Hoppa till innehåll

Framåt

21 augusti, 2010
Tack alla fina, för era kommentarer och ert stöd. Jag har läst dem om och om igen. Det känns bra att kunna prata om det här i bloggen, trots allt. Vissa människor är inte så att de vill lufta sina tankar eller strö ut dem till allmänhetens beskådan, medan hos mig fyller detta en viss funktion.
 
Alla frågor och tankar kring praktiska och psykiska arrangemang är inte klara angående det nya som väntar, men saker och ting klarnar i mitt huvud. So far so good. En dag i taget. Sedan får man se hur det går. Man kan planera en förlossning eller en graviditet – eller hela sitt liv – men det blir ändå aldrig som man hade tänkt sig. Och tur är väl det, många gånger.
Jag har lyckats minska medicineringen till halva dosen, så nu är jag nere i den mängd jag hade under hela tiden jag var gravid med W. Det går väl sådär, i alla fall när jag är hemma. Fast det garanterar ingenting. Läkarna måste ju säga att man ska ta bort medicinen, för de vill inte bli anklagade ifall det verkligen skulle hända något. Det dumma är att just den här läkaren inte alls känner till min historia eller något om mina tics, en annan skulle kanske ha sagt att det inte var så farligt. Läkare är också individer, människor, med olika tycken, trots sina kunskaper. I slutändan är det jag och sambon, slutligen jag själv som känner min kropp, och som måste se till att jag fungera i vardagen, att vi mår bra, precis som någon sa i kommentarerna till förra inlägget. Och som måste fatta beslut.
Ikväll satt jag med William igen i famnen, när han åt sin välling. Han ääälskar välling. Det är en av de bästa stunderna på dagen, för oss med. Man får krama och pussa honom nästan hur mycket som helst, han sitter stilla och jag stryker hans hår och pussar honom i nacken. Då kan jag slippa tänka en stund.
För jag tänker mycket på hur det blir med två. Vi/jag borde flytta till nåt större, skaffa bil och jobb, helst nu på en gång (what’s new?) och en ny säng till W, (hur ska vi få plats för ännu mer leksaker/saker?), föra barnvagnen till service, gå till tandläkare, stuva om, fixa saker som fattas… laaa-la-aaaaa! Fast det som är bra är att vi har en del fungerande saker redan. Och att jag inte behöver ha två blöjbarn! Jag har alltid sagt att om det blir ett barn till, så ska jag inte ha två blöjbarn samtidigt. W klarar att hålla sig nu, men han håller tyvärr också inne med nummer två, vilket skapar lite problem ibland. Jag stressar inte över det, det funkar ju överlag bra sådär annars.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder. Jag ska försöka bli av med den här hostan jag dragit på mig (hah, med det här nedsatta immunförsvaret lär det hända i mars ungefär). Inte ens Strepsils får man ta som gravid, vad är det för sätt? Eller får och får, men man bör inte. Vill inte lägga till fler riskfaktorer.
Annons
7 kommentarer leave one →
  1. 22 augusti, 2010 04:07

    Stort grattis Bitte!! Det skall nog gå bra det här också skall du se! Och W blir säkert en helt underbar storabror som kan hjälpa till med att hämta blöjor och annat. Lyssna till din kropp och gör det du måste göra för att klara av graviditeten. Tack för att du skriver av dig! Din Blogg förblir omåttligt populär och jag var så glad när du beslöt dig för att stanna efter kraschen, trots att det nog var lite jobbigt när det hände! Sköt om dig!

    • 22 augusti, 2010 07:51

      Tack! Jag tror också att W skulle bli en bra storebror. Här lyssnas det vilt till kropp och själ, var så säker. 🙂 Tack själv, du är ju också här!

  2. 22 augusti, 2010 07:23

    Hej!

    Jag har själv dragit ner på medicin så jag känner verkligen för dig. Jag kan tänka mig att det hade gett bra mycket större stress om jag till på köpet varit tvungen att dra ner på den p.g.a. graviditet, då man kanske har liiiite större press än om man bara ska dra ner litet åt gången ”för sin egen skull”. Det kändes för mig även som om vissa läkare verkligen inte kan tänka sig hur abstinens och övrigt kändes. Man kan ju liksom inte bara ignorera fysiska och psykiska reaktioner när man är den som upplever dem. (Som tur var fann jag en mycket erfaren psykolog som verkligen förstod, rekommenderas varmt om man vill gnälla av sig m.m.! :))

    Hur som helst tänkte jag bara säga att om man är så ärlig med sig själv och sina tankar och känslor som du är, och till på köpet kan vara så öppen med dem, så går allting säkert riktigt bra sist och slutligen!

    All styrka till dig!

    • 22 augusti, 2010 07:49

      Tack, och tack att du delade med dig av dina tankar och upplevelser. Det är inte omöjligt att ta bort medicinen, men det är svårt. Och jag vet inte om det är värt det. Det vet man ju aldrig. Det sägs att det är mest känsligt i början av graviditeten, men det finns egentligen ingen som har något svar och ingen vill såklart ta på sig ansvaret för att ha sagt att det är okej med ”lite” medicin, ifall nåt skulle gå fel. Och i så fall, berodde det på medicinen? Tack igen! Jag ska kolla om jag hör nåt från den där utlovade psykologen. Det lär ta ett tag.. man ska aldrig vara i akut behov av en psykolog när man är villig att ta emot en – men det är just då de behövs! I Stockholm finns Psykakuten, varför tar man inte efter här?

      • 24 augusti, 2010 10:08

        Irriterande det där med att läkarna säger saker och ting för att vara på den säkra sidan…kunde de inte vara lite sunt bondförnuftiga ibland!? Psykakuten har jag hört att finns i Sverige…finns det inget sånt i Finland? Vart ska man åka då om man behöver?

      • 24 augusti, 2010 12:26

        Min rådgivningskontakt var i alla fall förståndigare, hon sade att jag skulle ta så låg dos jag kan, vilket jag eg. redan visste, men hon sa att andra med t.ex. epilepsi får göra samma sak. Sen kommer jag att remitteras vidare till specialpoli för några extra undersökningar, precis som i Sverige. Det är bra!

        Tja, om man är i akut behov av psykvård får man ringa och boka en tid, vilket brukar leda till en väntetid på ca två veckor. Förr i alla fall. Helt förkastligt, eftersom man i det skedet redan har gått så långt att man beslutat sig för att ta kontakt = måste ha hjälp på en gång.

  3. Barbro permalink
    22 augusti, 2010 03:00

    Där ser man då man hänger för mycket på FB,så missar man en sån stor nyhet.
    Du är modig,stark och klok du känner själv din kropp utan och innan.Sen de allra bästa,du vågar skriva och lufta dina tankar och funderingar.
    Vilken lycka för Willjam att få syskon,de är inte skoj att vara ensambarn.Jag önskar dig all lycka och styrka.Du skall se att allt ordnar sig till de bästa.
    De måste vara något av de största att veta att ett litet liv växer i ens kropp.
    Du kommer att finnas i mina tankar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: