Treårskalas
Idag har det varit treårskalas hemma hos oss! Tänk att lille man blir store man sådär snabbt. Fast när man tänker efter är det inte sååå snabbt. Det har hänt en massa saker här på vägen och mycket har redan fallit i glömska. Det märkte jag, när jag kollade min gamla blogg. Fastän bilderna saknas, finns ju texterna och tankarna kvar.
Tankarna idag borde ha gått helt till lilleman, men egentligen har de snurrat åt helt andra håll. Jag funderar mycket. På livet, på förgängligheter, på krämpor, på allvar, på var mammors roll är och hur olika personer är. Det är deep thoughts här, verkligen. Jag tänker också på den annalkande hösten och vad jag ska göra. Tänker speciellt på ett redaktörsjobb jag sökte, men inte fick. Visserligen var det bara ett vikariat på två månader, men det hade varit roligt. Livet är det som passerar medan vi funderar på annat.
William ville inte fira idag, till en början. Och han blev rädd och omtumlad när vi sjöng ”Ja må han leva!” åt honom. Han gillar inte alltid när man sjunger, han måste liksom själv få bestämma det. Den här gången var farmor, farfar, mormor och morfar och en moster på plats, så det blev ett riktigt kalas.
Jag hade bakat en busstårta, 32:ans buss. W fick själv välja vilken nummer det skulle vara och 32:an är den vi ofta tar.
En klok bekant sa till mig (eller kommenterade i bloggen för länge sedan) att det borde vara så att när barnet fyller ett år, får det en present. Två år – två presenter. Tre år – tre presenter. Det skulle räcka, och det är sant. Fast i år blev det faktiskt inte så megamycket presenter åt William, vilket jag är glad för. Det enda jag själv stör mig på, är att jag skulle vilja ha fler Brio-tågdelar/-saker, men sånt kan man ju samla lite sådär på sidan om bemärkelsedagar.
William hade länge sagt:
”När jag blir trii år fåår ja en Volvo gräävmaskin 60 C.”
(samma som i boken om Halvan och grävskopan.)
Det blev ingen Volvo, men han var glad åt Cat:en!
”Jag får leka med grävmaskiin, he e Williams grävmaskin!”
PS. Det stör mig när folk skriver ”tre års kalas”. Jag vet att det är vanligt och man ska inte vara en besserwisser. Särskrivet betyder det ”kalas i tre år”. 😛 DS.
PPS. Imorgon åker J-syrran och föräldraskapet hem igen. Det är med blandade känslor. Bra med vardag, bra att vara själv efter så mycket packande, resande och flängande hit och dit, men ibland önskar jag verkligen vi bodde närmare varandra. DDS.
Tar fram barnet i mig
Det är dags för hemfärd. Jag har förvånansvärt nog hunnit träffa nästan alla jag hade tänkt. Det brukar bli lite tight, trots att jag har tid för mig själv. Man vill ju hinna vara med familjen, träffa de som man tänkt, andas ut, sova (fast det har jag hunnit!), sitta uppe lite längre på kvällarna (hmm, kanske inte så smart, men skoj!) och njuta av allt man bara kan.
Den här gången tar jag med mig familjen söderut. Minus L-syrran. Jag skulle så gärna ta dig också med, det vet du. ❤ J-syrran ska sova hos oss i Åbo. Det råder lite smått resfeber i barndomshemmet. Fast inte så farligt ändå.
Vår katt är förresten rolig. Jag säger ”vår”, fast det är mina föräldrars katt. Den svartvita pingvinen fick inte stå på bordet i vintras, när kattrackarn var inne, utan han rev ner den hela tiden. Jag tyckte det var roligt värre. Undrar varför just pingvinen var så poppis?
