Kalas
Igår var William på fyraårskalas. Vi fick inbjudan av en tjej från dagis och tackade ja för ett tag sedan. Men hur beter man sig på barnkalas egentligen? Ska föräldrarna vara med eller ska man liksom bara droppa av sitt barn hos någon man inte riktigt känner? Både jag och sambon kände en aning tafatta när vi körde mot kalasdestinationen igår och jag tycker inte om den där typen av osäkerhet. Jag vill planera och veta. Man är ju nybörjare på det här området. 🙂
Väl framme ramlade alla bitar bara på plats av sig själv! Sonen sprang iväg och lekte med kompisarna och vi kunde lämna honom där halvannan timme och alla trivdes. Vi passade på att ta en bit mat för oss själva lite snabbt (Vem vet när man kan göra sånt igen, när tvillingarna kommer?). Efteråt frågade vi kalasmamman hur det hade gått. En gång hade han frågat efter oss, men sedan lekt för sig själv med en spis och strykjärn. Och så hade han klagat på att det var lite för mycket oljud. ^_^
När vi kom ut på gården sade han:
– De andra barnen bråka med mig!
– Men nej, det kan jag inte tro, det skulle jag ha hört om, svarade jag.
Sen kom vi fram till att de andra barnen ville ha med honom i lekar, men han var så upptagen med sitt kokande i låtsasköket att han hade blivit störd i sin egen lek. ^_^
Vi fick ett foto av hela barnkalaset, ett foto som mamman hade tagit. Jag ögonade över skaran av prydligt uppradade barn vid bordet. Tänkte på hur de otroligt snabbt de växer, de små liven. Vissa av barnen hade redan lite vuxnare drag. ”Nämen hjälp, de växer ju så det knakar. De här kommer att bli Ws kompisar…. vill jag det? Och vad spelar det för roll vad jag vill, det kan inte jag bestämma.”, funderade jag. ”Tänk om han börjar hänga med honom… eller henne senare. Tänk om de hittar på en massa rackartyg. Eller inte om, utan när. Eller bara blir större och får egna liv. Hjälp!”
Där sitter han, min son med det lingula håret och de oskyldiga ögonen. Vem vet vad den där blicken inrymmer och vad framtiden innehåller.
Ett barn håller din hand en liten stund, men håller ditt hjärta genom hela livet. ♥
Ute skiner solen och värmer balkongen. Jag ser hur smutsiga balkongfönstren är och tänker att det är skönt att jag inte kan eller behöver tvätta dem än. 🙂 Det är redan över 15 plusgrader på balkongen. Våren kommer, trots den där Fimbulvintern!
Men han är ju en neger!
Jag skriver ordet en gång, jag tänker inte upprepa det annat än i rubriken. Scriptrix hade skrivit ett inlägg om n-ordet idag och jag måste skriva ner lite tankar om det.
Det verkar, speciellt bland den lite äldre generationen, fortfarande var okej att använda n-ordet. Och i lilla Österbotten har jag också stött på många som använder det, eftersom de inte ”vet vad man annars ska kalla dem”. Och för att man kommer undan med det, när det inte finns så många invandrare. Jag har också reagerat när jag hört folk säga: ”Vem var den där n*gressen som satt där borta?” Helt utan tanke på att det skulle vara nåt fel med det.
Ja, tiderna förändras och om man tänker så (eller inte tänker alls) är det verkligen dags att tänka om! Förstår man inte att det är stötande? Efter att ha bott ett antal år i Sverige och speciellt i invandrartäta områden, där vi som var svenskar (eller såg ut som svenskar och pratade svenska) var en minoritet – jag skojar inte – skulle jag aldrig komma på tanken att vända n-ordet. Varken i manlig eller kvinnlig form. Jag har många vänner som har afrikanskt ursprung eller annars är är mörkare i hyn och jag tycker det är fullständigt respektlöst att kalla nån så. Min sambo hade en mycket bra liknelse och han sa en gång såhär:
”Att kalla nån för n-ordet är att spotta nån i ansiktet och sedan be om ursäkt för det.”
