kingdoms tillsammans. W är hos farmor&farfar.
Jag har hittat en ny storlek av min favoritsmootie: 0,75 l! Frukt är det jag längtar efter mest just nu. Ibland är det svårt att äta annat än det och bröd. Jag mår dåligt när jag är hungrig och ännu mer ibland när jag just börjat äta. Fast det brukar gå över när man tvingar sig att äta.
Det värsta av min förkylning har släppt, så nu kommer supergravidnäsan till sin sanna rätt, med besked! Allt smakar jättesalt och starkt! Jag skulle äta en Puffetglass, men fick ta bort halva pepparkakan, för det smakade bara salt! Ibland undrar jag om barn känner starka dofter och smaker också, då de är mer känsliga och petiga än vuxna. Hur som helst är det lite jobbigt, fast jag vet ju att det går över. Jag försöker tänka på att det här är en välsignad tid – man vet var man har sitt barn och det gråter inte. Och det är trots allt en ganska kort tid av hela livet.