Jag packar, fast jag har ju redan packat – när jag åkte upp. Och hunnit träffa tre vänner i stan idag. Tack för fikaträffen, P och M! Det var mysigt! Och jag har hunnit få min obligatoriska Big Mac i stan. Undrar om det är nån annan än jag som går in till Donken, ber att få ta med maten och sen kör fem meter och sätter sig och äter maten i bilen? *haha* Men det är ju bäst, liksom. Man får lyssna på musik högt och äta utan att nån ser på. 😀
Tack för StiRk-träffen, Mikka! Det var riktigt skoj. Och jag är såååå glad över mina nya garn, speciellt över de dyrare. Hur kan man motstå alpackagarn? *gnider det mot kinden* Det är mjukt som bebisrumpa. Fast den vill jag inte gnida mot nån kind. 😉
Nu borde jag sova, jag vet. Istället spelar jag sönder Carolina Wallin Pérez – Utan dina andetag. Tycker covern är så mäktig. Gör löjliga bilder. Pratar med mamma och J-syrran. Funderar på livet. På fritid, vardag, sommar, semester och höst. Det är inte höst än, så ni vet. Och så klagar jag över flugor, barnsligt, trotsigt. Kanske man blir automatiskt lite mer barnslig och löjlig när man är hemma ibland.
Jag: He e flugona jär i ryymi!
Mamma: Men klubb döm tå.
Jag [gnälligt]: Men de flyyge ju så foort!
Åja. Så allvarlig är jag inte. Ibland är det roligt att få vara barnslig. Här ska smättas flugor.
Dagens kändisbong i storstan: Ulla-Maj Wideroos hade shoppat dyra kläder med en kollega. Eller tja, vad vet jag om de var så dyra, men från de dyrare affärerna i alla fall.
Lösa trådar
Vi är uppe i sena natten. Det hör inte till vanligheterna (ö-höm!). Mamma har pillat med mattfransar i köket, medan jag virkar med mohairgarn och annat klurig i grillrummet, även kallat gillestugan. Snart är det faktiskt klart, för båda.
”Mattona sko måst ga ti avslut uta fransa”, sa mamma. Så är det ju. Samma sak mer amigurumi, det är en massa småpysslande och sytrådar överallt i slutet av ett projekt. Jag uppskattar hennes matt- och dukprojekt innerligt. Hantverk är sådant som kan överleva i decennier. En personlig prägel på en del av livet – som är ditt.
Jag sätter på musik via Youtube. Kent-covers, Sarah Dawn Finer och Sanna Nielsen. Katten ville inte vara inne fast det regnar. Natten har fallit. Det här är den bästa tiden på dygnet. Synd bara att jag inte tycker samma sak klockan nio imorron bitti.
Dagens YAY: Jag har fått extra långhårigt effektgarn av Mia (inte gratis). Det kan användas till hår på amigurumi. ^_^ TACK!
Bråda tider
Tänk att man inte har tid att blogga när man har ledigt. 🙂 Det har varit bråda dagar nu senast. Jag befinner mig i mitt Österbotten, mitt ute på vischan bland härliga blomster, en massa ogräs, fuktiga ängar och varmt väder. Pust, 26 grader och svettigt varmt. Men det är väldigt skönt med värme och sensommar i alla fall! ^_^
Ikväll har jag bland annat träffat Elovena, det var mycket gemytligt. Tack för pratstunderna, vi har pratat om allt möjligt. Vi har mycket gemensamt! 😀 Jag har även provat syrrans snygg-vespa och drömt mig tillbaka till tiderna då man luktade moppebränsle i håret och med all makt försökte få min stackars Tunturi att gå fortare än 31 km/h. Det gick – ibland. När det var medvind och nedförsbacke. Då gick den i 35.
Nu är det andra tider. Det går lite fortare och mopparna är snyggare. Men handbromsarna sitter ju fel! Bakbromsen ska ju sitta under vänster fot, inte där kopplingen ska vara. 😛 Tydligen sitter det kvar mycket MC i blodet, mer än jag trodde. Och var är växlarna? Minst fem ska det vara. Fast det är väldigt skönt att man inte behöver blanda eget moppebränsle längre, när man köper, utan att det finns ett separat oljetråg. Vissa saker blir faktiskt bättre med tiden. (Okej, ganska många.)
Det enda som stör mig är att jag fortfarande är förkyld. Hur kan det gå över en vecka och jag har fortfarande såhär kraxig röst? Det går framåt, jämfört med Tysta Dagarna, men som vi skulle säga på dialekt: ”He e noo knaapert”.
Imorron ska vi ha filmkväll. Skojskoj. Får ladda upp med lite popcorn eller morotstavar. Om jag orkar. Kanske jag bara tar en mysig filt. 🙂
Idag…
Denna dagen ett liv. Suck.
(Obs, konstnääärlig bild, här ser jag alltså sådär lite deppad och eeemo ut. :P)
Googlad bild
Herre, ge oss vatten. (Jag menar det, det har regnat, men alldeles för lite).
Det kommer en massa moln, men inget ur dem!
Ja, jag vet, jag bör inte klaga. Snart blir det —>
Jag var inte på plats när tålamod delades ut.
Jag har tre amigurumiprojekt på gång, som jag har svårt att få avslutade. Jag försöker samla mig, bara göra det, men det går trööögt. Lusten och inspirationen är nada. Ingenting. Så jag väntar. Men på vad?
Dagens bästa:
William och jag satt på balkongen. Han frågade vad gjorde. Jag sa att jag funderade och att jag var lite arg. Jag tror det är bra att prata om sina känslor med barn. Han kramade mig. Och sen gav han mig en puss på benet.
”Mamma, jag krama mig, du blir glad. Å pussa dig. Mamma, he e int faaligt, jag är nära dig, jag far int na langt”.
Sen frågade han vad jag hade i mitt halsband. Där hänger ett hjärta med en tillhörande nyckel. Jag förklarade för honom att om man tycker om någon mycket, kan man säga att man har en nyckel, som passar i hjärtat. Att det är något fint.
”Passar Mee-ams bilnycklar?” frågade han sen. ❤
Bilden är inte från idag
Mitt söta, lilla, underverk, min pussgurka till barn. Hjärtat smälter ändå när han säger såna där saker. Jag vet inte varifrån Arget kom, pms kanske? Det var bara där på kvällen, oprovocerat, tillsammans med Rastlösheten. Jag hoppas jag ryms med i den där nya Arbiskursen… så jag kommer mig för att göra saker (nej, jag ska inte ge upp mitt sjungande, var inte orolig mamma eller nån annan! Bara utöka.)
Silverpilar
Regnet kom inatt. Det började som ett stilla sommarregn. Efterlängtat, tassande, tyst. Jag såg hur gatlyktan, som hänger strax utanför vårt fönster, fångade upp dropparna i stora ljushåvar. Jag sträckte ut händerna genom det öppna fönstret och lät dropparna falla ljudlöst mot mina armar.
Sen kom smattret. Det var miljoner droppar, ett hejdlöst plaskande på den hårda gatan. Det lät som tusen stora blöta myror, marscherande mot samma mål – neråt. De grå silverpilarna borrade sig ner i jorden, fyllde stuprören och rann i breda strilar längs den mörkgröna gatan. En ljusblixt lyste upp himlen! Sju sekunder senare kom knallen. Ur med dator- och tv-sladdar. Jag bryr mig inte om hur bra åsledare vårt hus har, här ska inte chansas. Naturen ska man ha respekt för.
Det var ett välbehövligt regn. Hoppas det fortsätter idag. Så är det lovat, men vem vet. Regnet behövs för att vattna våra torra marker. För att blommorna ska växa. Den här lilla citatbilden gjorde jag idag. Fast citatet har jag lånat av Hooding Carter.
Piiip!
