Dansband och virkat

Idag har William och jag varit mest för oss själva. Pappsen (=sambon) är ute på vift med jobbkompisar. Ibland är det skönt att vara solo med barnet, det går ganska bra. Man har på något sätt lite mer tålamod och ork, när man vet att man inte kan be nån annan om hjälp.

Fast inte idag. Huu, de senaste två dagarna har min trötthet varit total, värre än vanligt. Och då sover jag gärna mycket. Helst skulle jag vilja sova mer än 12 timmar per dygn. Jag sover lite från och till, vaknar när W vaknar (=klockan sju) och somnar om, om jag får. Sen är jag ändå trött, fast jag sovit sju, åtta timmar på natten. Somnar om med sonen på dagen. Urk! Och ändå petar jag i mig de där järntabletterna varje dag. Ryggen börjar ställa till med besvär på nätterna, den knakar och har sig på mornarna. Men det går hyfsat ändå, med tanke på att jag är ganska stor.

Magen växer. Jag får fortfarande på mig skorna, men det är lite så och så med vinterjackan. Jag har en reserv, men den är inte lika tjock, så nu när temperaturen sjunkit till -15 även här i Åbo, stretar jag vidare med nätt-och-jämt-jackan. 🙂 Det ska gå!

W och jag hälsade på fammo & c:o en stund på kvällen. Det var ett välkommet avbrott och skönt att få röra lite på sig och prata lite, annat än med det ständigt varför-frågande barnet (även om han är grymt söt). ^_^ Sen åkte vi hem, lagom till svenska Melodifestivalen och hade mysmys i soffan. Välling, filtar och TV. Fast W hölls inte i soffan, bara under vällingstunden. Han leker med byttor och koppar och bjuder mig på glass eller ”köttpepparkakor” ibland. Han tyckte dock det var roligt att kommentera frisyrer, lampor och siffror i programmet. 🙂

Jag log åt Christer Sjögren. Han inledde ju showen med ”Djinis khan”, en låt som jag kan utantill från tonårstiden. Då rådiggade jag Vikingarna, jag hade alla deras band (obs, C-kassetter såklart!) . Det var en tid då jag var liten, ynklig, blyg, ticsig och mobbad. På nåt sätt fann jag stöd i dansbandsmusiken och de klämkäcka verserna om kärlek, brustna hjärtan och känslor som är speciellt svåra under tonåren. Därför har den sortens musik en speciell plats i mitt hjärta och jag struntar fullständigt i om nån tycker det är larvig musik. Tvärtom tycker jag det är coolt. Under senare år breddades min musiksmak till en mer ”normal” sådan, om man nu kan säga så, så nu lyssnar jag lite nostalgiskt på dansband ibland.

Ikväll har jag färdigställt lite småprojekt, fäst trådar och teststickat mormorsrutor. Jag hade inte tänkt vara så ”våldsam” färgmässigt, men jag tycker om starka färger, så varför inte testa årets nyhet: Raita i papegojfärg. Det är ju inte svårt att virka mormorsrutor, man måste bara orka. Allra helst skulle jag vilja (orka) virka en filt i blått/vitt eller rosa/vitt. Men jag hittar aldrig nåt garn jag är nöjd med eller så har jag för lite av det jag har. Det låter löjligt, men ibland kan jag vara otroligt petig. Speciellt när det gäller saker jag själv tillverkar.

Dagens förresten: Ibland känns det otroligt fint att vara mamma. De ord som William använder som mest just nu är ”älskar” och ”hatar”. Mest älskar han saker. Men ibland säger han: Mamma jag älskar inte den här maten! eller nåt sånt lustigt. Han har också deklarerat att han älskar mamma och pappa, men tycker om fammo och faffa. Fast det där beror lite på dagsformen. 😉 Det sista han sa till mig, halvt i sömnen, var att han älskar mig. Då smälter hjärtat bara miljoner grader. Lyckliga jag som har ett barn – ett friskt barn – som älskar mig! ♥