Snart
Det börjar närma sig, jag vet det. Kanske det blir den här veckan, kanske nästa. Kanske nu på onsdag… eller på torsdag.
Jag har plockat in Williams gamla kläder, satt undan lådor och saker som inte är så tunga. Bäddat i ena sängen. Vi har en likadan spjälsäng till, men den har nedsänkbar kant, så William sover fortfarande i den. Dessutom sovers twinsen antagligen i vagnen till en början – eller i samma säng. Gardiner saknas, en del saker ska till förrådet, men det har äntligen blivit ett rum.
Det börjar faktiskt kännas verkligt och påtagbart snart. Snart.
Sköna söndag
Söndagkväll hos lilla familjen.
Jag har tömt tvättkorgen och varit nere i tvättstugan igen. Jag är så glad att vi har tvättstuga – fast vi använder vår egen maskin också. Tvättstugan är gratis, där kan man tvätta tre stora maskiner samtidigt och sen torktumla allt och hänga upp det i stora rummet, där det blåser ljummet. I vår förra lägenhet i stan, kostade det att tvätta, om man ville använda den externa tvättstugan. Men inte här! Här är det bara att rocka loss i tvättstugan.
När vi ännu bodde i Sverige, låg tvätthuset en bit bort. Jag var rädd att nån skulle sno våra kläder, så jag tog med min PSP och satt där och väntade på maskinerna hela tvättiden. Dessutom slapp man det att nån tog över ens tvättskåp mitt i tvättiden. Det blev som en egen liten fristad och andningshål, när man annars bara satt hemma med en baby.
William har hittat lite babysaker, som jag plockat undan. Träpussel, stora klossar och plastbyttor man bygger torn av. Självfallet är det allra mest intressant med såna leksaker som han inte sett på länge och som är potentiellt någon annans. Först när vi flyttade hit, hade vi tänkt att han äntligen skulle börja leka i sitt eget rum. Hahahaha-hahahaa! Jag flabbar åt mig själv! Det går inte. Varför skulle han vilja bara där vi inte är? Därför struntar vi i att han leker i vardagrummet. Det är klart han vill vara här, där vi själva befinner oss mest.
Jag har stickat vidare i helgen också. Små sockor i Schachenmayr – Baby Wool Color (blå/vit/brun). Jag har gjort ett annat par tidigare, i en annan, rosavit färgkombination och jag gillar verkligen det här garnet! Det enda problemet är att det är svårt att få randningen symmetrisk, då jag bara hade två små 25 g-nystan. Men det gör ju inget. 🙂 Storlek 6-9 mån, 48/40 maskor, st. 2,5 mm.
Ravelry-länk.
Minns ni tågsockorna? Det går bra att göra en liknande vantmodell också. Jag ska försöka komma på nån rolig detalj att sätta fast ovanpå dem: antingen små blommor eller nån liten figur. 🙂
William har blivit Melodifestivaliserad. Allt som har en scen, musik eller nån som uppträder är ”melodifest”. 🙂 Det var tydligen en stor händelse i en liten mans liv. Miehen puolikkaan elämys.
Allt skulle vara rätt bra nu, om det inte vore för att magen är i vägen hela tiden och gör mig illamående. Det finns inte plats för min magsäck längre. Jag drömmer om att kunna sitta vanligt, böja mig ner och plocka upp saker, kunna resa mig igen och lägga mig – utan att vara en sån här tjockis. 😛
Mellokväll
Final i Melodifestivalen, uppesittarkväll!
Sudd sudd.. mitt fel! Jag hade glömt på den lilla knappen för manuellt fokus.
Rätt låt vann! Jag fick lite Rybak-feeling för Erik Saade; han är ung, passande snygg för ett sånt arrangemang och har en bra utstrålning = mera röster från tjejerna. Jag hade bestämt att jag stänger av TVn om the Moniker verkar vara på väg att vinna, men det slapp jag. Nu tänkte jag inte racka ner på de som gillade den låten, men jag tyckte bara att den var så oerhört irriterande och jag gillar inte ens titeln. Denna påminde mig om The Arks flopp med ”The worring kind”, för den tyckte jag alla var så catchy och trallvänlig. Urk, säger jag åt båda. Sen måste man ju hålla i minnet att det är störtomöjligt att hitta nån låt som alla skulle gilla. Fast det är kul att prata och diskutera Mello, jag fick till och med sambon att lyssna och titta lite. Det skulle han inte ha vågar erkänna förut. 😉
William fick stanna uppe extra sent ikväll. Han brukar inte få det, men det var dels för att jag hoppades att han skulle vakna lite senare än kl 06 imorron… Om det nu lyckas. Ibland har han somnat halv elva och ändå velat gå upp halv sju.
Han kollade faktiskt lite på ”melodifesten” också och sa att han gillade det nummer som för tillfället spelades. Brolles låt började han dansa till och The Monikers färgglada show tyckte han var lite kul. Från ett barns ögon sett förstår jag det.