Jag har tappat rösten helt efter helgens förkylningar. Det är därför det har varit så tyst i bloggen… haha, nej jag skojar bara! Klart jag kan skriva i alla fall, men det är inget skoj att jag är utan röst.
Sonen fick 39-40° feber, som jag aldrig trodde skulle ge med sig. Eller utvecklas till hemska hjärnhinneinflammationer, kramper, magvirus och allt som de varnar om i nyheterna. Det konstiga var att han kräktes när febern gick ner, inte när den gick upp eller var hög. Fast en del barn gör väl så. Efter tre dygn släppte det. Själv lyckades jag dra på mig de andra, vanliga förkylningsåkommorna, som inte William fick. Nämligen halsont, ont i kroppen och sån där mysig pojkröst i tonårskris. Igår tappade jag rösten helt. Och idag, när sonen fick en massa fläckar, ringde vi till sjukvårdsupplysningen och fick bekräftat att det var tredagarsfeber han hade haft!
Så typiskt. Man har läst om det flera gånger, men inte kom jag att tänka på att det skulle hända just nu. Och eftersom jag själv blev förkyld, trodde jag det var nåt annat.
Mamma ringde: Hallå, hur är det?
Jag: ..krax, piip.. *viskröst*… kan .. *harkel* … inte pra-hata.
Jag vet, man ska inte viska, så jag försöker låta bli att prata helt och hållet, för det går inte. Har läst att det kallas för akut laryngit. Vilket coolt namn på en så vanlig och otrivsam åkomma:
Heshet. Ibland total afoni. Patienten är vanligen feberfri och opåverkad. I regel ingen smärta. Ofta torrhosta. Ibland lufthunger/dyspné. Behandling: Relativ röstvila. Ej viska. Rökstopp. Hostdämpande farmaka vid behov. Ej vanligtvis antibiotika.
Jag undrar om det har med mitt sjungande att göra, när jag så ofta blir hes numera i samband med förkylningar? Ifjol hände nämligen samma sak, att jag helt tappade rösten och olyckligtvis var jag i Sthlm då bara en dag och skulle träffa en bekant jag inte sett på flera år. Nu försöker jag spara på rösten, men det är otroligt svårt när William hela tiden frågar: ”Mamma?… Mamma?” och vill att jag ska svara. Sen tror han inte att jag hör, fast jag nickar.
Kvällens fotoprojekt handlar om skärpedjup. Jag fotograferar halvmanuellt och få ett smalt område skarpt. Det gick sådär.
Söndagsfunderingar
Idag ska jag försöka fokusera på roliga, bra saker.
Det är solsken och ganska varmt. Jag var ganska pigg, trots att W vaknade halv sex. Det är inte lätt att sova med feber. Jag hoppas att min egen förkylning inte blir värre än såhär, så jag slipper febern. … äh va tusan! Jag orkar inte vara skenhelig! Jag är uttråkad och lite deppig över att vardagen tar vid, fast sommaren ännu är kvar.
William mår bättre när han fick Panadol. Han förstår inte varför han inte får vara ute eller varför han inte kan gå till dagis imorgon. Jag förklarar om och om igen, nån gång går det säkert fram.
Igår läste jag min gamla blogg, från tiden när jag var gravid. Jag tyckte jag skrev så mycket bättre då. Jag fokuserade på andra, intressanta saker, inte bara barn och feber eller blöjor och potträning. Fast det är ju så, att tiden ändras och vi med den. Nån dag kanske jag återfår mer inspiration och hittar fler roliga saker att kommentera och betrakta.
Idag fick vi låna bil. Det är skönt att ha. Man behöver inte nödvändigtvis alltid släääpa hem (alltså gående) kassar med mjöl, mjölk och andra tunga matvaror. Och så kan jag gå till Maccidonk utan att det tar en evighet (det finns bara Hese i centrum). Ska försöka pallra mig till biblioteket idag och låna lite nya böcker åt ung… barnet. Förr tyckte jag att det bästa som fanns, var att åka iväg alldeles allena med bilen, hämta en burgare och sitta vid torget och se på folk. Eller i bilen och äta i lugn och ro, medan jag lyssnade på radio. 🙂
Den här låten är så fin, jag hörde den på radion idag – igen.
”And all this time
Oh, all this time
You have had it in you,
Just sometimes need a push”
[Maria Mena]
Ingenting
Tråkdag. William har feber och är rastlös. Han studsade runt i sängen i morse, så vi trodde att han bara hade lite feber igår, men ack så fel. Febern steg till runt 40° och han mådde riktigt dåligt. Nåja, den här gången kräktes han i alla fall inte i vår säng, som tur.
När febern släppte lite blir han rastlös igen. Han vill inte leka med någonting själv. Vi kan inte gå ut. En massa folk på gatan går förbi, på väg till festivalen Down by the Laituri. Den har pågått hela veckan, men kulminerar nu i helgen. Vi hör musik från stranden eller teatern här mittemot till klockan ett på natten. Det skulle väl vara lite skoj, men man vill vädra i sovrummet eller lägenheten och då hörs det jättehögt in.
Känner mig allmänt neggo (negativ alltså) idag. Bygger tågbana med… nej, ursäkt, åt William. Som han ändå inte leker med. Man ska väl inte behöva leka åt sitt barn? ”Kom mamma, kom” säger han, eller ”Tule vähän isi, tule!”. I själva verket orkar han inte leka något mer än i två minuter. Hela familjen håller på att krypa på väggarna en aning nu.
Det kommer fortfarande väldigt lite regn i Åbo. Kan det inte komma nån ordentlig åskskur eller nåt? Allt regn verkar gå runt Åbo. Fina skyar och moln har vi. Jag tycker moln är vackra. De är som ludna, mjuka mattor på himmelens golv.
Dagens mest spännande: Jag sorterade kartong och papper ute vid ekopunkten.
Jag imploderar snart av spänning.
Dagens kluring: Hitta Opelmärket i bilden. Obs, det var William som såg det, (eller nåt som liknar det) inte jag.
Semester hemma igen
Ordningen är återställd. Sonen är hemma, pussad och kramad en massa. Vi bygger tågbanor igen, med många spår och växlar, ett hus för tågvagnarna i Lego. Leksakerna är utspridda över hela golvet. Vi läser i nya böcker och äter båtgodis. Fast en del ska sparas till W:s treårsdag, som är snart. William verkade ha vara lite ledsen över vi var borta, han hade frågat efter oss mer än vanligt. Lilleman, nu är vi hemma!
Bokhyllan är uppdaterad med ”Hans och Hennes” hylla, ni kanske gissar vem som är vems. 😛
Kläderna är uppackade redan igår och en del är tvättat och torrt redan. Solen gassar på ute, det är 25 grader och gubbarna borrar och slipar vidare på teaterhusets sprickor. Det är aldrig tyst i stan. Anttila har fått in nya garn. Men jag kan ju inte gå dit! Jag kom ju nyss från Sthlm med några nystan. Huu, varför ska det finnas så mycket fint? 😉
Skönt att vara hemma ändå. Mina tics var überhemska när jag inte hade sovit ordentligt. Jag gick i Stockholm och tittade neråt. I garnaffären visste jag att vissa personer kollade på mig, t ex en gammal dam som säkert inte förstod vad det var. Jag såg inte henne, men sambon berättade det efteråt. Lika bra att inte veta vissa saker.
Dagens tillbakablick: Attraktionsfotot från Insane, strax efter att vi kommit ner. Killen som sitter bredvid är den där tysken. Man får inte åka ensam, antagligen pga viktfördelningen.
Jag har även filmat lite från Extreme, en av mina favoritattraktioner. Tyvärr hann jag bara åka den en gång. Jag ser på videon med William, han vill se den om och om igen. Få se om jag får en åkarkompis när han blir stor? 🙂
