Hoppa till innehåll

Vädring

7 februari, 2011

Ikväll var vi ute och åt i stan på en restaurang där vi förr åt lunch rätt ofta. Det har vi inte varit på länge och vi var lite oroliga för hur det skulle gå att ha med sonen. Vissa gånger har han bara fått tokfnatt, eftersom det här med mat och ätande redan är ganska svårt ibland. Han vill inte äta – alternativt inte äta själv. Det kommer och går.

Nu gick det faktiskt tokbra. Ibland oroar man sig för mycket, dum som man är! Man ska lita på sina barn och ta det lugnt. Det känns jättebra att kunna ha med honom och veta att han sitter vid bordet hela tiden och käkar sin mat. Det är klart han tittade runt och kröp under bordet av och an, men han springer inte sin kos, som han gjorde ett tag. Och han sitter nära mig, vi kramas, han ber om mera bröd och dricka. Roligt!

När vi kom hem väntade oss däremot en mindre rolig överraskning. Ytterdörren stod nämligen på vid gavel! Jag fattade ingenting, för det var ingen där och inget var rört. Det var jag som gick ut sist, med William. Men även om dörren inte skulle ha gått i lås, lämnade vi inte den sådär mycket öppen. Och den är för tung att dras upp av vinddrag.

Så nu sitter jag och grubblar på det där. Har svårt att släppa det. Låste jag verkligen dörren när vi gick? Den har inga tecken på att vara uppbruten heller. Och inget fattas. Det går inte så många i vårt trapphus, det är ett sexvåningshus där de flesta tar hissen upp och ner när de ska nånstans och bara en annan familj bor på samma våning som vi. Ändå undrar man. Alla sådana där saker man gör på rutin, faller i glömska efter att man gjort dem. Man stänger dörrar, låser bilar och portar, spolar på toan. När man sedan ifrågasätter sig själv, försöker minnas vad man gjorde, då blir det blankt. Skrämmande.

Sambon är inte så orolig, det är bra. Han säger att det antagligen är vår egen miss och att någon kanske kollat i dörren och undrat vad vi höll på med. Det är ett lugnt kvarter och jag är glad att det gick bra. Vi var inte borta så länge, men ändå. Det man inte har kontroll över, är läskigt, vare sig det är i kroppen eller någon fysisk sak.

Hoppas jag inte blir sådär övernitisk och måste kolla alla dörrar sju gånger nu, bara för att jag är osäker på vad jag själv har gjort eller inte gjort. Jag försöker istället tänka på det här som att vi hade änglavakt. Det är bara svårt att få den där skrämseleffekten av öppen dörr och att folk snokar, ur huvudet.

PS. Det blev mycket känslor ikväll. Jag zappade förbi den gamla filmen Meet Joe Black där Brad Pitt spelar Döden. Sen var jag tvungen att gå och krama William, för pappan i filmen tar farväl av sin dotter. Jag vill aldrig, aldrig, ADLRIG säga farväl till mina barn!
Huu, det kanske var en hormonöverdos eller en effekt av dörrgrejen, men jag lade mig intill min sovande son och sniff-sniffade lite, kramade honom efter den där filmsnutten. För att han finns, för att han är så underbar och för att jag alltid vill att han, att vi ska finnas. Vår fina familj. DS.
8 kommentarer leave one →
  1. Linda permalink
    7 februari, 2011 06:01

    Jamen usch va obehagligt. :S Men det är säkert ingen fara. Men skraj blir man ju.

    • 7 februari, 2011 05:03

      Ja, pust. Det var ganska läskigt och minnesbilden är kvar.

  2. Tuitui permalink
    7 februari, 2011 06:59

    Usch, det är jätteäckligt att möta en öppen dörr när man tror man stängt den. – För en tid sedan sov jag över hos mamma. När jag på morgonen skulle fara till arbetet fann jag att ytterdörren stod på vidgavel. Det kändes hemskt. Jag var den som senast kommit in genom dörren kvällen innan. Förmodligen hade jag inte dragit dörren fast så det ”klicka till i låset” som mamma brukar säga att det måste göra. Som tur är bor mamma också i ett lugnt hus och ingen hade varit på besök till oss under nattens timmar. Men trots det var det jätteobehagligt!

    • 7 februari, 2011 05:03

      Skönt att det gick så bra. Men jag förstår dig, läskigt att ”vädra” på natten.

  3. krister permalink
    7 februari, 2011 07:27

    Vet känslan, har hänt mig också, detdär med dörren.

  4. M-L permalink
    7 februari, 2011 10:20

    Kanske vi kan skylla på gravidhormonerna? Att man inte kommer ihåg allt menar jag. Själv så kom vi från mommos igår (jag o dottern) och lite senare skulle jag åka in till stan för ett ärende och hittar inga nycklar, men de satt kvar i bilen. Sen när jag hade uträttat mina ärenden och skulle åka hem igen hittade jag inga nycklar, gick igenom var jag hade varit, men så kände jag på bildörren som var olåst och nycklarna satt i. Andra gången på raken, jag som ALLTID tar ut nycklarna och låser bilen, ja, nästan alltid i varje fall…

    • 7 februari, 2011 05:06

      Jag skyller på att jag inte hade ätit på länge och att jag var trött, för det stämde faktiskt. Inte vet jag, förvirrad i alla fall. Men det vet jag, SÅDÄR mycket öppen kan jag inte ha lämnat den. Nåja, inga bomber har vi hittat i lägenheten eller nåt. 😛

      Det där är bekant! Mamma hade en gång tappat sin plånbok (eller var det mobilen? Nåt som hon använde ofta) och letade som en galning i över ett dygn. Den återfanns i en jackficka, men huu vad vi letade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: