Hemma på våran gata i stan…

Jag har alltid trott att det var något påhittat att Stina i Saltkråkan är sådär enerverande och hela tiden svarar med ”Hemma på våran gata i stan…”, men nu vet jag att det är baserat på sanning. En sanning om att barn verkligen gör sådär! Och jag förstår Tjorven när hon säger: ”Sluta med ditt dumma Våran gata i stan, vi vill inte höra mera om din gata”.

William har en lösning eller förklaring på många situationer. Eller en fortsättning på händelser. Från att ha frågat Varför om alla saker, har han nu lagt till sin egen berättelse. Han pratar om sitt eget hus, sina egna bebisar, sin egen bil, sitt eget land – Afrika och en massa sånt.

– Mamma, varför har det där huset bara tri våningar?
– Jag vet inte, de har väl inte byggt det högre än så, svarar jag.
– Mitt hus har nittinie våningar!

Ibland brukar jag försöka förklara om berätta om hur det blir när bebisarna kommer.

– Titta där, sa jag idag när vi såg på Solsidan tillsammans. Kolla vad den där bebisen gråter och skriker.
– Varför skriker den?
– Kanske den är hungrig eller har ont. Den är ganska liten, bebisar skriker mycket när de är noll eller ett år (=Williams definition av liten).
– Men mina bebisar skriker int (han har två, ibland tre bebisar i magen), de är två år, svarar han då.

Ikväll handlade vi mat, hela familjen, och sen kockade sonen och jag medan pappsen var ute och sprang. William är duktig på att kocka. Han vill vispa och göra precis som jag. Han mäter och pratar. Efter att jag hade gått vid Citymarket och sedan stått ett bra tag vid spisen sa jag till William att han inte fick ha pallen längre, jag hade så ont i benen. Fast egentligen hade jag bara svullna ben, men det kunde jag inte förklara. W satte sig då bakom mig och vispade. För han hade så ont i benen. 😛 Ibland känns vårt kök lite trångt, när man är två som ska kocka och göra lika och när det ligger en massa leksaker omkringspridda på golvet.

Vi gjorde våfflor och matpaj. Det blev en vegetarisk fesaostpaj med svarta oliver och soltorkade tomater och purjostuvning. Gott gott! Sen stekte jag våfflor, fast jag hade ett ägg för lite. William åt faktiskt inte bara grädde som senast, utan även våfflor.

För övrigt har W en riktig trotsperiod nu igen. Han vägrar till exempel ta upp en leksak eller en flaska från golvet, för han har inte tid. Han vill inte gå upp, han vill inte lägga sig, han vill inte vara stor pojke. Han vill inte gå en meter från sin säng till vår säng, han vill bara ropa på mamma och sen slåss, slåss. Det är tålamodsprövande, riktigt tålamodsprövande, ibland. Och svårt. Speciellt när man själv vankar omkring som en fet krokodil med stor (och bred) mage och alltför lite stubin emellanåt.

Ibland undrar jag hur all den här huden ska kunna återgå till det normala nån gång. Kanske jag får använda det överblivna, uttöjda lagret som fläktaggregat för familjen i sommar.