Kontrollbesök – öppen!
Alla hjärtans dag, vändagen, Valentin’s Day. Jag hade tänkt gå en sväng på stan och utnyttja ett presentkort från julen, men det blev inte så. Jag hade tänkt äta lunch med sambon, men istället åkte jag direkt hem för att vila.
Jag var på kontrollbesök till min vanliga rådgivning idag, alltså på ultraljud hos specialläkaren. Förra gången var jag på TYKS och då kostade besöket 27 euro. Jag kan fortfarande inte förstå varför jag ska hamna att betala för att jag råkar ha en riskgraviditet, men som tur var kostar det inte skjortan. Nåväl.
Bu och Bä växer, men väldigt olika. De följer sina kurvor, men Bu väger ca 2,3 kilo och Bä bara 1,4 kg. Läkaren sade att det handlar om individer, att det inte är någon fara på så sätt, men remitterade mig åter till TYKS för nästa besök. Andra saker man kollar är blodflödet i navel och bebisarnas puls. Båda hade utmärkta värden och det kändes tryggt. Läkaren frågade också om jag har känt av bådas rörelser och det har jag. Ibland samtidigt.
Nu verkar det som att Bu, alltså A-bebisen (Tvillingar kallas bebis A och bebis B under hela kontrolltiden och även vid födseln, A är den som kommer ut först och ligger längst ner i magen och på så sätt bestämmer förlösningssättet) ligger med huvudet neråt och diagonalt över magen, han/hon har alltså vänt sig, om jag fattade saken rätt. Däremot är jag livmodertappen förkortad och jag är öppen två centimeter. Ouch, det hade jag inte räknat med.
– Nu blir det till att ta det ”tosi rauhallisesti”, sade både läkaren och hans sekreterare/sjukvårdare. Om det skulle vara så att jag får värkar, blir det att åka in till förlossningen omedelbums.
Än så länge är det inget som trycker på, men man funderar ju. Bä är ju så liten. Visserligen följer han/hon sin kurva. Om jag skulle gå tiden ut och det var en ensam bebis, skulle denna antagligen bli ganska liten och kanske ha en födelsevikt i stil med Williams; 2740 gram. Men nu kommer det nog inte att gå så långt. Nu väntar jag brev från TYKS och ”tar det väldigt lugnt”. Förra gången kom brevet dan efter remitteringen. Läkaren verkade inte tycka att det var nån fara på taket, bara jag tar det lugnt. Själv undrar man ju om bebbarna ploppar ut snart! Inte än! De är inte riktigt färdiga ju. Eller är det vanligt att man är öppen sådär ett par cm ett tag?
Jag pratade även med rådgivningen, men det är bara som det är. Ta ‘et lugnt liksom. Och det tänker jag göra.
Lilla bebisarna. Så mycket de har kvar att gå igenom, brukar jag tänka ibland. På denna iskalla Alla hjärtans Dag går all min kärlek till min familj (även hemma i Österbotten) och mina barn. Två av dem blivande barn.
♥♥ Jag hoppas allt går bra och att de två inneboende får bo kvar ett tag till. Men oavsett, om ni skulle få för er att komma ut tidigare, så älskar vi er lika mycket ändå. Vi önskar er bara allt det bästa. Hälsn. Mamma och Pappa. ♥♥
Jag undrar om det är dags att hämta hem barnvagnen snart?
Iskallt!
