Sköna tisdag
Ikväll är jag bara lycksalig och glad! Vårt internät funkar som vanligt igen. Speciellt när man är hemma och försoffad, behövs internet både till rekreation och vardag: beställningar, bankärenden, Kela-ärenden och musik. Tänk vad man vänjer sig med att saker bara ska finnas där. Och fungera.
Både sambon och jag ringde till supporten idag, när nätet varit borta i 24 timmar; jag på det svenska numret och han på det finska. Han fick bara tala in ett meddelande i en maskin och använda röstkommando, medan jag fick personlig betjäning. I det här fallet gick det väldigt snabbt att läsa problemet, just för att jag fick prata med nån, rycka ur sladdar och förklara. Det verkade som att felet låg i att någon installerat ett liknande abonnemang från samma leverantör hos grannen och därmed hade vårt internet stängts av igår, eftersom vi kom till leverantörens hemsida när man öppnade en webläsare. Knasigstruligt.
Sonen kom hem idag och var panikhungrig! Han, som brukar matstrejka ibland, ropade efter mat som en hungrig fågelunge. Jag fick helst inte koka klart potatisen och inte gör mos heller. Är det såhär det känns när man får tonårspojkar? 🙂 Mätta och glada blev vi. W och jag tog lite glassmix till efterrätt. Hjortron och Ben&Jerrys Phish food är en svårslagen kombination. William hade roligt åt att glassen heter fiskmat. 8)
Alla kvällar borde vara såhär. Trots lite knas med ryggen när jag sover, är jag utvilad. William är bara jättesöt. Han äter, leker, vi kramas, vi bygger, vi ser på tv, räknar, vi busar lite, vi tvättar toan tillsammans (jajjamen, han ska såklart använda borsten) och jag leker byteshandel för att få honom att lyda. Allt bara funkar. Han sitter i min famn när vi ser på barnprogram och jag får krama honom. Helt underbart.
– Du får trycka igång diskmaskinen om du tvättar händerna!
– Okej mamma!
– Mamma, kan du komma och tvätt mina händer?
– Jag håller på och städar undan i köket, du kan ju tvätta själv?
*spolljud, tvättljud, torka, torka på handduken*
Han kan ju! Det ska vi fira med majsvälling! 😀
Jag vet att hans humör också beror på att jag känner mig som att jag skulle ha tålamod åt ett helt dagis ikväll. Det är underbart med såna dagar! Ikväll blir det House och fortsättning på min babyfiltstickning.
Dagens tips: för de som gillar att sticka, virka och samtidigt se vad andra har för sig: Gå med i Online stickcafé på Facebook. Varje tisdag och torsdag loggar folk (från Sverige och Finland) in, stickar, delar bilder och pratar om pågående projekt. Det är kul och enkelt.
Värt att kämpa för
Everything worth having is worth fighting for.
Dagens och livets stora sanning. Allt det som är värt nåt, måste man kämpa för. Saft i ett löjligt avsnitt av Scrubs, men det gick rakt till hjärtat. Jag tänker speciellt på förlossningen, men även andra saker som förhållande, uppfostran av barn och allt som känns tungt ibland. Men det är ju just det tunga och skrämmande som gör det värt det. Om och om igen.
Jag mobilbloggar idag. Vårt internet är lite dött. Jobbigt, men det går, så länge jag inte tar med bilder.
Bu hickar i magen. Det känns inte som ”i magen” längre, utan i ljumsken. Kommer magen längre ner, ramlar de ut. Och Bä ligger uppe vid revbenen, på tvären.
Hemma på våran gata i stan…
Jag har alltid trott att det var något påhittat att Stina i Saltkråkan är sådär enerverande och hela tiden svarar med ”Hemma på våran gata i stan…”, men nu vet jag att det är baserat på sanning. En sanning om att barn verkligen gör sådär! Och jag förstår Tjorven när hon säger: ”Sluta med ditt dumma Våran gata i stan, vi vill inte höra mera om din gata”.
