Rix rax

Påminn mig igen om varför jag går till Rax. Det luktar instängt matos och sur fetaost i lokalen och det är alltid fullt på söndagar. Dagens svar på detta var att jag ville gå nånstans och äta med William och jag vet att de har mat som funkar för honom där. Och som inte är så dyrt. (Plus att jag tycker det är apjobbigt att göra två varma måltider varje dag!)

Vi kom dit och det var fyra personer för mig i kön. Jag satte William vid ett bord och körde undan vagnen (hade den med för vi skulle gå ganska långt idag och dessutom handla). Under den där tiden med kläder och vagn, hade det hunnit komma in sex nya killar till kön vid kassan och det började bli fullt. Alla bord, utom ett med fyra tomma platser – och mitt och W:s bord – var upptagna. Jag väntade en stund för kön skulle dra undan. Det var tydligen ett jättemisstag.

Kassatjejen höll på att lägga upp mer mat vid buffén när jag frågade om jag kunde betala. Jag var vrålhungrig (och sur) och Wili satt ensam vid bordet en bit bort, men han satt stilla. Duktiga killen.

”Du får nog vänta några minuter”, snäste kassatjejen, tittade bort och fortsatte med mat vid buffébordet. (Hallå, kundservice?)

Sen kom hon äntligen. Och då frågade hon ifall de där andra, sex väntande killarna, var före mig.
”Nej, jag var här före dem, men jag skulle sätta min son vid bordet”, svarade jag på finska.
”Ja sääkert”, svarade de unga scoutpojkarna på svenska.
”Ja, men det var så”, försökte jag, vändande mig mot pojkarna. ”Det finns ett bord ledigt och två platser vid vårt bord, ni kan få sitta där”, erbjöd jag mig.

”Nä, det är lugnt, ta det bara, vi väntar på ett annat bord som blir ledigt”, sa en av killarna och gjorde en uppgiven rörelse med handen.
Jag tittade ner, tog fram pengar och betalade för W och mig. Kassörskan verkade sur.

”Du ska komma hit till kassan och betala först!”, sa hon surt. ”Annars går det såhär!”
Jag svarade inte. Var i helsike finns det nån sån skylt? Ingenstans? Och det är inte alltid sådär mycket folk. Dumma brud! Jag hade inte fel! Det är inte fel att sätta sitt barn vid ett bord och vänta. Förresten fattade hon nog inte vad vi sa.

Den där grejen lade lite sordin över resten av besöket. Jag kände mig ivägen och som att jag tog upp en plats som inte var min, trots att pojkarna med sina stora rinkor, fick plats 5-10 minuter efter mig och mat samtidigt. W var jätteduktig och åt mat och en massa glass. Sen stannade vi och lekte i lekhörnan.

Jag bad faktiskt killarna om ursäkt för att jag verkat så otrevlig, och sa att jag mest var rädd att sonen skulle springa iväg och att jag var lite arg på hon i kassan. De var trevliga och sa att det inte var nåt problem alls.

Fast när jag såg den där maten, speciellt korvarna och köttbullarna, tänkte jag att Kniven mot strupen-Alexander verkligen skulle ha något att säga till om de här uppvärma färdigprodukterna. Kanske var det min gravidmage som sade ifrån, kanske bara ”kvalitén”. Jag vet att det är billigt, men ibland tycker jag att det är lite ofräscht på Rax. Och jag tycker att hon i kassan skulle ha kunnat vara lite schystare.

W:s pappa har varit i Stockholm helgen och sprungit halvmaraton. Eller är, heter det ju, han kommer hem tidigt imorron. Jag fick en ledig fredagskväll, som dock mest blev tråkig, så den spenderade jag dels i telefon med mamma och mellansyrran. ❤

Idag har det varit kalabalikdag med W. Han vill jätteofta klättra på mig, hårt och oförsiktigt. Det märks att han behöver sin pappa, för de busar på ett helt annat sätt. Riktiga killtag, brottas lite. Mammor är inte bra på sånt och det ska de inte behöva vara. Det jag mest av allt är rädd om nu, är förstås magen. Vilket jag säger till William. För det mesta går det hem, men ofta är reaktionen motsatt och han vill ligga och sparka på min mage eller vrida sig över mig när jag ligger. Blä också. Är det här nån killgrej eller gör flickbarn såhär också? Jag har inget minne av att mina syrror skulle ha gjort såhär nånsin. Fast jag kan ha glömt. (a)

”Jag är ingen klätterställning och du får inte sparka mig”, förmanar jag om och oooom igen.
”Jåå, mamma du ÄR klätterställning”, svarar han trumpet.

Sen sover han, som en ängel ligger han där i sängen, med sina mjuka, böljande lockar. Nybadad i rena sängkläder. Säger att jag är fin. Då glömmer man det dumma och undrar varför man varit så arg under dagen. Det är tvära kast när man umgås med en treåring. Fast mycket hellre är jag med en treåring, än en som är två eller ett.