Vårkänslor

När man är hemma mycket, gäller det att fokusera på detaljer man gillar. Garn, muggar, några roliga tallrikar eller bestick. En skn lunch, den här gången ute på stan. En färgklick i form av en ny inredningdetalj eller vad som helst som känns roligt. Många gånger är det de små sakerna i livet som skänker oss extra glädje och väcker inspiration.

Imorgon börjar min mammaledighet sådär offentligt, normalt. 30 dagar innan beräknat nedsläpp. Fast jag gissar på att det dröjer max två, kanske tre veckor till. Det känns… både väldigt skrämmande och väldigt spännande. Roligt och konstigt. Jag har två nästan färdiga bebisar i min mage. Fatta, den ena är större än William när han föddes. Det går ju inte! William var ju liksom först. Och jag känner ju inte dem. Det är två främlingar i min mage som ska komma ut och kalla mig mamma och som vi som föräldrar ska trösta och lära. Visa dem livet. Det är ibland fullkomligt ofattbart för min tröga gravidhjärna. Den här våren blir något alldeles extra, något vi kommer att minnas för livet, oavsett vad som sker.

Jag var till rådgivningen idag. Nonproduktivt. Jag framförde min rädsla inför förlossningen och frågade bland annat om hur man gör ifall man föder vanligt. Vad händer med B-bebisen, om den hamnar i sätesläge? Kan man föda dem då? Nej, detkunde den unga tjejen (inte min vanliga kontakt) inte alls svara på, utan allt är bara ”det får TYKS ta ställning till”. Men de svarar ju inte heller på frågorna! Nya tag imorron.

De har förresten slutat mäta SF-måttet på min gravidmage. Jag ligger utanför skalorna. 😛

Idag när jag kom hem var jag så dödsslut i benen (för att jag ville gå lite, lite i stan efteråt besöket) och kroppen, att jag trodde jag skulle få nån blodpropp. Fast mitt blodtryck är bra. Jag gjorde ett antal försök att ringa till mammapoli vid TYKS, men kom inte fram och somnade av ren utmattning och sov halvannan timme. Jag har svårt att får tag i sömnen på nätterna, Bu&Bä bökar och vänder runt väldigt mycket och väldigt ofta och ryggen gör ont ibland, ibland blir det kortare nätter – som inatt.

Vissa gånger tycker jag det är supermysigt att känna den snurra runt. Jag tänker på de där små, små händerna och fötterna och rör sig i min mage. Tänk att det kan finnas liv i magen, det är otroligt stort! Då stryker jag magen och undrar vad det är för kroppsdel som putar ut eller rör sig. Jag vet ungefär hur de ligger, men inte helt exakt. Hur känns det att greppa en liten bebishand igen? Jag har glömt så mycket.

Ikväll blir det 35 fulla veckor. Det är så fantastiskt att bebbarna har hållits i magen såhär länge. Fantastiskt bra. Det är inte längre nån fara om förlossningen skulle starta, chansen att överleva är stor nu.

Jag hittade en filt och världens sötaste små sockor idag. Sockor var faktiskt en av de få saker som jag faktiskt saknade. Nu har jag fyllt på lagret. Det där med små sockor är ju inget man lyckas från förra barnet. De sockor William hade, har sprungit sin kos, vimsat iväg i tvättmaskinen eller rest ut på mystiska äventyr för att aldrig återvända. 😉