William har en lösning eller förklaring på många situationer. Eller en fortsättning på händelser. Från att ha frågat Varför om alla saker, har han nu lagt till sin egen berättelse. Han pratar om sitt eget hus, sina egna bebisar, sin egen bil, sitt eget land – Afrika och en massa sånt.
– Mamma, varför har det där huset bara tri våningar?
– Jag vet inte, de har väl inte byggt det högre än så, svarar jag.
– Mitt hus har nittinie våningar!
Ibland brukar jag försöka förklara om berätta om hur det blir när bebisarna kommer.
– Titta där, sa jag idag när vi såg på Solsidan tillsammans. Kolla vad den där bebisen gråter och skriker.
– Varför skriker den?
– Kanske den är hungrig eller har ont. Den är ganska liten, bebisar skriker mycket när de är noll eller ett år (=Williams definition av liten).
– Men mina bebisar skriker int (han har två, ibland tre bebisar i magen), de är två år, svarar han då.
Ikväll handlade vi mat, hela familjen, och sen kockade sonen och jag medan pappsen var ute och sprang. William är duktig på att kocka. Han vill vispa och göra precis som jag. Han mäter och pratar. Efter att jag hade gått vid Citymarket och sedan stått ett bra tag vid spisen sa jag till William att han inte fick ha pallen längre, jag hade så ont i benen. Fast egentligen hade jag bara svullna ben, men det kunde jag inte förklara. W satte sig då bakom mig och vispade. För han hade så ont i benen. 😛 Ibland känns vårt kök lite trångt, när man är två som ska kocka och göra lika och när det ligger en massa leksaker omkringspridda på golvet.
Vi gjorde våfflor och matpaj. Det blev en vegetarisk fesaostpaj med svarta oliver och soltorkade tomater och purjostuvning. Gott gott! Sen stekte jag våfflor, fast jag hade ett ägg för lite. William åt faktiskt inte bara grädde som senast, utan även våfflor.
För övrigt har W en riktig trotsperiod nu igen. Han vägrar till exempel ta upp en leksak eller en flaska från golvet, för han har inte tid. Han vill inte gå upp, han vill inte lägga sig, han vill inte vara stor pojke. Han vill inte gå en meter från sin säng till vår säng, han vill bara ropa på mamma och sen slåss, slåss. Det är tålamodsprövande, riktigt tålamodsprövande, ibland. Och svårt. Speciellt när man själv vankar omkring som en fet krokodil med stor (och bred) mage och alltför lite stubin emellanåt.
Ibland undrar jag hur all den här huden ska kunna återgå till det normala nån gång. Kanske jag får använda det överblivna, uttöjda lagret som fläktaggregat för familjen i sommar.
Längtan
Idag/ikväll:
– var jag till bibban med sonen. Jag skulle ju inte låna så många böcker åt W den här gången. Fast tänk om Bu&Bä kommer ut och då kan jag inte… Så det blev 26 stycken igen. Kunde vara värre.
– en snabbis till Lankabaari. Nu ska jag hålla mig därifrån ett tag! Verkligen. Jag lovar. (a) William ville plocka med sig egna garn. Det fick han inte. 😛
– tvättstuga och Mello (alltså Melodifestivalen). William var fascinerad av musiken och tydligen speciellt Linda Bengtzing. Visste ni att hon är ett år äldre än mig och har en väldigt mammig blogg?
– är jag glad över att William inte vaknade med att ropa mamma-mamma-maammaaaa, utan kom till vår säng och bara sparkades lite.
Just nu längtar jag efter att:
Att kunna hoppa, springa och röra mig normalt.
Att simma och njuta av sommaren.
Att smyga ut en sensommarkväll med kameran och ingen bökig mage.
Finväder, värme… sommaaar.
Att klä sig normalt. Jag ryms inte i ens i många av mammaplaggen längre.
Hmm, kanske färga håret mörkt igen också?
En smak av värme.
Havet. Och kanske en kall finöl i solnedgången.
Jag undrar hur mycket man hinner med i sommar. Hinner med, orkar eller kan göra.