Var är våren!? Seriöst – jag som gillar vinter, börjar bli otroligt less på det här Arktisvädret. Temperaturen sjönk till under 20 minusgrader och jag ville verkligen inte ge mig ut nånstans halv tio i morse. Fast jag gick ändå och det är jag glad över! Vi hade kördag med kören (haha, :P) så det blev sång och musik i sex timmar. Jag är otroligt glad att jag orkade vara med hela dagen och att rösten höll. Det är så knasigt, jag kan inte sjunga lågt längre. Jag kommer inte lägre än till A på första hjälpstrecket. Sen är det slut på ljud. Det måste vara nåt med graviditeten, magen trycker på så luften eller stämbanden inte kan vibrera som de ska, för det har varit såhär ett bra tag nu. Förrsten, tack fammo M för den goda maten! Det var inte bara sonsonen som fattade stort tycke för den! 😀
Det är mycket som händer när man blir och är gravid. Förra gången hade jag jättelockigt hår, men nu har mitt hår fått nån depression igen (det kommer och går) så mina lockande lockar har raknat. Varje gång jag borstar mig med vått hår, blir det halvrakt, men ändå inte helt rakt. Frustrerande. Till min stora förtjusning märkte jag att mitt hår inte är helt rakt, det lockar sig i alla fall när det är kortare och mindre slitet. Korta, böljande hårstrån tittade fram när håret är blött. 😀 Så nu kan jag i alla fall glömma det där med att nånsin klippa lugg.
Att bli förälder första gången måste vara något av det mest omstörtande som kan hända i ens liv. Jag funderar mycket på när Bu&Bä kommer, men jag är inte nervös över samma saker som med William. Visst, det är två, så det är en helt annan sak, men jag vet ju hur det kan fungera. Ändå känns det som om man är nybörjare om igen. Bebisbubblan. Hur gjorde man? Hur sov man? Hur levde man? Jag tar en dag i taget, men vissa dagar tänker jag mer än andra. Det är redan så otroligt mycket jag glömt. Kanske det är lika bra, för ingen bebis är den andra lik. Jag känner mig mycket lugnare och avslappnad inför många saker, jag vet att vi har det mesta här hemma som behövs. Jag vet att man klarar sig utan blöjhinkar och vagnar och sjalar – egentligen. Man väljer bara vilka extralyx man vill ha, eller vad man själv tycker passar i sitt eget liv, till egna vanor. Den där stinkhinken är faktiskt något jag skulle ha igen. Den gillade jag och använde i nio månader med William – tills den började lukta riktigt illa.
Det är också andra saker man redan vant sig att avstå ifrån. Jag vet att man måste byta blöja, till exempel mitt i Melodifestivalen, så man missar vem som vinner. Jag vet att Solsidan bara är knappt 30 minuter långt, men att skikande barn kan göra att man kan önska att se hela programmet, men det går inte alltid. Och är det inte barnet som krånglar, så är det TVn, som idag. Hela Åbo veckade totaldissa Solsidan, för inga kanaler funkade klockan nio. Tur att det finns inspelningsbara boxar (som vi dock inte har) och TV4 Play. Och Yle Arenan. Det stör mig förresten att Yle Arenan heter Arenan i bestämd form. Det låter inte vettigt i mina öron. Varför kan den inte bara heta Yle(s) Arena eller nåt helt annat (Yle Play? Hahha, allt ska ju byta namn till Play numera).
Kollar fokuserat på favvoprogrammet Specialagent Oso
Dagens sköna uttryck: William är på väg ut och säger att han ska sminka sig innan vi går (eftersom jag brukar det. Om man nu kan kalla mascara och lite kajal för smink). Jag sade att det oftast är tjejer som sminkar sig.
– Men jag vill sminka mig också, hävdar sonen bestämt. Hah, bye bye stereotypa könsroller! Jag är glad fast det bara håller en kort tid.
Dagens andra sköna: Om att vara glad.
William sitter och dinglar med benen lite väl hårt mot stolarna vid maten. Jag påpekar detta lite vänligt.
– Mamma, jag gungar med benen för att jag är glad!