Efteråt frågade jag honom vilken låt han tyckte bäst om.
– De som var i början, sa han. Ett och två och tre och fyra, sa han.
Fast i själva verket tror jag han gillar siffrorna mest. ^^ Och kattlamporna, de var en omedelbar hit!
Efter att resultatet presenterades sade jag: YESSS! högt och William tittade på mig och skrattade.
– Jess! härmade han. Sen undrar man varifrån barn får sina åsikter. 😉
Kvällens helt-apropå:
Ws vardagsskor har tjänat ut, har jag på känn. Vi köpte dem när vintern började, men som tur var, var de inte så dyra. Ett väldigt slaskigt före och Stort Plask i Liten Men Djup Vattenpöl, fick dem att ge upp helt. Hmm, vad ska man skaffa för skor nu, som håller i vår, förutom gummistövlar?
Muffins och mys
.
.
.
.
.
.
.
.
Det blev sol på eftermiddagen. Hurra, va bra!
Innan pojkarna kom hem, rörde jag ihop lite käk och toppade det med blåbärsmuffins. Jag älskar det här receptet, det är så enkelt att bara vispa ihop alltsammans med elvisp. Och man behöver inte tida blåbären heller, bara ha dem framme i rumstemperatur ett tag. Smaskigt värre.
Sonen och jag har suttit haft supermysfredag. Han blir så glad när han får äta från vuxentallrikar, med vuxenbestick. Jag påpekar att det är en fördel när man är ”stor”, inte bebis längre. Jag försöker utnyttja de chanser han ger mig, när han är på bra humör, för att låta honom vara stolt och förbereda lite inför bebisankomsten. Sen är han bara sådär jättecharmig, vi sitter och ser på TV tillsammans, han vill se Hopla och vi ska se det tillsammans, precis som när det kommer Clic&Kat. Det är vårt program. 🙂
Jag stickar, vi tittar, han sitter så nära att min arm knappt ryms röra sig, men jag vågar inte flytta den. Det är inte alltid man får sitta såhär länge, såhär nära, såhär mycket.
”I en evighet levde jag som om du inte fanns,
i alla drömmar var du ändå nära,
så underbart nära.
Och jag trodde jag fann dig, men du var nån annanstans
varenda gång jag fuunit nån, så såg jag
att drömmen inte var sann.… Alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött. ”
Uppåt!
Det stämmer att det hjälper att sova på saker. De nätter jag inte kan somna, löser jag världsproblemen. Jag har tusen idéer och känner mig stark och modig. Jag har läst på om förlossningar och tvillingförlossningar, nu känner jag mig trygg i tanken att föda vanligt. Jag har varit i den sitsen en gång förut. Det känns betryggande, inte skrämmande, att läsa och höra om andras erfarenheter och berättelser. Jag vet ju ändå att det kan gå hur som helst, men räknar med och hoppas på det bästa.
Min kropp verkar vara inställd på en normal förlossning, ”Region syd” är mjuk, förkortad och lite öppen, som den varit ett tag. 😉 Om jag bara får lite värkstimulerande dropp och kanske lite epidural, ska det gå bra! Oavsett vad det gäller, brukar min filosofi vara: ”Har det gått en gång, ska det gå en gång till” och så tänker jag även nu. Jag vet att jag kan slappna av mellan värkarna – jag har gjort det förut och då tyckte barnmorskorna till och med att det var bra gjort. Jag tackar nio år av aikido för det. Sen minns jag tydligt från förra gången, att jag tänkte: Smärta är bara något i mitt huvud, jag kan lura hjärnan om jag vill, i alla fall lite. Andra kan.
Det kom sig av att jag hade sett programmet Hjärnstorm med Henrik Fexeus. Där visade det sig
i småskaliga tester, att om man tror att något kommer att göra jätteont, så upplever man också mer smärta. Jag vet ju att jag inte kan tänka bort all smärta, men jag tyckte mig ha hjälp av det där. Att lugna ner sig, andas och ja… meditera skulle väl nån kalla det. Fokusera tankarna på annat.
Allt det här säger man ju nu, i trygga hemmet. Sen blir man som ett asplöv när man kommer till sjukhuset igen, haha! Men vet ni vad? Jag har en känsla av att det här kommer att gå bra. Det ska funka. He ska gaa, för det har jag bestämt! 8)
Igår stickade jag klart en annan babyfilt till bebblorna. Den är så mjuk, så mjuk! Jag förstår inte hur man kan få akrylgarn att bli så lent. Och den går att tvätta i maskin. Nu fattas bara två små mysingar att vira in. 🙂
Ikväll ska jag försöka hinna sticka ännu ett par kompletterande småsockor, till ett annat par jag har gjort, och kanske ett par småmössor, bara jag skulle veta hur många maskor jag ska lägga upp med just det garnet. Det gäller att ha fart på stickorna nu! Å andra sidan blir det inte stickstopp sen, men det blir lite paus ett tag. När J-syrran föddes och jag var hemma med henne (mamma började jobba deltid och jag var arbetslös) stickade jag tre Norgetröjor, medan hon sov på dagarna. 🙂
Dagens Oh, by the way ^^: Man blir extra snäll av Puddis. Och glad.