Böcker, tv och tåg
- Trucker-Lisa
Torsdags- och fredagskvällar är bra TV-kvällar. Eller så är det jag som sitter uppe så sent att det alltid kommer en massa skrattprogram, som jag brukar kalla dem. När jag inte kan sova, sitter jag och handarbetar och ser på Scrubs, Two and 1/2 Men, Cheers och How I met your mother, det som råkar komma.
Igår kom dessutom ett av mina favoritprogram: ♥ Ice Road Truckers ♥. Jag hejar på Lisa, som är den enda tjejen som är med. Fast jag är inte ett dugg avis på deras farliga jobb på isiga vägar och vatten. Däremot kan man ju känna igen sig i kylan de upplever, -20 och ner til -35 celsius.
Ikväll ser jag på Let’s Dance. Egentligen är jag inte så intresserad av dans, men programmet är välgjort och spännande – så man måste fortsätta se på det om man börjat. Och Figge är ju så bra, suck också! Han hade dessutom en snygg träningströja som jag skulle ha velat ha idag, alltså under övningstillfället. Det stod Eat Soccer på den. Men va hade han för konstig hitlermustsch idag? Och brottar-Frank hade coola danskläder! Amazon-Jessica tycker jag sjunger ju bra, men jag har bara svårt för henne i det här programmet. Annars är jag grymt imponerad över hur folk kan lära sig föra sin kropp sådär i olika danser. Det måste vara tungt, krävande och hårt jobb, men roligt! Jag tycker också att alla tjejer har så grymt snygga frisyrer. När man sitter här hemma med gravid-hätäponnari, drömmer man sig gärna bortmed lite löshår, lockar och fina uppsättningar.
William och jag har byggt tågbana igen! Hjälp vad det var länge sedan. Tyvärr är vårt nya golv inte lika bra att bygga på – det är halt -, som den gamla plastmattan, men det går ändå. W har också ändrat lite i sin lek, han leker lite mer självständigt och hittar på detaljer; han vill ha träden och passagerare, konduktörer och en massa andra småsaker med i leken. Och det är roligt att se när barn byter roller: gubben som ser ut som en konduktör ska vara passagerar. Skoj! ♥
Och äntligen har jag kommit mig för att peta med foton och böcker i bokhyllan. Det är ju inte speciellt lockande eller skoj, men jag radade upp sambons böcker, för det är han som är bokmalen hos oss. Sen fixade jag med foton som har suttit i dumma pappersramar. De ramlar ju bara runt. Jag råkade ha ramar hemma, som jag köpt bland annat under nåt Ikeabesök, så nu står i alla fall fler foton stadigare och finare. Det är roligt med ordning, det gillar jag, fast man inte skulle tro det ibland. 😀
Stickterapi
Jag har vilat (inte sovit) på hela den här förlossningsgrejen ikväll. Jag vet ju att twinsen måste ut på något sätt, såklart. Ändå hade jag liksom räknat med snitt, eftersom det var så mycket tal om det. Fast jag tidigare skrev att jag hoppas att naturen ställer om saker. Snitt är ju inte heller alltid enkelt eller bra.
Men vem vet, det hinner ju ändras än. Tänk om Bu växer sig jättestor, så jag inte får ut honom? Jag vet att TYKS har låtit folk föda bebisar på 4-5 kilo, utan tvekan från deras sida. Nåt sånt lekande med liv tänker jag inte vara med om, det får de ha klart för sig. Om Bu växer till sig och blir jättestor, tänker jag inte föda vanligt.
Lånad bild på färdigt resultat
Min version i Debbie Bliss Andes, pale rose - på gång
Jag har kopplat bort en stund ikväll och fokusert på nåt roligare än smärta och väntan. Stickning och Ben&Jerrys i form av Phish Food. ^_^
Jag stickar en Baktus-sjal (eller scarf) i det allra mjukaste garn man kan tänka sig; alpacka och silke. Det är som att smeka en kattunge. Mönstret är underbart enkelt och snabbt att sticka. Man kan också variera det i det oändliga.
Man kan t.ex. ta ett självmönstrande garn i klara färger. Få se om det blir fler sjalar!