Sen sa jag inget mer. 😀
Imorron är det lite spännande. Nytt ultraljud. Undrar vad skruttisarna väger nu? Man blir bortskämd med ultraljud varannan vecka när man väntar tvillingar. Och nu är det nästan tre veckor sedan sist. Det är ju aslänge sedan!^_^
Dansband och virkat
Idag har William och jag varit mest för oss själva. Pappsen (=sambon) är ute på vift med jobbkompisar. Ibland är det skönt att vara solo med barnet, det går ganska bra. Man har på något sätt lite mer tålamod och ork, när man vet att man inte kan be nån annan om hjälp.
Fast inte idag. Huu, de senaste två dagarna har min trötthet varit total, värre än vanligt. Och då sover jag gärna mycket. Helst skulle jag vilja sova mer än 12 timmar per dygn. Jag sover lite från och till, vaknar när W vaknar (=klockan sju) och somnar om, om jag får. Sen är jag ändå trött, fast jag sovit sju, åtta timmar på natten. Somnar om med sonen på dagen. Urk! Och ändå petar jag i mig de där järntabletterna varje dag. Ryggen börjar ställa till med besvär på nätterna, den knakar och har sig på mornarna. Men det går hyfsat ändå, med tanke på att jag är ganska stor.
Magen växer. Jag får fortfarande på mig skorna, men det är lite så och så med vinterjackan. Jag har en reserv, men den är inte lika tjock, så nu när temperaturen sjunkit till -15 även här i Åbo, stretar jag vidare med nätt-och-jämt-jackan. 🙂 Det ska gå!
W och jag hälsade på fammo & c:o en stund på kvällen. Det var ett välkommet avbrott och skönt att få röra lite på sig och prata lite, annat än med det ständigt varför-frågande barnet (även om han är grymt söt). ^_^ Sen åkte vi hem, lagom till svenska Melodifestivalen och hade mysmys i soffan. Välling, filtar och TV. Fast W hölls inte i soffan, bara under vällingstunden. Han leker med byttor och koppar och bjuder mig på glass eller ”köttpepparkakor” ibland. Han tyckte dock det var roligt att kommentera frisyrer, lampor och siffror i programmet. 🙂
Jag log åt Christer Sjögren. Han inledde ju showen med ”Djinis khan”, en låt som jag kan utantill från tonårstiden. Då rådiggade jag Vikingarna, jag hade alla deras band (obs, C-kassetter såklart!) . Det var en tid då jag var liten, ynklig, blyg, ticsig och mobbad. På nåt sätt fann jag stöd i dansbandsmusiken och de klämkäcka verserna om kärlek, brustna hjärtan och känslor som är speciellt svåra under tonåren. Därför har den sortens musik en speciell plats i mitt hjärta och jag struntar fullständigt i om nån tycker det är larvig musik. Tvärtom tycker jag det är coolt. Under senare år breddades min musiksmak till en mer ”normal” sådan, om man nu kan säga så, så nu lyssnar jag lite nostalgiskt på dansband ibland.
Ikväll har jag färdigställt lite småprojekt, fäst trådar och teststickat mormorsrutor. Jag hade inte tänkt vara så ”våldsam” färgmässigt, men jag tycker om starka färger, så varför inte testa årets nyhet: Raita i papegojfärg. Det är ju inte svårt att virka mormorsrutor, man måste bara orka. Allra helst skulle jag vilja (orka) virka en filt i blått/vitt eller rosa/vitt. Men jag hittar aldrig nåt garn jag är nöjd med eller så har jag för lite av det jag har. Det låter löjligt, men ibland kan jag vara otroligt petig. Speciellt när det gäller saker jag själv tillverkar.
