Inredningsdrömmar
När solen sänder sina strålar in genom persiennspringorna, får man ännu större lust att inreda än vanligtvis. Och helst i kombinationen vitt-svart-lime.
Nu behövs bara x antal hundra euro, så kan jag shoppa loss! Nä, det lär inte hända, men titta får man ju alltid. Duk till köket (varför man nu ska ha duk med en massa småbarn, kan man ju fråga sig förstås), överkast – gärna ännu mer lime-igt, gardiner som skulle passa vår utsikt, skötväska – för det är fint med färger, och lite sitta-med-förvaring i hallen. Helst skulle jag vilja måla strukturtapeten i hallen också.
*drömma*
Annorlunda #2
Hur sjutton lyckas dom ha vita golv, vita väggar och vita sängkläder i familj med åtta barn (eller vänta nu, är de fler?) Det är familjen Göransson-Stenman i Familjen Annorlunda jag pratar om. Det var mycket skratt i dagens avsnitt, bland annat när lilltjejen sade att hon ville gifta sig med Erik Saade.
– Fast sen när jag är stor, är han död, sa hon sen. Hahaha! 😀
Och hur kunde Mirka hoppa studsmatta utan att kissa på sig – efter att ha fött en så stor skara barn? Det är en sak att hoppa rep, men studsmatta. Vissa kanske verkligen är gjorda för att få barn.
Det var annorlunda känslor i En unge i minuten, som också började idag. Om du missade det, se programmet! Jag funderade först om jag skulle våga se på programmet, då det handlar om så starka känslor och så mycket smärta. Men tänk, det är mycket lättare att se på andras smärtor än att uppleva dem själv. Hah! Och jag vet inte om det är mina gravidhormoner eller mammakänslor som gjorde att jag höll på att börja lipa redan när programmet började.
Va mycket flabb det var bland barnmorskorna när de hade paus. 🙂 Det kändes lite lustigt, men å andra sidan bra. Jag minns så tydligt när W föddes och jag minns den där hemska ballong-igångsättningen. Det lär jag i alla fall slippa den här gången. Men andra frågor väcks. Om man föder två vanligt, hur länge är det då mellan dem i det sista skedet? Och vad händer om B-bebisen hamnar i sätesläge? Ska de klämma på magen och hålla på att vända B medan jag föder A? Det går ju inte, när man håller på att gå av.
Tänk, det finns redan två nästan färdiga bebbar i min mage. Det känns helt otroligt att tänka. Jag fattar det inte innan jag ser dem.
Dagens uppdatering: Nu har jag fixat så att Liberoklubben fattat att jag väntar tvillingar. 🙂 Det blir poängsamlande snart igen. Och man får två presentlådor när twinsen är sex månader gamla. Åhå. Var det så förra gången också, att man fick nåt från dem? Det minns jag inte längre.
Lilla magen
Hallå Bu och Bä. Nu får ni börja komma ut, tycker jag. Dagarna bara halkar förbi och det känns som om jag har varit höggravid i en evighet. Jag har varit sjukskriven och hemmavid sedan januari. Det känns som om jag inte orkar engagera mig i nånting, utan bara väntar. Skola och arbetsliv känns långt borta. Livet här hemma får sin gilla gång med stickor och tv. Det är väl okej – ett tag. Igår när jag och sambon skulle ute på gården med William, fick jag inte på mig skorna. Magen är i vägen hela tiden och tuttarna trillar ur bhn. Magen tar i nånting, antingen upp eller nere. Och den är ganska bred eller liksom… flyter ut åt alla håll! Inte konstigt, med tanke på att Bä ligger på tvären.
Jag skulle ta en bild av magen, men jag tycker inte att jag gör magen rättvisa. ”Åh, va liten din mage är”, säger många, medan de som träffar mig tycker den är stor. Min överkropp är väldigt lång, vilket jag är synnerligen glad över! Därför får Bä plats att ligga strax under mina revben, utan att jag får halsbränna. Men nu börjar jag verkligen känna att jag har en vikt i magen, en klump som väger ett ton, känns det som. Det är obehagligt att vända sig i sängen och när jag ligger på höger sida, känner jag Bäs huvud skjuta upp en bit på vänster sida. Och tvärtom, så sparkar eller hickar Bu mot ljumsken. Jag testade att mäta mitt magmått (SF) på skoj, själv, igår när jag fick en sammandragning. Runt 40 cm ungefär, vilket är att jämföra med en vanlig gravid, som är ca 34 cm i medeltal i vecka 40.
Jag ritade på magbilden för att visa hur Bu och Bä ligger. De fick bli bananer, haha! Bu ligger långt ner med huvudet neråt och Bä har huvudet ovanför Bu, på min vänstra sida.
Sen gjorde jag en manipulation på en bild, för att visa hur min mage skulle se ut om jag var kortare. Då skulle magen stå ut mycket mer.
Även om många säger att man ska njuta av tiden innan bebisarna kommer, känner jag att det börjar bli lite larvigt snart. Ja, man njuter, men jag kan inte gå så långt, jag är rädd att halka i det här vädret, jag får sammandragningar jätteofta, det spänner och drar i magen. Även om jag inte är speciellt svullen, känner jag ett tryck i benen och vaderna, så jag får sätta mig ner och massera dem. Det går liksom inte att göra så mycket i alla fall. Och jag är ständigt trött.
En månad till beräknad nedkomst. Tänk om man bara skulle gå till TYKS och säga: Nej hörni, nu vill jag inte vara gravid längre, jag pallar inte, ta ut dem! Bara stega in och vägra lämna lokalen innan bebbarna kommer ut. Tyvärr tror jag inte de skulle göra nåt för det. 🙂
Bröd och filt
Så blev den klar till slut, min mormorsrutefilt. Eller ja, det är turkosa trådar som ska fästas ännu, den färg jag använde för att virka ihop rutorna. Jag har virkat ihop dem enligt Attic24s modell. Jag har fått rätt många frågor om vilket garn jag använder. Det är 7 bröders Raita Sateenkaari. Använd inte 7 bröder Linnut, fast den ser liknande ut. Då kommer inte den där randiga effekten fram. Runt om varje ruta och runt hela filten kan man välja vilken färg som helst för att framhäva en viss färg. Jag tog Siniturkoosi, årets nya 7 bröder-färg.
Pust, jag har suttit och virkat hela kvällen. Jag börjar förstå vilket jobb som ligger bakom ett helt sängtäcke eller filtar. Även om jag egentligen visste det från början, och tänkte att jag aldrig skulle orka göra något med mormorsrutor. Sambon tyckte det var fuskigt att garnet randra sig självt – jag tycker det var praktiskt. Dessutom går det bra att använda andra randiga garn, med dämpade färger, om man föredrar det. ^_^ Lite trådar återstår, som sagt, men nu är det inte långt kvar. Det här är det största virk-/stickprojektet jag haft på ett tag nu, så jag är glad att det blev klart. I mitt fall blir det ett slags överkasttäcke, för det killas lite, eftersom det är rent ullgarn och inte babygarn.
Här är hela filten, men jag har inte fuktat och sträckt den än.
Mockarutorna blev ett fiasko, ett ätbart sådant, men mitt speltbröd blev desto bättre. Trots att jag hade förlagt receptet jag brukar använda. Och egentligen brukar jag fylla brödan med oliver och smulad fetaost, då blir de ännu godare. Nu blev det bara enkla GI-bröd. Så vad säger man om dagen? Kanske; Brödmakare, bliv vid din jäst. 🙂
Lyckade och misslyckade rutor
Idag är det inte min dag. Alla dagar kan inte vara bra.
Jag har tänkt baka mockarutor, men inte kommit mig för de senaste dagarna. Idag hade jag tid!
Nu ska här äntligen bakas smarriga, onyttiga rutor, tänkte jag och hittade ett bra recept, som jag använt tidigare.
Det var inte meningen att jag skulle äta nåt sånt idag. Det blev en totalflopp. Jag skulle ha förstått om jag hade misslyckats med glasyren eller nåt annat svårt, men det var själva botten som kollapsade! Jag hade glömt att ta bort Start-grejen på ugnen eller så blev det bara för varmt. Bränt ovanpå, rinnigt inuti. Megakladdkaka. Suck. Sambon slevade glatt i sig av kladdet och tyckte det var gott. Jag knaprade lite på kanterna, som hann bli gräddade. Och deppade över mitt misslyckande.
Igår trodde jag verkligen twinsen var på väg ut. Jag hade så ont i ryggen, i ländryggen och hade svårt att sitta eller stå. Fast inga riktiga värkar, mer än de sedvanliga sammandragningarna. Men de kom inte ut och idag råder lugnet. Jag känner dem röra sig, men inget ont. Det är bra det.
Ikväll ska jag fortsätta med mina mormorsrutor, som har hunnit bli 42 till antalet. Nu gäller det att sätta ihop dem fint. Få se om det lyckas bättre än mina mockarutor? Man kan ju i alla fall sprätta upp, om det blir fel, när det är inte frågan om nån deg. 42 är ett bra tal. Det är ju meningen med livet. 😉
Jag har en speltdeg på jäsning också, men efter dagens megafail, räknar jag inte med att de ska bli bra. Det är bäst så.
Dagens stora plus: Jag har fått sova/vila ut ordentligt. Yes.
Dagens minus: Jag är jättesugen på att gå ut och festa. 😦
Dagens Sånt-som-sambon-gjorde-medan-jag-sov: Äter blinier och dricker öl. Jag har lagt in en beställning på ett glas skumpa till BB.
När det är bra
En kaffe på balkongen, solen skiner kommer fram då och då och värmer oss djupfrysta nordbor. Jag sitter på balkongen och dricker en kaffe och lyssnar på Spotify i bakgrunden. Skönt! Vår! Njuuut! Det knakar i fönstren och balkongglasen, när solen ler mot väggarna. En behaglig kaffedoft sprider sig från köket och vinden susar utanför. Jag tänker att det vore perfekt väder att ha två småttingar att sova i vagnen ute idag. Vinden drar lite i mina tunna, vita gardiner när dörren är öppen.
Det är vår, VÅR! Även om snön ligger kvar, vet jag att den smälter lite mer varje dag. Visserligen blir det inte mer än runt 15 grader på balkongen än, men det är ju sköna fredag och jag planerar nåt litet bakverk ikväll med sonen. Och allmänt mysig fredagskväll. Bakvärk har vi ju nog av på nätterna när ryggslutet belastas. 8)
Jag ringde nyss rådgivningen och fick höra resultatet av gårdagens blodprov. Mitt Hb har stigit till 122, hurra! Det lönar sig att knapra Obsidan. Ja, alltså inte obsidian, för det är en bergart. 😉 Det var kanske inte bara inbillning att jag tycker jag blir piggare av järntillskottet.
Nu ska jag ta tag i stickorna eller virknålen innan det blir full rulle här hemma igen. Min mammaledighet har ju börjat idag! 😀 Njut av helgen, folks!
— tillägg — lite senare..
Jag har det så bra, så ofattbart bra. Jag läste i Prematurbloggen om Mea, som också väntade tvillingar, men det gick inte lika bra för henne. I vecka 22 somnade hennes två små in för gott. Det rev i mig, i kontrast till min oförskämda glädje och jag kände mig lite skyldig över vara glad. Livet är så skört. Vi ska ta vara på de dagar som är lyckliga och den tid som ges oss. ♥
—-
Vårkänslor
När man är hemma mycket, gäller det att fokusera på detaljer man gillar. Garn, muggar, några roliga tallrikar eller bestick. En skn lunch, den här gången ute på stan. En färgklick i form av en ny inredningdetalj eller vad som helst som känns roligt. Många gånger är det de små sakerna i livet som skänker oss extra glädje och väcker inspiration.
Imorgon börjar min mammaledighet sådär offentligt, normalt. 30 dagar innan beräknat nedsläpp. Fast jag gissar på att det dröjer max två, kanske tre veckor till. Det känns… både väldigt skrämmande och väldigt spännande. Roligt och konstigt. Jag har två nästan färdiga bebisar i min mage. Fatta, den ena är större än William när han föddes. Det går ju inte! William var ju liksom först. Och jag känner ju inte dem. Det är två främlingar i min mage som ska komma ut och kalla mig mamma och som vi som föräldrar ska trösta och lära. Visa dem livet. Det är ibland fullkomligt ofattbart för min tröga gravidhjärna. Den här våren blir något alldeles extra, något vi kommer att minnas för livet, oavsett vad som sker.
Jag var till rådgivningen idag. Nonproduktivt. Jag framförde min rädsla inför förlossningen och frågade bland annat om hur man gör ifall man föder vanligt. Vad händer med B-bebisen, om den hamnar i sätesläge? Kan man föda dem då? Nej, detkunde den unga tjejen (inte min vanliga kontakt) inte alls svara på, utan allt är bara ”det får TYKS ta ställning till”. Men de svarar ju inte heller på frågorna! Nya tag imorron.
De har förresten slutat mäta SF-måttet på min gravidmage. Jag ligger utanför skalorna. 😛
Idag när jag kom hem var jag så dödsslut i benen (för att jag ville gå lite, lite i stan efteråt besöket) och kroppen, att jag trodde jag skulle få nån blodpropp. Fast mitt blodtryck är bra. Jag gjorde ett antal försök att ringa till mammapoli vid TYKS, men kom inte fram och somnade av ren utmattning och sov halvannan timme. Jag har svårt att får tag i sömnen på nätterna, Bu&Bä bökar och vänder runt väldigt mycket och väldigt ofta och ryggen gör ont ibland, ibland blir det kortare nätter – som inatt.
Vissa gånger tycker jag det är supermysigt att känna den snurra runt. Jag tänker på de där små, små händerna och fötterna och rör sig i min mage. Tänk att det kan finnas liv i magen, det är otroligt stort! Då stryker jag magen och undrar vad det är för kroppsdel som putar ut eller rör sig. Jag vet ungefär hur de ligger, men inte helt exakt. Hur känns det att greppa en liten bebishand igen? Jag har glömt så mycket.
Ikväll blir det 35 fulla veckor. Det är så fantastiskt att bebbarna har hållits i magen såhär länge. Fantastiskt bra. Det är inte längre nån fara om förlossningen skulle starta, chansen att överleva är stor nu.
Jag hittade en filt och världens sötaste små sockor idag. Sockor var faktiskt en av de få saker som jag faktiskt saknade. Nu har jag fyllt på lagret. Det där med små sockor är ju inget man lyckas från förra barnet. De sockor William hade, har sprungit sin kos, vimsat iväg i tvättmaskinen eller rest ut på mystiska äventyr för att aldrig återvända. 😉
Stad i skymning
Det var länge sedan sist. Jag har varit ute och fotograferat lite, men jag blir inte nöjd med skärpan i bilderna. Lite har de dessutom skadats av förminskningen. Jag fotar dessutom utan stativ, så man kan inte vänta sig det allra bästa. Ändå tycker det är så ohyggligt vackert när det skymmer och natten faller på. Vackra Åbo.
Hemma igen.
Jag fotade vårt trapphus för att visa var tvillingvagnen kommer att stå. Där under trappan, bredvid hissen. Den får inte plats i hissen, det är för smalt. Hade vi valt en annan vagn, en sådan där som har bebisarna ”i lager på varann” skulle den inte fått plats på längden.
Idag var det härligt att vara på körövning/uppträdande. Alla är så glada över att jag har kunnat vara med såhär länge och även uppträda med en liten konsert, som tog ungefär en trekvart. Det packar i benen när jag ska stå så länge. Helst sitter jag i halvlotus, för magen trycker mot benen, så jag sitter brett med benen som en riktig karl om jag sitter på en vanlig stol. Breda, långa magen. Imorron är det rådgivningskontroll.
Sjung!
Man kan ju inte förbli helt försoffad fast man är höggravid. Nu sticker jag på ett sista uppträdande med kören. Det sista innan twinsen kommer. Det blir ingen resa till Sverige för mig, inte heller nån sångfestframträdande i och med kulturåret i Åbo, men vad då? Det kommer nya år! Vi ska sjunga på ett åldringhem och det är ett kortare framträdande. Se nu bara, sjunga på åldringhem, virka mormorsrutor och snart 40 – nu är pensionen nära!
Haha, nej, verkligen inte. Det här är livet! Tjohej på er alla! Passa på att sjunga för era gamla gummor och gubbar, det är de värda och det behöver de!