Regia Flusi färgkarta
Först ska den rosa bli klar. Regia Flusi skulle vara ett bra alternativ med härliga färger.
Fast jag har felberäknat garnåtgången helt. Trodde det skulle gå med en härva, men det blir tre eller fyra för att få rätt längd. 😛 Hoppas jag inte behöver skämmas för att jag hamnar att jag måste gå in till Lankabaari en tredje gång på en kort tid.
Här är förresten en annan länk till Baktus-mönster som inte är på Ravelry och för inspiration.
Dagens förresten: Hur många mormorsrutor får man av ett nystan Novita Raita, plus kantfärg?
Svar: 23 stycken. Nu har jag fäst alla trådar på de rutor jag hitttills gjort. Jee!
Dagens hmm: William var jätteledsen och gnällig i en trekvartöver att han inte fick ”kaaka-boy” i nappflaska idag. Jag fattar inte var han får det ifrån. Välling i flaska får han fortfarande, men inget sött. Jag har själv brottats så länge med problem med tänderna, för att jag fick saft i nappflaska så länge och jag vill inte att det upprepas med sonen.
Less
De senaste dagarna har varit bara blä. Jag känner det som att jag bara går här hemma och väntar. Och det gör man ju. Jag blir frustrerad och irriterad över alla saker som inte fungerar. Vi har t.ex. äntligen fått en egen parkeringsficka på gården. Hittills har bilen stått på en besöksplats utan motorvärmare i två månader. Nu, när vi äntligen fick en plats, är det en som är i ändan av parkeringen. Det vill säga, det är MASSOR med snö där, platsen gränsar till en megasnökarm.
Om man lyckas knöla in bilen (en farmare), vilket jag inte gjorde, så kommer man över huvud taget inte åt att gå in eller ut på passagerarsidan. Och det är frågan om ifall det går ens när snön smälter, det är ganska trångt. Ska man ge en sådan plats åt en trebarnsfamilj?! Jag är så sur och arg på bostadsföreningen! Ingenting här verkar vara anpassat åt annat än åldringar. Man ska ha sin rullator, gå och lägga sig 21 och vara tyst till 07. Inte vara barnfamilj med oljud, vagnar som ska upp i hissen. Vårt förråd, som är 1×3 meter stort, rymmer inte ens en vagn, knappt de lådor vi har om man ska få ut nåt också. Jag vet att man ska vara beredd att bo trångt i stan, men det här är inte ens nån innerstad, det borde finnas med plats än så! 😦 *sur*
Det var i alla fall strålande väder ute idag. Solen glittrade på frostiga små flingor som prydde träden och dalade ner som vita kristaller i solskenet. Jag och sambon åt lunch inne i stan innan vi begav oss till TYKS för kontroll och ultraljud. (Nej, vi satt inte utomhus, jag tyckte bara stolarna såg mysiga ut. :))
Vi möttes av en sköterska som var jättetrevlig. Hon kopplade CTG för att ta en kurva. Det var lite småspännande, jag har inte suttit i nån sådan med tvillingarna förut. Det bekanta ka-klunk-ka-klunkandet satte igång. Det som jag hört så många gånger förut med William. Nu var det ju dessutom två på en gång.
Jag har ganska lite till övers för kvinnliga specialläkare, speciellt efter dagens besök. De två andra läkarna jag träffat har varit proffsiga och sakliga, medan hon verkade störd av allt jag frågade eller lade till, om det inte var efter själva undersökningen, då jag fick fråga. Dessutom var hon mer hårdhänt när hon skulle undersöka cervix, än var killäkarna hade varit. Hon var kort i tonen och lite sur. Kostar det så mycket att le, eller låta patienten prata? Det viktigaste är i alla fall att Bu och Bä växer – båda två. Även Bä, som har varit minst hela tiden. Nu är Bä ungefär 2,0 kilo, medan Bä är 2,8. Pust! (med andra ord, Bu är redan större än vad W var när han föddes, fast det är ju en uppskattning). Jag bär alltså på fem kilo barn i vecka 34. 😛 Och ingenting ska de göra, bara fortsätta vänta, eftersom ”de växer enligt sina egna kurvor”. Nytt kontrollbesök – om två veckor! Och sen blir det kanske aktuellt med nån igångsättning, jag behöver inte gå fulla 40 veckor.