Precis så är det. I alla tider har människan varit så uppfinningsrik och påhittig. Vi hittar på en massa smeknamn för folk och fä, för saker vi gör. Ska det då vara så svårt att använda något annat än n-ordet? En kompis till mig sade själv att hon ville bli kallad african-american. Inte blatte. Fast vissa väljer att bli kallade det också. Inte mulatt, det låter styvt. Mörkhyad, svart. Eller tänk om vi skulle våga sluta använda hudfärgen och kalla folk för det de är:
mammor, pappor, barn, företagare, tränare, människor eller till och med vid namn om vi vet det. Vågar vi det?
Stolar, magar, barn
En dag på stan. Med för lite sömn och barn fullspäckat med godis och en alltför stor mage. Inte en alltför lyckad kombo, men ingenting är omöjligt. Det går bara lite långsammare.
Nu är ena stolen i bilen på plats. Nej ursäkta, det heter ju babyskydd. Det ska få plats en till snart. Det var lite för svalt idag och så krånglade vi med mittenbältet, så vi kunde bara fixa den ena. Det blir en likadan babystol till på andra sidan och W:s stol hamnar i mitten. Ibland är jag avis på de som får ”bara ett” barn till. Jag har ingen aning om hur man ska kunna bära två stolar till och från bilen och parkeringen. Även fast man är ogravid är de ganska tunga och bökiga.
Jag hittade ett par underbara Pingufiltar! Jag hade en liknande till William, fast det var med lilla spöket Laban.
…. och ett lakan. ❤ Ett räcker än så länge, fast Bu&Bä kommer att ha egna sängar sen också. … Nu kom jag just på att jag bara har ett spjälskydd. Attans. Måste ju ha ett till!
Är det vår snart? Jag skulle gärna skaffa mig ett par nya dojjor. Som de här till exempel.
Efter ett par ärenden på stan, lunch och bollhav (urk! Varför går man till med bollhav och lekställe en lördag förmiddag! >_< ) blev det shopping. Förlåt CM, jag visste inte att man inte fick ha barnet i själva vagnen. Läste det först efteråt.
W spelar Plock. Vi turas om, såklart. Det ska man göra, säger sonen.
Tack och lov för välling! ❤
Jag hade egentligen en annan bild av mig och W, när han badar och jag står och ser allmänt gravid ut, men den vägrar jag sätta in. Pust och stånk. Min mage ser tydligen inte så stor ut, har jag fått höra. Men den känns ganska stor. Och jag önskar jag hade en sån där triangel ovanför sängen, som på åldringshem och sjukhus, så att det skulle vara lättare att komma upp. 😛
Jag är helt slut idag. Det här är inte att ”ta det lugnt” precis, jag har dessutom sovit för lite, men det är mitt eget fel. William hade energi som för sju barn. Jag är hungrig. Igen.
Ullbyxor och förkylning
Är det nån som är i behov av blöjbyxor? Jag var bara tvungen att testa när jag såg ett mönster och hade ett snyggt garn som är supermjukt och skönt (merinoull med lite alpacka). Jag måste erkänna att jag själv inte kommer att använda dem till tvillingarna, men hör av er om det finns intresse. Det var roligt att sticka dem. Storleken är 0-1 år.
Fredagkväll. Let’s Dance rullar på TVn… nej, förresten, det är mer reklam än det är dans. Jag har spenderat en kvart i köket med att försöka få frusen Ben&Jerry’s att lossna ur burken. Argh, varför är den så hård? Det kanske är meningen just för gravida glassmonster, så man inte ska ta för mycket.
Det har varit en supergnäll-gnäll dag idag. Sonen gråter och blir arg över minsta sak. Jag undrade länge vad som var fel och kunde inte förstå varför ingenting hjälpte. Han ville inte gå upp, inte sova, inte gå hem från dagis, inte leka, inte se på TV… fast han gjorde det ändå under protester. Sen släppte det: Förkylningen kom. Han snorade som en liten gris, den lilla stackarn. Jag frågade om han hade ont. Vi har klarat oss nästan hela vintern utan maginfluensor eller värre epidemier, så de kommer väl alla på en gång nu då. Nåja, bara förkylning än så länge. Jag har själv laddat lagren med Panadol (jee, liksom.. Panadol…) och Vicks Vaporub redan ifjol.
Kanske jag själv håller på att få samma elände när jag känner mig så bitsk ikväll? Blä, jag vill verkligen inte.
Tjej- och killsaker
Solsken, kyla, vita vidder! Världen är sig ganska lik, även här hos mig idag. Det händer inget omvälvande. TYKS nästa vecka. Om något händer, om jag inte mår bra eller får värkar, ska jag vända mig direkt till dem, inte till min rådgivning, det rådet fick jag. Det känns som att något är på gång – snart – men inte än. Ikväll blir det bara Let’s Dance och mera stickning. Jag måste ju passa på att ”stick och brinn” så länge jag har tid. Eller, mer tid i alla fall. Då William föddes hade jag en sudokuperiod, då jag gjorde sudoku heeela tiden, även mitt i natten ibland när han var vaken längre perioder. Problemet nuförtiden är att jag somnar av sudoku. 😉
Igår hade William och jag det extra supermysigt. Jag tog bilen och åkte med honom till McDonald’s, som ligger på andra sidan bron (i Åbo räknar man på vilken sida av broarna man bor. ;)). En av broarna i alla fall. Jag skämdes över mängden mat jag beställde; Big Mac-måltid, fyra extra kyckling-Nuggets. De är förresten en del av min nya akilleshäl, de är sjukt goda. Sen tog jag lite kaffe och en äppelpaj till efterrätt. Plus att jag åt upp Williams glass, som han inte orkade. Och en bit av hans cheeseburgare. Seriöst, det är inte normalt! Jag måste skriva ner det så jag kan komma ihåg det senare. Jag förstår inte ens hur det får plats i min mage. Är det inte så att magsäcken får mindre plats när man är gravid? Eller är det här det som folk kallar att äta för tre? För så känns det verkligen. Som att twinsen är hungriga och sugen på mer mat, men inte jag. 8)
William valde en Hello Kitty-leksak istället för Bakugan. Tjejen i kassan såg förvånad ut, när jag sa att jag ville ha ”tjejleksaken”. För det första fattar jag inte varför det ska kallas tjej-/kill-saker. Kan man inte bara säga vilken sort man vill ha? Det står till och med ”tyttölelu” på kvittot. Blä, jag tycker inte om sån där indelning i unga år. Däremot är jag lika glad varje gång William själv väljer något lite tjejigt (han leker så mycket pojklekar ändå), och då menar jag inte klänning, för där går min smärtgräns. Men saker och sånt. Innan vi skulle lägga oss ville William höra mig läsa Hello Kitty: Vilken härlig dag. Min söta pojke. Han är så bra, han är en perfekt gå-på-stan-med-typ.
Förutom att han river ner lite saker när han är i garnaffären och är så nyfiken att det är svårt att se på egna saker. Han vill ju köpa egna nystan (yes, mer tjejsaker!) och gå till skyltfönstret och peta på roliga småsaker förstås! Men hur ska han veta att man inte får gå dit? Tjejen i kassan blev inte arg, hon log bara åt oss när jag sa att W tyvärr hade ner ett par grejer. Skönt! Jag handlade några härliga härvor, en försenad födelsedagspresent. Nu fick jag användning för presentkortet! 😀 Den orange-beiga härvan har jag redan stickat hälften av till en hemlig grej. Mysigt med tjockt merino-/alpackagarn. Det är handfärgat i Chile. 😉 Tack M för presentkortet!
Torsdag!
Idag är det torsdag! Yay! Torsdagar är bra dagae. Mycket bättre än andra veckodagar.
Jag vaknade med näsblod idag. Inte kul alls. Speciellt inte när man vet att man behöver allt sitt blod och det är en bristvara som det är. Redan i december blödde jag en hel del näsblod, speciellt när man var lite nervös; när jag skrev mina två senaste tenter i skolan. Då satt jag där med tussar i båda näsborrarna, det måste ha sett lite roligt ut. 🙂
Idag hade jag fått ett ”intressant” spam, till inlägget Ja,vad ska de heta. Är det andra som fått spam som ser ut som riktiga kommentarer? Texten har ofta inget sammanhang med det man skriver och de skandinaviska tecknen fattas:
Trodde inte att dessa asikter accepterades i Katrineholms kommunfullmaktige. …………………………………..Jag har bott i Katrineholm forrut men att det finns en san politiker i Katrineholm gor att man skams over att komma darifran…Isak Nygren maste ju helt klart leva i en annan verklighet da ett sant uttalande inte bara ar fel utan mycket konstigt och faktiskt valdigt fel och korkat………………………….
Både avsändarens mailadress och websida var lång och innehöll orden halal och en massa annat. Knäppt.
På tal om nåt helt annat:
Jag gick in på min gamla blogg och läste om tiden efter den förra förlossningen. Jag har faktiskt glömt bort väldigt mycket! Tyvärr saknas alla bilder, eftersom de flyttades över till nya bloggen… som kraschade. Men text och kommentarer finns kvar, men länkarna funkar inte. Vi bodde i Sverige på den tiden. Håh håå, det är tur att man glömmer vissa saker; smärta, oro, sömnbristen. Vissa saker kommer ju tillbaka, men jag tror ändå inte att jag kommer att vara lika orolig den här gången. Kanske jag oroar mig över andra saker.
Jag konstaterade med en väninna, att man egentligen oroar sig mera den andra gången man får barn. Då är man mindre naiv, man har läst och hört om en massa saker som kan hända, man blir kanske mer realist. Vissa dagar oroar jag mig jättemycket för att Bu&Bä inte ska överleva. Speciellt Bä som är så liten och inte växer med samma fart. Kan man föda så små barn på vanligt sätt? Är lungorna utvecklade? De små har ju ändå varit i min mage över 30 veckor. Åker man hem med ett barn, om det är fött på vanligt sätt? Frågorna är många, kanske jag får svar på en del av dem nästa vecka, då jag ska till TYKS.
Men för det mesta är jag faktiskt glad. Glad över att det har gått såhär bra hittills och över att jag kan sova om nätterna. Och över att mina krämpor faktiskt är ganska små.
Muggar, mat och maskor
Tycker ni det räcker med små sockor nu? Inte jag!
Idag hade jag besök av J och lilla R. Skoj skoj! Det var trevligt att bli påmind om vad en åttamånading kan göra och inte göra, även om alla barn är olika. 🙂 Jag passade på att mäta mina stickade sockor på foten. Jag har ju stickat ett gäng babysockor (och inte har jag gjort de sista än) men var lite osäker på om de skulle vara stora. Det tror jag inte. Det är bara de kraftigaste blå som är lite större, passar på bebisar över ett halvår eller så. Perfekt, det var ju så jag ville ha det. Samtidigt känns det tråkigt att de växer ur alla supersöta kläder så snabbt. Det är både bra och dåligt. Man vill ju inte att de ska vara kräk- och bajsmaskiner hela livet!
Sambon och jag fick en kväll för oss själva. Jag hade tänkt gå på körövning, men därav blev det intet. Min röst har gett upp igår och idag. Det går inte att sjunga låga eller höga toner. Det har visserligen blivit en hel del sjungande men jag vet inte vad som har hänt med min röst – det är jättetråkigt att inte kunna sjunga – det borde man ju. Själv tror jag det har med magen att göra, för den tar liksom plats uppåt och trycker på luftröret. 😦
Vi skulle äta fint, men vad betyder ”fint” och måste man det? Näää, det betyder att man åker till närbelägna köpcentret Mylly och tar det lugnt vid ett enkelt bord, där det inte är dyrt. Jag passade också på att gå och handla ett par muggar som jag sett på, trånat efter och velat ha länge. Jag vet, jag är ett muggfreak, men de här är ju så superfina! Jag älskar Iittalas muggar, speciellt Origo. Synd bara att de inte har öron. Fast nu vill man ju bara ha fler i den randiga serien. 😛
Och nu hittade jag även den stickande kanin-muggen som jag letat efter!