Dagens förresten: Ibland känns det otroligt fint att vara mamma. De ord som William använder som mest just nu är ”älskar” och ”hatar”. Mest älskar han saker. Men ibland säger han: Mamma jag älskar inte den här maten! eller nåt sånt lustigt. Han har också deklarerat att han älskar mamma och pappa, men tycker om fammo och faffa. Fast det där beror lite på dagsformen. 😉 Det sista han sa till mig, halvt i sömnen, var att han älskar mig. Då smälter hjärtat bara miljoner grader. Lyckliga jag som har ett barn – ett friskt barn – som älskar mig! ♥
Chimichangas och Let’s Dance
Fredagsmyyyys! Med mat så det stod det härliga till. De flesta dagar tvivlar jag starkt på min matlagningsförmånga, men andra gånger tycks det gå bättre. Den här gången fick jag inspiration från Tasteline.com, en sida jag brukar kolla lite då och då. De hade en artikel om chimichangas, alltså tortillabröd fyllda med kyckling och färskost, som egentligen ska friteras.
Man behöver inte fritera. Ett snällare alternativ är att sätta bröden i ungen och pensla med lite smält smör eller margarin.
Här finns ett recept på chimichangas. Själv tog jag inte kyckling och Philadelphiaost, utan istället vegetarisk schitzel, som jag först värmde i ugnen. Strimla fint. Hacka sedan paprika, svarta oliver, lök. Riv ungefär en deciliter ost. Själv kryddade jag med lite svartpeppar, paprika och Mama Etiopia-chiliblandning.
Jag lade Cremé Bonjour med gräslökssmak underst, sedan lite av fyllningen (schnitzel, tomat, lök, paprika, oliver, ost och kryddor) ovanpå – vik ihop från båda sidorna och lägg skarvet neråt. Jag använder majstortillas. Pensla med lite margarin, så blir bröden knapriga och håller formen efter 10 minuter i ugnen. 😀
Gott! Sen gjorde jag lax, ris och sallad också, för att lillkillen skulle ha något lättare att äta. Det blev en salig blandning, men oj så gott! William och jag tog lite hjortronglass till efterrätt, men han orkade inte allt. Jag hade tänkt ha färsk mango till, men ingen orkade. 🙂
Det är roligt när mat smakar bra och man lyckas bra. Jag är aldrig besviken på lax när jag lagar det heller. Färsk laxmedaljong i ugnen, med lite matlagningsgrädde, citronpeppar och dragon – tänk så enkelt.
Nu sitter jag i senkvällen och dippar morötter och gurkstavar och har kollat på Let’s Dance. Figge dansade så bra att jag fick rysningar och sammandragningar. Kanske berodde det också på att Cavatina är en av mina favoritlåtar och så himla stämningsfull. Alexander Rybak däremot… jag tycker han dansar hyfsat, men rör sig konstigt. Varför kan han inte stänga munnen? Han får mig att tänka på Omg cat. ^_^ Det ser ut som om han räknar eller pratar under dansen och jag kan inte sluta titta på det. Han har lite lustigt kroppsspråk.
112-dagen, rädda liv!
Det är 112-dagen och den vill jag uppmärksamma med att påminna om en livsviktig minnesregel – AKUT-testet. Om du kommer ihåg det, kan du kanske rädda ett liv.
AKUT innehåller några enkla minnesregler som gör att man kan ge diagnosen stroke snabbt. Stroke kräver omedelbar vård, men kan vara klurigt att känna igen eller förväxlas med andra symptom.
A – Ansikte: Hänger ena sidan av ansiktet? Be personen le.
K – Kroppsdel: Känselbortfall? Osymmetri? Be personen hålla ut båda händerna åt sidorna.
U – Uttal: Sluddrar personen? Be denne säga: Det är vackert väder idag.
T – Tid: Tiden är dyrbar! Ju fortare behandlingen sätts igång, desto större chans att han eller hon klarar sig bättre.
Klicka för större bild, skriv ut och häng på väggen. 🙂
En annan viktig sak är att lära barn att säga 112 rätt. Säg inte ”hundratolv”, eftersom det kan bli 10012 när man ska slå numret. Säg istället ett-ett-två. Det lärde vi oss på en förstahjälpkurs för ett par år sedan.
Slutligen vill jag påminna om att sätta in orden ICE i mobilen, framför det namn som är allra viktigast. ICE står för In Case of Emergency. Om du själv skulle tuppa av, är det inte säkert att ambulanspersonal eller andra personer som hjälper dig, vet vem som är viktig eller vilken anhörig de ska kontakta. I min mobil står det ICE1 och ICE2 framför sambons, respektive mammas namn. Det tar dig ett par minuter att sätta in detta, som kan vara viktigt just för dig. Tänk också på att sätta i det i de äldres mobiler!
Nappar och gamla bilder
Ett av två skötställen. Det andra är ovanpå tvättmaskinen. 🙂
32 fulla veckor har gått! Jag såg det på tickern i min blogg, jag går själv in här för att hålla reda på hur lång tid det har gått. Jag undrar när twinsen kommer ut. Eller när de ska tas ut? Bu har inte vänt på sig, han sitter fortfarande och sparkar neråt och det är han/hon som är A-bebisen och störst. Det är den bebis som är längst ner som bestämmer om man rekommenderar snitt eller kan föda vanligt. Plus hundra andra saker som avgör; viktskillnad och förhållandet mellan dem, hur den andra ligger, finns risk för att navelsträngarna fastnar ihop (dock inte i mitt fall, eftersom Bu&Bä är i olika fostersäckar) och andra eventuella komplikationer.
Idag har jag varit och storhandlat med svärmor. Vi hade en jättetrevlig lunch och satt och språkade om allt möjligt. Pratade om de kommande bebisarna, om barn, om väder och vind och ditt och datt. Tack M! Sen handlade vi mat och några saker till twinsen. Bland annat ett par pyttesmå nappar, storlek ”nyfödd”. Sådana fanns inte för tre år sedan. Vi konstaterade också att det är mycket som hinner hända under bara några år, med barn- och bebissaker. Nappar, flaskor, pottor ändras. Saker blir bättre, det kommer nya, det finns större urval.
Jag funderar på det här med flaskor. Behöver de egna flaskor och nappar? Det låter ju vettigt, men när man tänker efter, så ammas de ju från samma ställen och får samma bakterier? Så hur är det egentligen?
Jag hittade också några gamla foton på mig, när jag var 20 år. Håh, va tiden går! 😀 Vet ni vem det är jag har i famnen? 8) Mörkt hår hade jag dessutom.
Redan då var det fart på stickorna. Min första lusekofta tillverkade jag på en och en halv månad; eftersom jag var hemma och skötte barn/bebis. Sen blev det några till. Koftor alltså. ^_^
I övrigt: har det varit en näsblodsdag igen. Jag tycks ha en tendens att blöda näsblod och bli superurlakad vissa dar. Speciellt efter att ha gått/stått mycket. Fast jag äter järntabletter.
Ja, vad ska de heta?
Vi funderar mycket på namn åt bebisarna. Och varje gång strandar vi på samma namn eller avsaknaden av nya förslag. Suck, varför är det så svårt? 🙂 Vi vill att namnen ska funka på både finska och svenska och inte vara alltför konstiga eller originella. Jag känner själv att jag vill ge de finaste namn som finns, men många namn är ju så fina. Och mina barn kommer kanske inte att tycka att jag har bra smak, om ett antal år, plus att tiderna förändras. ^_^
Jag frågade sonen vad han tyckte bebisarna ska heta.
– Bu och Bä heiter de! svarade han utan tvekan.
– Ja, men de måste ha riktiga namn sen när de kommer ut, just nu kallar vi dem bara för Bu och Bä, förklarade jag.
– Varför ska de ha riktiga namn, mamma?
– För att de inte kan heta Bu och Bä.
Vi diskuterar vidare och sonen funderar skarpt. Han verkar faktiskt tänka på det här.
– Bu kan heit Isak, säger han sedan. Isak är på dagis.
– Ja, men om det blir en flicka kan hon inte heta Isak, vi veit int ännu. Vi måst ha flicknamn som förslag också.