– Siis ihan oikeesti, siihen mä en suostu! sa jag direkt, när hon pratade om igångsättning. Jag vägrar bli igångsatt! Om det då ska krävas att jag drar nåt jumppapass eller går ut och springer för att få igång förlossningen, men ICKE nån igångsättning! Inte igen! Jag tar inga gammaldags piller, aldrig! Över min döda kropp!
Det kan också bli så, om A-bebisens huvud är fixerat (hah, det lär inte hända, det hände inte med W heller) att man tar hål på fosterhinnorna och således startar förlossningen.
Jag. Vill. Inte. Just nu vill jag bara backa bandet. Jag tänker bara på smärta och ont och igångsättning och att klämma ut två stora bebbar. Fy för ruttna sillar och sjuttons bövlar. Kan man ångra sig? Jag är arg och ledsen, men mest less på den här graviditen, ryggont och illamående som det orsakar och på ett sjukhus som vägrar ta nåt ansvar. Jag tycker de har DÅLIG service och omvårdnad. Den där läkaren svarade inte ens när jag protesterade. Jag känner mig bara som en barnfödarmaskin som väntas prestera en ”normal och naturlig förlossning och sedan amma sådär jätteljuvligt och naturligt”. Det här med naturligt är bara båg! Det finns inget som är naturligt, bara ont. Smärta är inte naturligt.
Rutorna
Det rinner blogginlägg ur mig idag. Vissa dagar skulle jag kunna blogga om hundra saker, andra dagar är skallen helt tom.
– Åh, va fina de är…, sa sonen när han tog tag i högen med mormorsrutorna ikväll. Mamma, jag älskar inte de här, sa han sen.
– Du behöver inte älska dem, sa jag fnissigt.
Sen plockade han famnen full och lade dem på sin sida av soffan. Han vill trä alla rutor på en tråd och tråden ska gå genom hålen i rutorna. Han gillar färger, som de flesta barn, och bär gärna runt på saker jag stickat, virkat eller bara på garn. Det tycker jag är lite sött. Han ville också att jag skulle rada en del av rutorna över honom. Roliga killen, det är ruter i honom! 😉
På den ena bilden jag tog ikväll av oss, sitter vi bakåtlutade, försoffade och dästa. Där såg jag att det stack ut en grej på min hals. Det ser ut som en tumör! Sambon påpekade att ”alla har såna där ibland”, men jag har då verkligen inte haft nån förut. Sen kom jag på vad det är. Min halspulsåder som är ansträngd.
Fast min mage inte är megastor, känner jag då och då ett högre tryck av den. Som om det skulle spänna överallt. Det är som om nån hade satt på mig en för liten tröja och blodet inte kommer åt att gå runt överallt. Det är lite läskigt och då får jag problem att läsa böcker och allt känns ansträngt. Just nu går det inte att ligga ner eller sitta i soffan, det är bättre att stå upp eller sitta på en hård stol, gärna i halvlotus. När jag skulle lägga mig och läsa för W ikväll fick jag sätta mig upp, det gick inte att ligga. Det kändes lite som om nån ströp mig.
Det är lyxigt när man har barnen i magen – på sätt och vis – för att man vet var man har dem och för att de inte skriker eller kräver uppmärksamhet – men det är inte alltid lätt. Jag har svårt att böja mig ner och ta upp saker. Jag blir andfådd för minsta sak, jag får sammandragningar när jag ska lyfta upp en saker i en krånglig vinkel eller rör på mig för mycket. Ibland får jag det för att jag ligger ner. 😛 Jag kan inte sova på rygg, mage och ibland inte på vänster sida, för den skjuter ut lite mer. Det ska bli skönt att få sin kropp tillbaka snart, faktiskt. Jag gillar inte mig i det här tillståndet vissa dagar. Det positiva är att jag inte fryser så ofta. Man blir varm i kroppen av två extra batterier.