Det är lustigt med färgar, former och retrosaker. Förut tyckte jag inte alls om de där prickiga retromuggarna från Marimekko som ”alla pratar om” i vitt/svart, de är dessutom ganska små, såg jag idag. Sedan händer något. Man har liksom muggifierats i och med att jag har sett muggar och fat i både Linns och Evas blogg … och så börjar hjärnan säga: ”Det där är fint”! Det är som med regnbågsgarnet jag gör till mormorsrutorna, jag tyckte det var alltför maffigt och färgstarkt. Det är det inte längre! Jag tror jag är hjärntvättad med färg och retrosaker. 😀
Fast det finns saker jag tröttnat på. Minns ni de här serierna? Jag vågar påstå att de finns i vartannat hem hos de som är födda på 50- eller 60-talet och det är serier som lever kvar starkt.
De har sin plats, men inte i mitt kök. Såvida jag inte får nån knäpp om några år igen och får för mig att de är superfina då. 😀
Sen kunde jag faktiskt inte hålla mig. Jag vet att man inte ska köpa för mycket kläder eller saker i en liten babystorlek, men det har jag faktiskt inte gjort hittills heller. Det mesta är arvegods eller saker jag hade från tiden med William som bebis. Nu hittade jag två små, underbart söta overaller i mjukt teddytyg. Jag har inte vågat köpa saker heller, för tänk om nåt händer med ena bebisen eller båda? Fast man kan inte bara tänka så heller, lite måste man våga satsa. Och sen hade jag inte tänkt på att:
1. De kommer fortfarande att vara pyttesmå när de kommer ut, de hinner inte växa så mycket. Iaf bebis B kommer att vara väldigt liten. Jag är förberedd på att de hamnar på neonatalen.
2. Det kommer att vara kallt när de ska hem.
April var ju den beräknade tiden, åttonde för att vara exakt. Men nu blir det säkerligen innan det. Jag gissar på mars. Hur som helst, vi kunde inte motstå (mest jag) de här ursköna overallerna. ♥ De är inte helt likadana och den ena är större. 🙂
Vi firade vår barnlediga lillördag med creméhjärtan från Arnolds och lite slötittande på tv. Skönt! Det blev inga hjärtan på Alla Hjärtans Dag igår, men det blev det idag. Åh mums!
Vardagspärlor
Jag har det riktigt lyxigt just nu. Sonen och jag har varit till Länsikeskus och letat vardagsäventyr, men nu sover han sött i vår säng. Imorron frågade farmor om hon får låna W efter dagis. Och jag får besök av J med lilla R. Skoj! Och så är det online stickcafé på Facebook (alltså, man sitter och stickar/virkar vid datorn och kollar vad andra håller på med, i ord eller bild och kan fråga råd och tips) – det är jätteroligt och praktiskt. 8)
Egentligen är jag grymt förvånad (och glad!) över hur bra det går att ha med William till affärer. Förr sprang han bara sin kos och blev hysterisk. Det enda som var lite klurigt var när jag gick in i en liten affär med barnkläder, för det hatar han. Han kröp under alla möjliga ställningar och jag var rädd att han skulle dra ner nåt. Och så ville han köpa allt som var leksaksrelaterat. Ändå nöjde han sig efter ett antal ”nej” och massor av förklaringar på ”varför inte?”. Det är lite jobbigt med magen dock. Jag böjde mig ner och sen ramlade jag sittade bakom ett par ställningar och höll på att inte komma upp, där jag satt på golvet. 😛 Usch va klumpig man är just nu. Benen/kroppen orkar inte riktigt med den här nya vikten, inte som förut heller.
