Ingen försäkring för twinsen
Vi hade tänkt försäkra bebisarna medan de ännu är i magen, precis som man brukar göra. Därför kontaktade vi vårt försäkringbolag, gick till och med in dit och fyllde i papper. Lite senare ringde telefonen. Damen vi pratat med lät en smula ynklig och sa på finska:
– Vi måste tyvärr förkasta er ansökan om försäkring för bebisarna, på grund av din sjukdom.
– Jaha, svarade jag sakligt. Är det på grund av att jag har Tourettes syndrom?
– Ja, just det, det var det, sa damen och lät lättad för hon verkade inte komma ihåg vad det hette. Ni kan försäkra bebisarna när de har kommit ut, och är två månader gamla.
Men vad är det här för skit? Är alla bolag såhär? Jag orkade inte börja tjafsa, de verkar ha som policy. Det var inte hon ensam som bestämde detta. Jag frågade upp det där med Tourette för vara säker på att de inte tror att jag har epilepsi; jag äter ju en medicin som även ges till epilepsipatienter. Vad är det för hemskt med Tourette och födsel? Tror de twinsen ska födas med megaspasmer och börja svära åt barnmorskorna? Det lär inte påverka själva födseln så mycket. Jag skulle ha förstått om det påverkade en försäkring för tonåringar.
I Sverige hade vi försäkring åt William när han var i magen och utgångsläget var exakt detsamma, förutom att jag då dessutom hade havandeskapsförgiftning. Och det var inte en själ som frågade nåt om det. Jag åt även samma medicin då, en låg dos. Och damen jag pratade med sade inte att det skulle ha något att göra med just tvillingar, det var inte det som var kruxet. Har villkoren ändrats eller är Finland hårdare? Är det kanske bara vårt bolag som är hårdare? Jag har ju själv en olycksfallsförsäkring i samma bolag, jag är ganska paff. Är det så att de inte vet tillräckligt om Tourette och vägrar chansa? Jag tänker i alla fall överklaga när jag får det svart på vitt! Så he så! 🙂
Mummel, mummel. Vart vänder man sig nu då?
* surar åt vårt ruttna försäkringsbolag *
— tillägg—-
Jag kan fortfarande inte fatta att systemet i Finland är så ruttet att man inte får en vänta-barn-försäkring om man haft t.ex. havandeskapsförgiftning med första barnet. Vore det inte i så fall rimligare med en högre kostnad? Och ju tidigare man tecknar en försäkring, desto dyrare. I Sverige är dessa försäkringar gratis, ja, faktiskt! Vill man ha nåt extra risktillägg så bekostar man det själv.
Söta saker!
Idag har vi fått mycket gjort. Mammalådorna har varit hämtade ett tag, men stått i hallen, eftersom byrån inte varit klar. Nu är byrån uppe, kläderna i lådan tillsammans med en massa andra babykläder som jag och syrran har delat på under åren. Eftersom hon har haft två knoddar och jag en sedan tidigare, har det blivit en hel del kläder. En del av dem fick jag med mig hem igen på tåget. Åh, det är så mysigt med babykläder, att vika och titta och hålla och gosa med. Speciellt när de inte ännu är nerspydda och man får sova på nätterna och ”hinner uppskatta” sakerna ännu mer. Fast när man håller kläderna så längtar man ännu efter bebbarna!
Willaim lekte mellan alla lådor och saker jag plockade med. Jag var lite rädd att nåt skulle ramla över honom, när han kilade in sig mellan vissa bord och grejer som inte står som de ska ännu. Vi har en barnkammare där Bu&Bä ska sova senare, men jag vet hur det blir – i början kommer vi att bo i vardagsrummet och William drar dit alla sina leksaker, som han brukar. Så det är ingen idé att göra nåt superöverdådigt bebisrum, tycker vi. Men jag har sett de som gjort så hemskt fina rum, då blir man avis! Vi nöjer oss med byråer, lite skötbord och spjälsängar. Och söta mönster på kläder!
Det här är saker från Kela-/Fpa-lådorna. Vi fick ju två, man får ta tre om man vill när man väntar tvillingar. Först nu, i vecka 32 har jag vågat börja plocka fram kläder och våga tro att mina små knoddar överlever.
Det sägs ju, om tvillinggraviditeter, att man ska ställa in sig på att föda i vecka 25. Det har faktiskt gått otroligt bra, om jag jämför med många andra, som fött mycket tidigare och som haft problem med bråck (på barnet) eller ryggar eller att nåt barn har hjärtfel, andningsproblem eller till och med så inte överlever. Vi hoppas att det fortsätter att gå bra! 8)
Det här är alltså sovpåsarna, de tycker jag är mysigast! Jag har en till, en från 1995, som har varit syrrans och som William också har haft. Den är nött och tvättad, men still going strong!
Bilderna här nera börjar med kläder från mammalådan. Vill du se allt som finns i lådan, kolla den här länken.
Dubbelt upp i overaller har vi nu också! Eller halare, som vi säger i Österbotten. Jag har några från förut i olika storlekar också.
Två små tröjor med ekollon, de är inte bodysar. Jag föredrar faktiskt body-plagg, som har snörning på sidan eller knappar, men det är skönt med några vanliga tröjor också. Det bästa med att få barn nummer två (och tre) är att man vet en hel del från förut. Man vet vad som funkar och vad som inte lönar sig att skaffa. Och att man har en del från förut.
Här är det lite dubbelt av allt; vantar, sockor, tröjor, mössor att ha under och utanpå. Och härligt mjuka handdukar.
Grå, lite tjockare halare att ha under. Tutta, det är bra!
Söta pyjamasar, gånger två förstås. 🙂
Följande bilder, med början från den här ko-tröjan, är inte från mammalådan, jag fotade dem bara annars, för de är så väldans söta. Det syns ju inte hur små de är, men det får ni säkert se senare. ^_^ Det här är en av mina favorittröjor, som William också har haft. Storlek 62 om jag minns rätt.
Söta byxor, en åt var, råkar det vara. 😀 Arvegods.
Myyysiga sparkbyxor. De orangea undertill är från mammalådan, men inte de vita.
Storlek 50, så söt! Undrar hur stora Bu&Bä är när de kommer ut? Min gissning är att 50 är för stort, men att Bu kommer att vara större.
Det här mönstret är alldeles underbart! Jag älskar färger och mönster!
Det finns så mycket fint att visa, men det mesta kommer säkert att visa sig när twinsen kommer och har på sig kläderna. Det blir härligt! Några saker har vi dock redan i överflöd: små mössor! Åh, vi drunknar i små mössor. 😀 Jag har säkert 10-12 par, några från lådan men de flesta som kommit med åren. Och tack vare Fpa-lådan har vi även massvis med kondomer och glidmedel. *skratt* Och två små saxar, två borstar, ja, som ni förstår. Det är bra. Jag ser mammalådan som en enormt värdefull gåva från finska staten. Vi fick ju ingen låda med William, han är född i Sverige och vi hade en del saker redan.
Gammalt foto
Jecca har gjort ett episkt blogginlägg och lagt in vårt gamla dagisfoto. Här var jag fem år. 😀 (ni får besöka hennes blogg för en förstoring av fotot ^^)
Åh, tänk, snart är William sådär stor. Eller lite, hur man nu ser på det. Vissa saker minns jag så bra, från den där tiden. Saker jag var rädd för, saker jag tyckte starkt om. Personer. Boken ”Historien om Någon” som jag alltid valde när det var min tur att välja sagobok. Kuddarna när vi skulle vila på dagen – det fanns två med Disneymönster och de ville alla ha. Rutschkanan inomhus som var min stora favorit. Kladda med vatten och sand, underbart. Fem år, så liten, så stor.
Hiss till köket
Jag söker köksgardininspiration. Kanske något lite vågat i svartvitt? Eller mattare i tulpanlila? Trendigt randigt? Eller bara enkelt enfärgat? Sen får man fundera på det här med upphängningen. Kan man knäppa fast hissgardiner i en skena? Eller blir det knäppt? 😛
Inspiration från Ellos/Jotex.
Vädring
Ikväll var vi ute och åt i stan på en restaurang där vi förr åt lunch rätt ofta. Det har vi inte varit på länge och vi var lite oroliga för hur det skulle gå att ha med sonen. Vissa gånger har han bara fått tokfnatt, eftersom det här med mat och ätande redan är ganska svårt ibland. Han vill inte äta – alternativt inte äta själv. Det kommer och går.
Nu gick det faktiskt tokbra. Ibland oroar man sig för mycket, dum som man är! Man ska lita på sina barn och ta det lugnt. Det känns jättebra att kunna ha med honom och veta att han sitter vid bordet hela tiden och käkar sin mat. Det är klart han tittade runt och kröp under bordet av och an, men han springer inte sin kos, som han gjorde ett tag. Och han sitter nära mig, vi kramas, han ber om mera bröd och dricka. Roligt!
När vi kom hem väntade oss däremot en mindre rolig överraskning. Ytterdörren stod nämligen på vid gavel! Jag fattade ingenting, för det var ingen där och inget var rört. Det var jag som gick ut sist, med William. Men även om dörren inte skulle ha gått i lås, lämnade vi inte den sådär mycket öppen. Och den är för tung att dras upp av vinddrag.
Så nu sitter jag och grubblar på det där. Har svårt att släppa det. Låste jag verkligen dörren när vi gick? Den har inga tecken på att vara uppbruten heller. Och inget fattas. Det går inte så många i vårt trapphus, det är ett sexvåningshus där de flesta tar hissen upp och ner när de ska nånstans och bara en annan familj bor på samma våning som vi. Ändå undrar man. Alla sådana där saker man gör på rutin, faller i glömska efter att man gjort dem. Man stänger dörrar, låser bilar och portar, spolar på toan. När man sedan ifrågasätter sig själv, försöker minnas vad man gjorde, då blir det blankt. Skrämmande.
Sambon är inte så orolig, det är bra. Han säger att det antagligen är vår egen miss och att någon kanske kollat i dörren och undrat vad vi höll på med. Det är ett lugnt kvarter och jag är glad att det gick bra. Vi var inte borta så länge, men ändå. Det man inte har kontroll över, är läskigt, vare sig det är i kroppen eller någon fysisk sak.
Hoppas jag inte blir sådär övernitisk och måste kolla alla dörrar sju gånger nu, bara för att jag är osäker på vad jag själv har gjort eller inte gjort. Jag försöker istället tänka på det här som att vi hade änglavakt. Det är bara svårt att få den där skrämseleffekten av öppen dörr och att folk snokar, ur huvudet.
PS. Det blev mycket känslor ikväll. Jag zappade förbi den gamla filmen Meet Joe Black där Brad Pitt spelar Döden. Sen var jag tvungen att gå och krama William, för pappan i filmen tar farväl av sin dotter. Jag vill aldrig, aldrig, ADLRIG säga farväl till mina barn!
Huu, det kanske var en hormonöverdos eller en effekt av dörrgrejen, men jag lade mig intill min sovande son och sniff-sniffade lite, kramade honom efter den där filmsnutten. För att han finns, för att han är så underbar och för att jag alltid vill att han, att vi ska finnas. Vår fina familj. DS.
Mat och Mello
Jag sitter och bloggar samtidigt som jag ser/lyssnar på Melodifestivalen. Tycker om den, det är rolig underhållning och efteråt kommer det en massa bra låtar på radion och skivor. Jag brukar ofta kolla på dansarna. Länge drömde jag om att få vara en dansare till nån sån där tillställning, jag tycker det ser så fint ut. Men med tanke på att Beach 2011 inte lär bli så lovande, får jag väl skjuta fram mina högtflygande dansplaner. 😉
Det verkar som om matanstormningen på Facebook kulminerar på lördagar; varannan status handlar om vad folk har ätit för gott eller ska äta under kvällen, kan jag inte vara sämre. Fast i bloggen då. Det blev Gryta På Skåpmat. Inte så tokigt faktiskt. Potatis, aubergine, svarta bönor, oliver, lite vitlök och matlagningsgrädde. Voilá. Jag fick till och med William att äta några svarta bönor – flera gånger om. Det enda jag saknade var nybakat bröd. Nyrostat funkade också.
Det är förresten en utmaning att göra mat, hålla på att rada kastruller i ett skåp som inte verkar vara lämpat för tunga kärl och ha en treåring som rusar runt med alla saker han hittar och gömmer dem i andra lådor. 😛
Ett par bebissockor har jag också lyckats producera de senaste dagarna. Snabbstickat är härligt. William hittade dem och tyckte de var söta och självfallet ville han ha dem på sig. De är pyttesmå och ändå kommer de att vara för stora för nyfödda. Ibland vill han sticka tillsammans med mig, han frågar hur många stickor jag har och hur man ska göra. ^_^
William har förresten kommit till Varför-perioden. Varför är ugnen varm? Varför är du glad? Varför har du skor på? Allt ska ifrågaättas. Det gäller bara att orka svara, men ibland vet man inte svaret. Som idag, ”Varför är maten färdig?” Ja, varför är den det?
Dagens jobbiga: Hur mycket bullar och glass kan man äta när man är gravid? Svar: Tills det tar slut, men det är inget att rekommendera. Först känner man inte hur mätt man är. Sen är det bara rull-rull som gäller. Urk. Såhär funkar jag inte vanligtvis.