– Matilda kan hon heit, säger han sen med eftertanke. Matilda och Isak.
Han är smart den gossen. Så mycket rör sig i hans huvud, fast han inte säger det. Han ifrågasätter _allt_. Det är bra, men svårt att svara på. 🙂 Och förresten ska vi ha två flicknamn och två pojknamn som förslag, det är klurigt det här. Det blir inte nog inte de där dagisnamnen ändå. ^_^
Nu snöar det igen ute. Håh, vilken lång vinter. Kanske det är vinter ännu när Bu&Bä kommer ut? Jag tror att namnen klarnar när de kommer ut, då ser man ju kanske vad som passar.
Jämrar mig om försäkringen igen
Jag hade lovat mig själv att inte gräva ner mig i det här försäkringsgrejset. Jag fick ju besked via telefon igår, så jag visste vad som gällde. Plus att jag hört många andra som sagt att de också haft problem, för att de haft toxemi eller varit överviktiga och så vidare.
Ändå blev jag ofantligt arg idag när jag fick brevet från försäkringsbolaget. Jag hade liksom väntat mig en grundligare utredning, en hänvisning till en paragraf eller en lista på mediciner som de inte godkänner. Eller något konkret.
Istället kom några torftiga rader med floskler, som kunde ha varit hämtade från en billig hemsida, om att de inte kan bevilja försäkringen på grund av ”moderns hälsotillstånd”. Men va fan rent ut sagt! Jag gillar inte svordomar i bloggar, men nu blev jag riktigt förbannad!!!
Jag är väl en vuxen individ! Jag kan ta ett nej, men jag vill ha en vettig förklaring, jag vill veta exakt vad det är som är fel, inte få nåt lummigt sudd-sudd till svar. Om det är medicinen, säg det till mig! Om det är min förra havandeskapsförgiftning, säg det. Eller nåt annat vettigt! Man blir ju topp tunnor rasande!
Jag vet att det är en tjänst, en extra grej man köper, när det handlar om försäkringar. Bolaget kan neka för att de vill det, om det skulle vara så, men det är ändå oschyst. Jag är så trött, så trött på att min Tourette med mera ska ställa till det – nu för mina barn. Inget har ju hänt, tack och lov, men jag vill inte att det ska det heller. Det har varit så mycket skit genom åren på grund av mina tics. Det har varit skola och jobb som inte funkar. Det har varit oförstående människor. Det är samma gamla visa som upprepar sig igen. Historien upprepar sig, låter det bekant?
Jag är också less för att jag tänker på andra ”utbölingar” som blir missförstådda eller har liknande problem på grund av sina handikapp eller sina funktionshinder. Varför ska de vara en jävla kamp? Varför kan inte folk fråga eller ta reda på saker? Ja, jag är arg och överdriver, men jag anser att bolaget i det här fallet inte hade belägg för sina beslut. Jag hade ju kunnat visa dem intyg från mina egna läkare på TYKS, men det hade antagligen inte dugit. Fy böveln, idiotiska människor är det värsta jag vet!
Nu har jag raljerat klart och lugnat ner mig. Måste bara skriva av mig. Gå på körövning och sjunga bort ilskan, träffa roliga människor. Tänk att några ord på ett papper kan ha en sådan effekt. Ibland mer än det man säger rakt ut. Jag vet också att jag märker ord, men det är svårt att låta bli när det kommer till min akilleshäl, mitt funktionshinder. Jag funkar ju! Jag har inte problem med hälsan! Det skulle ju vara en annan sak om jag verkligen hade det. Hmpf.
Bästa (v)åren
Ny dag, nya bristningar! 😉
Solen lyser mellan bleka februarimoln och jag sitter inne med nybryggt kardemummakaffe och våffelkex. Mums. Ute fladdrar det i drivorna. Åtta minusgrader blir säkert tjugo i den här vinden. Ändå är det många som redan pratar om vårkänslor, ser jag i statusar på Facebook. Någon har redan tagit en kall picknick i en park, en annan njuter av solen med sina barn.