Vi gick genom mataffären med en liten rullkärra efter oss (han gick med på att inte ta den där bilkärran!). Han är så klok det lilla barnet, jag sa att jag inte orkar just nu, eftersom Bu&Bä tar upp plats i magen. Barn är smarta, bara man förklarar och inte blir arg.
Han frågar om han får godis, kex, saft, glass – och vi köper lite glass och varsin trip. Men på hemvägen glömmer han glassen, när jag erbjuder honom välling istället. Det tycker jag är bra byteshandel. 😀 Så länge det går så, ska man vara nöjd.
Det känns skönt att jag kan röra på mig lite grann i alla fall. Länsikeskus ligger nära oss, det är bara att ta bilen, åka till garaget och gå uppför en rulltrappa – tadaa. Den längsta vägen är egentligen att promenera hem från från parkeringsplatsen efter att vi parkerat bilen.
Nu blir det House!
Hemma i kylan
Jag har bestämt mig för att inte deppa över kölden. Den ser ut att hålla i sig hela veckan, så vad kan man gör? Om man kan, stannar man inne och njuter av solskenet som strömmar in genom fönstret. Stickar vidare, lyssnar på låtar i Spotify och kokar en god kaffekopp och äter Fanipala Tuplasuklaa. Det är förresten farligt gott, huamig. ^_^
Igår fick jag blommor av mina killar. William hade varit med och valt färger. Han är inte så bra på överraskningar, just nu är han väldigt pratig och vill berätta om allt möjligt:
– Pappa har köpt blommor åt dig, mamma! sa han.
– De är röda och gula, lade han till senare. 😉
Det spelar ingen roll att han sa så, jag blev jätteglad över vändagspresenten ändå. Tulpaner är så fina, de påminner om att våren ändå snart är här, trots den stränga kylan som råder just nu. Men inget vara för evigt, inte kylan heller. 😀
Bu och Bä möblerar om i magen. Jag undrar hur de ligger där egentligen. Jag tycker det sparkas lite här och där och jag har inte längre lika lätt att skilja på vem som är vem, som jag trodde jag kunde. Tur att det går att sova någorlunda bra i alla fall. Däremot känns det som om magen verkligen ramlat ner i famnen på mig, när jag sitter på en stol. Även om den inte är superstor, tar den i överallt.
Nu har jag förresten fått pengar från Kela – på kontot – efter överklagan på överklagan som jag skickade in. Det tog bara två och ett halvt år. ^^ Det handlar inte om några stora summor, men det är ändå pengar vi behöver, speciellt nu med fler bebisar på kommande. Fast jag var tvungen att påtala ärendet när jag var in till Kela senast. Jag tror faktiskt att mitt ärende låg ”nånstans under en pappershög”. Tack Kela – och det menar jag faktiskt!
Ikväll är det mera stickning som gäller. Och lite virkning. Jag är hårt inne på det nu, det har ni väl inte lyckats undgå? 😛 Färggrant ska det vara också. Man ska ju göra det man tycker om när man hinner med det. Fast det är ju faktiskt inte så att all tid i världen är slut när tvillingarna kommer. 😀 Det blir bara lite omjusteringar. Ibland när man pratar med folk säger de att man ska uppskatta tiden nu innan – och det vet jag ju. Fast jag kan ändå inte göra allt jag vill. Jag är gravid och ska vila, jag kan inte gå en massa på stan, åka snowboard eller gå ut och festa en kväll, träna. Men det finns annat jag kan göra; vila, spela lite små spel, blogga, fota, virka, sticka, hålla på med foton och bloggen och bara njuta av lugnt, se på tv. Sova, framför allt.
I övrigt känner jag mig lite insnöad här hemma. Man kan ju inte bara sova. Och så tänker man mycket när man bara är hemma. Ibland ledsna, oroliga tankar, men för det mesta på bra saker. Gravidliv.