Dagens skruvprojekt: En ny Ikea-möbel som sambon pysslar med; en byrå modell större till Bu&Bä. Vi gick faktiskt in till Ikea utan att ens gå upp till övervåningen! Vi har ju gått ett antal gånger på utställningen, vi skulle bara ha byrån. Och lingonsylt åt mig och Ahlgrens bilar till sonen, som har godisdag. ^^
Sämre
Det här skulle egentligen bli ett mysigt och trevligt inlägg om mammalådor, sonen, solen och annat trevligt. Just nu känns inget trevligt. Jag oroar mig bara inför det som komma skall. Jag ska in i bebisbubblan igen. Bara vara hemma, orka med för lite sömn. Jag läste Pyssellisas inlägg om att hon (och många andra) stannar hemma med barnen så länge de kan. En eloge till er, jag beundrar er sannerligen! Jag vet inte om jag klarar av det, jag får redan ångest av att bara vara hemma.
Jag läste en kommentar till en mammablogg: ”Hellre tio bebisar än en tonåring, det blir inte lättare”.Seriöst, då har de inte haft nån skrikbebis, det kan för böveln inte vara samma sak! Just nu känns som om det enda jag gör är att sitta och vänta på förlossningen och stirra i väggen. Blä! Fast då får man i alla fall sova (om man får sova?) utan att någon hela tiden bökar runt eller det känns som om blodet inte riktigt når runt i kroppen. Jag är så less på den här gravidkroppen, så det är inte sant. Det finns inget ”underbart” eller ”kvinnligt” eller rosaskimrande” över den.
Det här är inte livet. Det bara är.
O’hana!
Hemma igen. Det är skönt med egen säng.. och egen dator och soffa och familj! Hemma väntade också mitt nya Novita klubbkort, det var lite skoj. OCH en bekräfelse från Fpa/Kela om att mina eviga överklaganden hade gett reslutat! För ett par år sedan, när vi flyttade hit, ansåg ju Kela att jag hade sagt upp mig på fel grunder (flytta med familj till ett annat land, jaha, jag visste inte att det var nåt fel i det?!) från mitt förra jobb, men efter tre besvärsskrifter, den senaste till H:fors, fick jag rätt. Jag visste ju det, man ska inte ge sig när man vet att man har rätt! 😀 Jag har pratat om detta förut, men nu kom det äntligen ett skriftligt besked – på svenska – från Kela!
Tågresor är sköna, men de är ännu bättre när man inte är gravid. Ett par timmar nu går bra också, sen börjar det kännas stelt och bökigt. Å andra sidan kan man roa sig med sånt här: (jag testar ett nytt garn, nytt för mig i alla fall. Eller är det nåt restparti jag råkat hitta?)
Stackars lilleman, han har fortfarande feber. Det känns extra bra att vara hemma nu. Imorron ska jag en sväng till rådgivningen, sedan är det bara sonen och jaaag hela dagen! Hoppas virusgrejset släpper snart. Han var så supersöt när han och fadern kom emot mig vid tåget. Jag var rädd att han skulle få fnatt, som han gjorde förut och skrika ”dumma mamma!” för att jag varit borta. Istället sa han glatt:
– Hej mamma! och vi kramades och kramades. Sen berättade han om sommaren, att han ville vi skulle åka till Jukupark:
– Vi tar vår egen bil, och fammo och faffa tar sin egen bil. Vi blir sju! stoltserade han. Duktiga sonen, jag tycker han är så smart. ♥
När vi gick in i lägenheten sade han flera gånger:
– Voi voi, mamma jag älskar dig. När jag var vid fammos älskade jag dig. ♥ ♥
Jag älskar tillbaka allt vad jag kan. Vi kramas och sen vill han ”mysa i sängen”. Vi läser en massa böcker, för tid tycker jag är det bästa man kan ge sitt barn när man har varit borta. Jag får sjunga vilka sånger jag vill, men helst Lullan lej och Sov nu lilla vide ung – det är två favoriter som hängt med länge nu. Jag stryker hans hår och tänker att det är få förunnat att ha ett friskt (ja, bortsett från lite feber) barn som är så fint. Jag ser hans siluett när han sover. Han ser precis ut som på en av de första ultraljudsbilderna, med näsan och dragen. Fast lite större. 😉 Hans hud är mjuk och lite varm. Han tar min hand, fast han sover, jag stannar länge kvar.
Jag förstår inte hur det kan finnas två till i magen som det kommer att gå att älska lika mycket. Men coolt är det.
Förresten, de som har sett Lily&Stitch vet att ‘o’hana’ betyder familj eller ingen lämnas utanför. ^_^
