Vidare funderingar, grillkväll och Ikea
Det har varit mycket på gång de senaste dagarna, för en gångs skull. Vi har hunnit med grillkväll på dagis, Ikea-besök med och springade till psykologen och en massa annat.
Psykologbesöket var vid TYKS. Det finns något som heter krispolikliniken och det är gratis. Men nån kris ska man inte ha; besöket blev en vecka senare än vad det behövdes. Nu fick jag sitta där och dra min Tourettehistoria iiiigeeenn. Det kändes på nåt sätt lite pinsamt och jobbigt. Och lite onödigt. Problemet med tics och Tourette är att det är ”intressant” och tar över nästan alla diskussioner där man börjar prata om det. Killen jag träffade pratade svenska (kors i taket), men han hade aldrig hört ordet ”snörvla” tidigare. Undrar om han hängde med i alla mina funderingar?
Jag är inte lika osäker på saker längre. Den värsta krisen har liksom lagt sig. För tillfället. Så länge det inte händer nåt annat. Jag har pratat med olika personer, lekmän och fackmän, om min medicin. Det verkar inte var sååå farligt ändå. Rådgivningskontakten sade att andra med epilepsi också har hamnat att ta medicin och psykologen läste i en (ny!) bok om att det inte kanske är så farligt, men att man ska vara vaksam på barnet efter födseln. ”Det är ju främst det, att ingen vill ta ansvar och säga att det kan gå bra”. Och det vet jag ju. Och det gick ju faktiskt bra med William. Det kanske går bra nu också? Sen är det ju en annan sak att jag har förlossningsskräck, men nåt sånt har jag inte tänkt på än. Det hinner jag med i vinter.
Nu känns det mest som om: ”Hallå, är det verkligen någon där, säkert? Är allt bra? Funkar det som det ska?… hallå?” eftersom man inte känner några fosterrörelser än. Det är skönt också, för man har ingen megamage än som är i vägen. Däremot har jag dragit på mig en förkylning som heter duga (igen.. ) och den är svår att bli av med. Host, host, krax, snörvel. Jag vill gärna ha min röst tillbaka igen och slippa det här bomullshuvudet.
Grillkvällen på dagis blev också lyckad. Fast ibland tycker jag de kunde ha nån annan mat än densamma korven och pastasalladen med skinka. Den här dagen var det konstigt väder. Varmt, 18 grader, som det varit de senaste dagarna, men regnet var nära. Det föll över stan, men inte Patterihaka. Väldigt lokalt, med andra ord! En maffig regnbåge välvde sig över dagiset efter att molnen dragit förbi. Och det var en massa getingar där som var helt sjukt galna i grillad korv!
Har även hunnit med en runda till Ikea. Det blir en ny senare. Just nu var det mest att titta ut saker vi kommer att behöva. W behöver en ny säng, bland annat. Sen är frågan om vi ska bo kvar där vi är och hur länge, men det löser sig med tiden. Svårt att planera än.
Det sköna med Ikea, förutom alla deras trevliga saker, tyger, fat, koppar och möbler, är den trivsamma svenskan. Nästan alla varor har sitt rätta namn, inte bara en tafatt översättning från finskan. Och man vågar ändra på ordföljd och hela ord, för att ge rätt innebörd. Ett ”sivupöytä” kan vara ett ”avlastningsbord” och i caféet bjuder dom på ”toisen mukillisen” kaffe, alltså en ”påtår”, helt korrekt. Sen finns det andra ord som vi undrade över. Vad är ”energiajae”, energiavfall. Heter det inte -jäte? Allt kan inte gå rätt.
Fortet igen
Ikväll började Fångarna på Fortet igen. Va länge sedan jag såg på det programmet! Det är fortfarande bra. Jag åt en massa cantalouopemelon och hejade på de som vann, Fortets Mästare. ^_^ Fast jag gillar inte att de har bytt ut Fader Fouras. Fast han heter ju inte heller det längre, nu är det Bébé Fouras (ska föreställa son till Fader Fouras) och spelas av Rolf Skoglund. Jag skulle i alla fall ha kunnat två av gåtorna, de andra såg jag hann jag inte se.
Den ena gåtan var:
”Vad är det som det är härligt att vara, men farligt att få i sig?”
Den andra var:
”Varför är oändligheten längre än evigheten?”
Fatta hur länge den här serien har pågått. Första avsnittet sändes 1990. På steinåldern! 😉
Peta, peta
Jag trodde att William skulle ha kommit förbi den där peta-in-en-grej-i-trånga-utrymmen-åldern. Man har ju dragit på munnen åt berättelser där barnet har petat in en smörgås i DVD:n eller Lego i brödrosten. Jag ska tala om att det inte är nåt skoj alls!
