Vädring

Ikväll var vi ute och åt i stan på en restaurang där vi förr åt lunch rätt ofta. Det har vi inte varit på länge och vi var lite oroliga för hur det skulle gå att ha med sonen. Vissa gånger har han bara fått tokfnatt, eftersom det här med mat och ätande redan är ganska svårt ibland. Han vill inte äta – alternativt inte äta själv. Det kommer och går.

Nu gick det faktiskt tokbra. Ibland oroar man sig för mycket, dum som man är! Man ska lita på sina barn och ta det lugnt. Det känns jättebra att kunna ha med honom och veta att han sitter vid bordet hela tiden och käkar sin mat. Det är klart han tittade runt och kröp under bordet av och an, men han springer inte sin kos, som han gjorde ett tag. Och han sitter nära mig, vi kramas, han ber om mera bröd och dricka. Roligt!

När vi kom hem väntade oss däremot en mindre rolig överraskning. Ytterdörren stod nämligen på vid gavel! Jag fattade ingenting, för det var ingen där och inget var rört. Det var jag som gick ut sist, med William. Men även om dörren inte skulle ha gått i lås, lämnade vi inte den sådär mycket öppen. Och den är för tung att dras upp av vinddrag.

Så nu sitter jag och grubblar på det där. Har svårt att släppa det. Låste jag verkligen dörren när vi gick? Den har inga tecken på att vara uppbruten heller. Och inget fattas. Det går inte så många i vårt trapphus, det är ett sexvåningshus där de flesta tar hissen upp och ner när de ska nånstans och bara en annan familj bor på samma våning som vi. Ändå undrar man. Alla sådana där saker man gör på rutin, faller i glömska efter att man gjort dem. Man stänger dörrar, låser bilar och portar, spolar på toan. När man sedan ifrågasätter sig själv, försöker minnas vad man gjorde, då blir det blankt. Skrämmande.

Sambon är inte så orolig, det är bra. Han säger att det antagligen är vår egen miss och att någon kanske kollat i dörren och undrat vad vi höll på med. Det är ett lugnt kvarter och jag är glad att det gick bra. Vi var inte borta så länge, men ändå. Det man inte har kontroll över, är läskigt, vare sig det är i kroppen eller någon fysisk sak.

Hoppas jag inte blir sådär övernitisk och måste kolla alla dörrar sju gånger nu, bara för att jag är osäker på vad jag själv har gjort eller inte gjort. Jag försöker istället tänka på det här som att vi hade änglavakt. Det är bara svårt att få den där skrämseleffekten av öppen dörr och att folk snokar, ur huvudet.

PS. Det blev mycket känslor ikväll. Jag zappade förbi den gamla filmen Meet Joe Black där Brad Pitt spelar Döden. Sen var jag tvungen att gå och krama William, för pappan i filmen tar farväl av sin dotter. Jag vill aldrig, aldrig, ADLRIG säga farväl till mina barn!

Huu, det kanske var en hormonöverdos eller en effekt av dörrgrejen, men jag lade mig intill min sovande son och sniff-sniffade lite, kramade honom efter den där filmsnutten. För att han finns, för att han är så underbar och för att jag alltid vill att han, att vi ska finnas. Vår fina familj. DS.