Less

De senaste dagarna har varit bara blä. Jag känner det som att jag bara går här hemma och väntar. Och det gör man ju. Jag blir frustrerad och irriterad över alla saker som inte fungerar. Vi har t.ex. äntligen fått en egen parkeringsficka på gården. Hittills har bilen stått på en besöksplats utan motorvärmare i två månader. Nu, när vi äntligen fick en plats, är det en som är i ändan av parkeringen. Det vill säga, det är MASSOR med snö där, platsen gränsar till en megasnökarm.

Om man lyckas knöla in bilen (en farmare), vilket jag inte gjorde, så kommer man över huvud taget inte åt att gå in eller ut på passagerarsidan. Och det är frågan om ifall det går ens när snön smälter, det är ganska trångt. Ska man ge en sådan plats åt en trebarnsfamilj?! Jag är så sur och arg på bostadsföreningen! Ingenting här verkar vara anpassat åt annat än åldringar. Man ska ha sin rullator, gå och lägga sig 21 och vara tyst till 07. Inte vara barnfamilj med oljud, vagnar som ska upp i hissen. Vårt förråd, som är 1×3 meter stort, rymmer inte ens en vagn, knappt de lådor vi har om man ska få ut nåt också. Jag vet att man ska vara beredd att bo trångt i stan, men det här är inte ens nån innerstad, det borde finnas med plats än så! 😦 *sur*

Det var i alla fall strålande väder ute idag. Solen glittrade på frostiga små flingor som prydde träden och dalade ner som vita kristaller i solskenet. Jag och sambon åt lunch inne i stan innan vi begav oss till TYKS för kontroll och ultraljud. (Nej, vi satt inte utomhus, jag tyckte bara stolarna såg mysiga ut. :))

Vi möttes av en sköterska som var jättetrevlig. Hon kopplade CTG för att ta en kurva. Det var lite småspännande, jag har inte suttit i nån sådan med tvillingarna förut. Det bekanta ka-klunk-ka-klunkandet satte igång. Det som jag hört så många gånger förut med William. Nu var det ju dessutom två på en gång.

Jag har ganska lite till övers för kvinnliga specialläkare, speciellt efter dagens besök. De två andra läkarna jag träffat har varit proffsiga och sakliga, medan hon verkade störd av allt jag frågade eller lade till, om det inte var efter själva undersökningen, då jag fick fråga. Dessutom var hon mer hårdhänt när hon skulle undersöka cervix, än var killäkarna hade varit. Hon var kort i tonen och lite sur. Kostar det så mycket att le, eller låta patienten prata? Det viktigaste är i alla fall att Bu och Bä växer – båda två. Även Bä, som har varit minst hela tiden. Nu är Bä ungefär 2,0 kilo, medan Bä är 2,8. Pust! (med andra ord, Bu är redan större än vad W var när han föddes, fast det är ju en uppskattning).  Jag bär alltså på fem kilo barn i vecka 34. 😛 Och ingenting ska de göra, bara fortsätta vänta, eftersom ”de växer enligt sina egna kurvor”. Nytt kontrollbesök – om två veckor! Och sen blir det kanske aktuellt med nån igångsättning, jag behöver inte gå fulla 40 veckor.

– Siis ihan oikeesti, siihen mä en suostu! sa jag direkt, när hon pratade om igångsättning. Jag vägrar bli igångsatt! Om det då ska krävas att jag drar nåt jumppapass eller går ut och springer för att få igång förlossningen, men ICKE nån igångsättning! Inte igen! Jag tar inga gammaldags piller, aldrig! Över min döda kropp!

Det kan också bli så, om A-bebisens huvud är fixerat (hah, det lär inte hända, det hände inte med W heller) att man tar hål på fosterhinnorna och således startar förlossningen.

Jag. Vill. Inte. Just nu vill jag bara backa bandet. Jag tänker bara på smärta och ont och igångsättning och att klämma ut två stora bebbar. Fy för ruttna sillar och sjuttons bövlar. Kan man ångra sig? Jag är arg och ledsen, men mest less på den här graviditen, ryggont och illamående som det orsakar och på ett sjukhus som vägrar ta nåt ansvar. Jag tycker de har DÅLIG service och omvårdnad. Den där läkaren svarade inte ens när jag protesterade. Jag känner mig bara som en barnfödarmaskin som väntas prestera en ”normal och naturlig förlossning och sedan amma sådär jätteljuvligt och naturligt”. Det här med naturligt är bara båg! Det finns inget som är naturligt, bara ont. Smärta är inte naturligt.