Av nån anledning har W börjat peta in en massa saker i de minsta utrymmen nu. Bara den här helgen har han försökt peta in en träpinne i Xboxen, för han sa att det var en sladd (aargh!!! Inte xboxen, akta!) och tryckt in en leksaksbil i en stor högtalare, i det där hålet undertill. Nu senast drog han loss sex pyttesmå däck till sin favoritsopbil och petade in dem i hålen på motionscykeln, där man ställer cykelsadelns höjd. Hoppas att däcken inte ställer till med nåt inne i cykeln… Självklart kommer han att vara ledsen när han inte hittar eller får fram dem, men nu får han skylla sig själv – faktiskt. Det enda dumma är att han antagligen inte lär sig något av det.
Och vem vet vad mer han petat in nånstans. Jag får dubbelkolla tvättmaskinen, ugnen och alla saker jag använder nästa gång. Hur var det nu… egnas ungar men andras barn .. ?
Sen säger han att han har päronrumpa och att jag har paprikabröst. Hmm, vissa böcker som man i början tyckte var roliga att läsa för honom, lämnar tydliga spår!
När han inte petar in saker, leker han hoppslott i sängen eller stampar på sin pappa. Fast okej, i det senare skedet finns det en viss uppmuntran till lek från faderskapets sida.
Framåt
Tack alla fina, för era kommentarer och ert stöd. Jag har läst dem om och om igen. Det känns bra att kunna prata om det här i bloggen, trots allt. Vissa människor är inte så att de vill lufta sina tankar eller strö ut dem till allmänhetens beskådan, medan hos mig fyller detta en viss funktion.
Alla frågor och tankar kring praktiska och psykiska arrangemang är inte klara angående det nya som väntar, men saker och ting klarnar i mitt huvud. So far so good. En dag i taget. Sedan får man se hur det går. Man kan planera en förlossning eller en graviditet – eller hela sitt liv – men det blir ändå aldrig som man hade tänkt sig. Och tur är väl det, många gånger.
Jag har lyckats minska medicineringen till halva dosen, så nu är jag nere i den mängd jag hade under hela tiden jag var gravid med W. Det går väl sådär, i alla fall när jag är hemma. Fast det garanterar ingenting. Läkarna måste ju säga att man ska ta bort medicinen, för de vill inte bli anklagade ifall det verkligen skulle hända något. Det dumma är att just den här läkaren inte alls känner till min historia eller något om mina tics, en annan skulle kanske ha sagt att det inte var så farligt. Läkare är också individer, människor, med olika tycken, trots sina kunskaper. I slutändan är det jag och sambon, slutligen jag själv som känner min kropp, och som måste se till att jag fungera i vardagen, att vi mår bra, precis som någon sa i kommentarerna till förra inlägget. Och som måste fatta beslut.
Ikväll satt jag med William igen i famnen, när han åt sin välling. Han ääälskar välling. Det är en av de bästa stunderna på dagen, för oss med. Man får krama och pussa honom nästan hur mycket som helst, han sitter stilla och jag stryker hans hår och pussar honom i nacken. Då kan jag slippa tänka en stund.
För jag tänker mycket på hur det blir med två. Vi/jag borde flytta till nåt större, skaffa bil och jobb, helst nu på en gång (what’s new?) och en ny säng till W, (hur ska vi få plats för ännu mer leksaker/saker?), föra barnvagnen till service, gå till tandläkare, stuva om, fixa saker som fattas… laaa-la-aaaaa! Fast det som är bra är att vi har en del fungerande saker redan. Och att jag inte behöver ha två blöjbarn! Jag har alltid sagt att om det blir ett barn till, så ska jag inte ha två blöjbarn samtidigt. W klarar att hålla sig nu, men han håller tyvärr också inne med nummer två, vilket skapar lite problem ibland. Jag stressar inte över det, det funkar ju överlag bra sådär annars.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Jag ska försöka bli av med den här hostan jag dragit på mig (hah, med det här nedsatta immunförsvaret lär det hända i mars ungefär). Inte ens Strepsils får man ta som gravid, vad är det för sätt? Eller får och får, men man bör inte. Vill inte lägga till fler riskfaktorer.
Funderingar
Egentligen hade jag tänkt vänta med att out:a hela den här grejen i bloggen. Det går inte längre. Jag har skrivarklåda och det enda som rör sig i min gravidhjärna är medicin, molvärk, ilska, rastlöshet och ovisshet och lite apati. Ja, du läste rätt, vi väntar barn igen.