Visst är det lustigt. Om vi skulle ha samma väder i oktober, skulle folk bara tänka på julhysteri och hur mörkt det kommer att bli – fast det skulle vara ljust. Själva vetskapen om att det blir ljusare igen, får oss på knasigt bra humör. Det måste ju till viss del handla om inställning och attityd, inte bara geografiska eller meteorologiska fenomen.
Ah, sommar...
Jag sitter och lyssnar på jazziga toner av Monica Zetterlund. ”Nu lyser ängarna av sommarns alla blommor. Nu stryker vinden genom trädens höga kronor…”. Det är Trubbel, Små gröna äpplen och Att angöra en brygga. Det får mig att tänka på Allsång på Skansen och segelturer om sommaren. Aura å i kvällsdunkel. Grönt gräs och kluckande vågor. *lätt, men glad suck* Det blir ju faktiskt sommar i år också och en av de bästa känslorna är just det; väntan på det gröna och sköna.
Vet ni förresten vad som är en av de bästa sakerna med att åldras? Jo, att man får göra så tantiga saker utan att nån tycker det är knasigt. 8) Innan trettio var det så kriiiis och åångeeest att bli gammal, men nu är jag ju redan 35-plus och då får man inleda lite tantkarriär. Hah, underbart! Jag är på väg mot mina bästa år, men jag vet inte när jag är framme. 8)
God fortsättning på dagen, veckan eller kvällen! Jag ska njuta av denna med körsång och stickning. Perfekt. Jag älskar Drops Fabel, de har så undebara färger i sina melerade garn. Det här ska bli lite-större-än-allra-minsta-babysockor.
Vem vet, kanske vi får den bästa våren någonsin denna vår? 🙂
Dagens bild: cirka två år gammal. ”Titta, vilken rolig bild jag hittade i mobilen”, sa sambon. Ja, jag undrar vad jag håller på med, men tydligen har jag hittat en napp. 😀
Fina vårvintern
Det kommer mer och mer snö.
Det har snöat hela natten…
… och det fortsatte på morgonen.
… och det var vitt, vitt vitt på morgonen. Fast jag kan inte låta bli att tycka det är otroligt vackert med all snö i trädet. Under dagen blåste en hel del ner, så man fick akta sig när man gick under de stora träden.
Jag var på språng i stan, på försäkringsärenden, lite lunch med sambon, en trevlig kopp kaffe och sedan lite småshopping i stan. Bu&Bä har fått ett nytt spjälskydd, jag tyckte det var så tråkigt med det vita.
William är trött efter dagen, han har frågat hundra gånger (jag skojar inte) efter välling. Och om han får den, vill han ha mera senare. 😛 Nu gav han sig till tåls och väntar. Men oj, vad det prövar tålamodet när man själv är supertrött, som idag.
Sötaste sonen, han är så rar, men hur ska uppskattar man det när ögonen faller ihop? 😛 Han satte sin käraste kanin i Bu&Bäs säng och sa att de fick låna en stund. Jag tror, nej, jag vet att han kommer att bli en jättebra storebror! ♥
Dagens tanke:
Det var så fint ute, solen kom nästan fram ett tag. All betong såg plötsligt lite finare ut, jag tänkte på våren och sommaren. Jag tänkte på att det är löv istället för snö i träden. Barnen vid skolgården här nära sprang runt och var glada och rullade stora snöbollar, nästan större än dem själva. Jag tänkte på våren. Våren är den allra, allra bästaste tiden på året. Och tänk, klockan halv sex på kvällarna är det ännu lite ljust. Underbaaart!
Oj… nu somnade sonen på soffan och klockan är kvart i åtta. Jösses, det är ovanligt, men skönt! 😀