Det borde vara enbart en god nyhet, det är ju en storvinst att kunna bli gravid utan hjälpmedel och det är verkligen inte alla förunnat! Varje barn är en gåva från Gud och det ska man vara tacksam över. Det är just det där som är så himla svårt just nu.
Efter det överraskande plusset hade jag kontakt med min läkare på TYKS och en mödrarådgivning, eller vad det nu heter här i Finland. Jag fick i alla fall ett nummer till en brud som man går till när man är väntar barn. Förklarade att jag tar en medicin som är risk C-klassad, vilket kan medför risk för fosterskador. Förra gången fick jag (på egen hand, eftersom min läkare sket i mig, i stort sett) trappa ner medicinen till den minsta dos jag kunde ta, pga tics. Hon bad mig kontakt min Touretteläkare, vilket jag gjorde.
Min läkare att jag ska avsluta medicineringen helt. Jag började storböla när han ringde och telefontiden som skulle vara tio minuter, blev säkert tjugo. Jag drog dessutom upp alla möjliga uusligheter (vill inte gå in på det mer exakt) som jag känt under den senaste tiden och att jag är arbetslös. Fy vad rutten man känner sig. Hej å hå, här är man på väg mot minimi-mammapeng.
Jamen gör abort då, om det är så jä*la jobbigt, hör jag folk skrika i kör. Nej, det vill jag inte. Jag kan inte. Inte för att jag är emot abort, men jag vill inte det. Hur uselt det än känns, så vet man ju inte vad det är för människa som är på gång. Jag vet inte ens om det går bra än, det kan bli missfall eller vad som helst. Efter att ha läst bloggar och hört om människor som fått barn med sjukdomar, handikapp eller cancer eller haft ursvåra förlossningar – eller inte alls kan få barn – är det inte så självklart att allt går bra. Jag vill bara hitta en orsak att klaga, för att jag känner mig så uuuslig.
Det är svårt att knyta an till nåt knyte som inte finns. Jag tyckte samma sak med William, när jag var gravid. När det var som allra svårast tänkte jag (och det här är sådant som folk tycker är tabu) att det inte spelade nån roll om jag fick missfall, för då skulle det i alla fall varit lättare; jag skulle inte längre vara gravid. Men sen kom han – sen blev han ju HAN. Ett barn, en person! DÅ kunde jag älska honom. I alla tidningar, i alla filmer, slutar det med att mamman föder barn och gråååter så tårarna strittar, för hon är såååå lycklig över sitt barn. Jag fällde ingen tår. Jag förstod inte varifrån William kom, fast jag hade känt hans sparkar. Men.. min hjärna förstod det inte ändå. Jag ville inte ha honom först – fast inte kunde jag vara utan honom heller. Han var ju ingen person, han var ett knyte med armar och ben och en gäll röst (fast i början lät han mest som en sparv, lite pipigt). Svärmor kom till BB och grät och grät (av lycka) och höll honom och myste … och jag kunde inte ta till mig nåt av de där känslorna, för jag hade trauma av förlossningen, ont och kunde inte sova. Sen, sen gick det en tid och han blev en William, min SON. Då kunde jag knyta an till honom och älska honom på ett helt nytt sätt.
Det värsta med medicinavslutningen är att det kommer att ge mig svår abstinens. Förra gången (när man ännu var lyckligt lottad och arbetade) fick jag åka hem från jobbet när jag försökte sluta helt med medicinen. Jag fick överdrivna känslor, sinnen, grät, skakade och kunde inte äta alls. Så jag slutade på en låg dos och behöll den under graviditeten, samtidigt som jag åt stark folsyra. Denna gång var jag inte beredd. Visserligen har jag inte SÅ stark medicindos, men man undrar ju om nåt kan gå fel. T.ex. kan medicinen ge ökad risk för gomspalt, men det finns inga säkra siffror. Vissa andra har ätit medicien, för att de har behövt. Min läkare tyckte dock att ”ja, de som har Tourette borde klara sig utan, så farligt är det ju inte för dem och man ska tänka på fostret, fast det är klart vi ser till individen också. Men jag är ju läkare, jag måste förklara fakta för dig.” Jag hörde bara det första och kände mig åsidosatt. (och jag veeet det där om medicinen, men något inom mig hade hoppats på nåt annat… varför vet jag ej.)
Vad då borde klara sig? Jag fick ett recept och en överenskommen tid till psykolog, för att prata om det hela, men det senare har jag inte hört nåt av på fyra dar. Och egentligen är det ju jag själv som ska klara det här. Ingen annan kan göra något åt det. Men man ska fungera som mamma och partner också under tiden. Och sin kropp kan man ju vinka adjö till och istället välkomna ännu fler bristningar och sladdriga tuttar. Ja visst äääär jag positiv idag!
Det jag längtar mest efter just nu är en portion pommes och en stor lövbiff och ett par öl. Ja öl, för det tar bort ticsen och man känner sig lite uppåt ett tag. Men nog ska det här väl gå på något sätt också, fast vintern känns oändligt lång denna gång. April.. det är liksom.. någongång om hundra år.
Regnet det bara öser ner
För ett par dagar sedan ställde oväder och regn till stora bekymmer i Trelleborg. Folk fick sina källare översvämmade med vatten och på nyheterna berättade de om en man som kom ner i källaren och möttes av sin frysbox – som flöt! Nu tycks det där regnet ha nått Finland. I alla fall Åbo.
Det var supersoligt och 25 grader varmt igår och i förrgår. Eller nja, gårdagen var lite mer mulen, men ändå varm. Och kvällarna har varit ljumma i stan, det har varit mellan 15 och 19 grader. Och även nu, fast det har ösregnat hela morgonen, är det 16 grader. Fast jag vet att det blir kallare.
Själv åt jag frukost på Wayne’s idag (hör ej till vanligheterna). William och jag gick till bussen och från bussen till dagis. Han ville bli buren, men det är svårt att bära 16 kilo barn och ett paraply, samt min egen väska! När han går, går han lååå-åångsamt. Det är väl okej, men ibland skulle man vilja skynda på, speciellt när det regnar! Då känns 400 meters promenad som en väldigt lång väg.
I bussen satt vi långt framme. William sa plötsligt:
– He e en Saab-buss.
Jag förstod inte hur han kunde se det, eftersom vi satt bakom föraren?! Sen förstod jag. Han såg märket på ratten, via backspegeln! Skarpsynt som en hök!
Sen skulle jag gå och jag vinkade till honom, där han stod i stora fönstret. Han lade sin lilla hand på fönstret – han vinkade inte, bara höll den där – och mungiporna veks neråt. Huu, då brister modershjärtat och jag måste vända och bara gå! Jag vet att han har det bra, igår sa han att han inte vill hem därifrån! Det river verkligen i själen såna där gånger. ;_;
Dagens lyx (förutom frukosten): Jag hämtade med mig en donut från Arnolds. En rosa. Ska spara den till efter lunchen. ^_^
Stanna då!
Bildkälla: http://gadgets.boingboing.net/
Jag förstår inte vad det är för idé med microvågsugnar som fortsätter att snurra och pipa efter att maten är färdigt uppvärmd. Varför slår den inte bara av? Jag vet ju att jag har saker där, det är inte så att jag glömmer det. Men nej, efter en minut ska det pipas igen .. och igen, ifall jag råkat glömma.
Det där borde vara en funktion man kunde stänga av, jag är så trött på den! Stanna när det är klart. Punkt.
Det var dagens i-landsproblem det.
Dagens lite större problem: Jag hatar mina tics just nu. Mina tics, mitt humör, min medicin. Fan för allt. Bort med det. Men det är just det som är problemet. ;_;
Tanke om livet
Jag hittar lite guldkorn ibland på Facebook. Måste passa på att skapa lite citatkort och minnas dem.
I en het stad, en het söndag
Söndagsbrunch är mys-härligt. Vi promener längs ån och njuter av sensommarvärmen. 26 grader och lite svalkande vind. Superb. Äter en mättande brunch och avslutar med gammaldags gräddglass med färska röda vinbär. Mumsigt värre. Förresten, det kan ju inte vara sensommar än – det är ju bara augusti. Fast skol-, jobb- och dagisstarter vilseleder hjärnan och ropar ”det är redan höst!”. Äh, än är det sommar kvar, säger mor.
Hemma igen, sonen har varit hos farmor och farfar, men är har nu återvänt. Vi bygger.. nej, jag bygger värsta långa tågbanan, som kusin C skulle ha varit sååå glad över, men William vill helst leka med sin nya lekdator eller se på Cars. Nåja, han blir äldre. Och tågbanor är sånt man kan leka med länge. Annars får jag väl leka själv. 😛
Igår fick jag fyra pussar av William. Och jag fick pussa William också. ❤ ”Mamma, jag blir våt”, säger han fundersamt, när jag pussar hans kind. Åja, så blöta pussar ger jag inte!
Dagens bästa:
”Mamma, du e gulla. Jag kramar dig.”
Den enes bröd
Visst är det märkligt att man får saker i livet, man inte vill ha. Medan andra längtar efter det så mycket. Och andra har saker de inte uppskattar, saker jag skulle ge min högra hand för.
Vissa dagar vill jag bara lägga mig ner och inte finnas.