Jag har lyckats hålla mig borta från smågodis och alltför mycket sötsaker den senaste tiden. Det finns ju ett liv efter graviditen också.
.
Ute är det kallt och blåsigt. Men det gör ingenting! Låt det blåsa! Våren kommer, precis som allt annat, bara man orkar vänta. Jag njuter av mina tulpaner som sambon och sonen har köpt till mig. Jag, som inte är nån blomsterälskare, har blivit tulpanfrälst. Nån dag ska jag hitta blå tulpaner. ^_^
Ha en underbar fredag och njut av livet!
På gång? Eller så inte…
Mamma och fartränderna. Nästan bara på ena sidan dock.
Så var vi här igen. På TYKS och ultraljud. Varje gång jag stegar in i byggnaden blir man lite matt. Jag ser dörren: 320 För lossning står de. Särskrivet med tydliga bokstäver. Tänker att jag ska dit. Tänker att det gör ont. Sen ser man alla blommor som är målade på väggarna i rummen, folk som ler i korridoren, alla mammor med större eller mindre magar. Tänker och undrar hur långt gågna de är, funderar på vad de är rädda för eller inte.
Den här gången blev det ett mer ingående besök, med prover, längre samtal, längre hjärtljudskurvor och allt sånt. Jag träffade en barnmorska som pratade svenska (hurra! Det är alltid bra, fast det går helt okej på finska också) och som frågade och berättade en hel del. Den här gången var det en kvinnlig specialläkare jag träffade igen, men inte samma som senast. Jag är mycket nöjdare nu, lite tryggare trots allt och har fått svar på många frågor. Sambon var också med, han har ställt upp massor för mig och sonen på senaste tiden.
Bu&Bä mår bra, men de har fortfarande en vikt-/storleksskillnad. Det var krångligt att få deras mått i ultraljudet, de ligger lite ihoptrasslade, fast de har olika fostersäckar. Ibland vände den ena benen inåt, mot min rygg och då kan man inte mäta den viktiga lårbenslängden. Man ser på UL-skärmen att de är olika stora. Deras vikt uppskattades till A: 2700 g och för B: 2150 g (för två veckor sen uppskattade till 2800 resp 2000). Det skulle betyda att A inte har växt så mycket, medan B har växt lite de senaste två veckorna. Det kanske inte finns plats? Sen ska man minnas att det där är en uppskattning, de kan vara större.
Jag hade faktiskt trott att de skulle väga mera. Jag menar, jag väger ju mer. ^_^ Ändå har jag inte gått upp mer än ca 16 kilo sedan start. Det är inte så hemskt mycket för en tvillinggraviditet. Jag har lite svullna ben, men blodtrycket ligger på fina 120/77, vilket jag är superglad över. Det betyder mindre risker för alla. Att magen däremot spricker och trycker på mot rygg och magsäck så att jag mår illa väldigt ofta, är en annan sak. Jag har inte alls samma matlust och sötsug som för ett tag sedan.
Bus kurva upptill. De långa kommatecken/strecken högst upp på pappret, markerar att jag känt av fosterrörelser. Det är full rumba nu!
Tjejläkaren var schyst. Hon lät mig babbla på och fråga, hon tog sig tid och svarade. Hon konsulterade med andra läkare om hur de skulle göra. Egentligen händer det ingenting ännu. Om en vecka blir jag kanske igångsatt, genom att man tar hål på fosterhinnorna. Inga piller i alla fall, det tycks inte behövas. Jag uttryckte ändå min oro över det hela och frågade vad som händer om jag vägrar bli igångsatt. Läkaren log mot mig och sade att de inte kan tvinga mig, men att detta är vad de tror blir bäst. Det kan också hända att förlossningen startar av sig själv, eftersom jag tycks vara fit for fight där nere. Suck, sade jag.
Det var trots allt skönt att höra att ingen tvingar mig till nåt. Jag är rädd för smärtan. Och för att det ska bli väldigt långdraget igen. Och för att B ska ta skitlänge på sig. Eller allt. Och för att klämma ut två! Det är inte klart efter den ena, man är inte färdig. Jag fick det bekräftat att man ”styr” B-bebisen utanpå magen, efter att A är ute. Sen spelar det ingen roll om B kommer med rumpan eller huvudet först. Om allt går bra. Och det ser bra ut so far. Jag har aldrig upplevt någon omstörtande: Oooh, så underbaart, jag gråååter-känsla, efter att ha fått barnet på magen. Med W var det bara ”jaha”, sen ville jag bara bort, bort.
Så, kanske om en vecka, på onsdag. Eller så inte. Om de mår bra och lägger på sig lite vikt, fortsätter rumban i magen, men jag skulle vara ”förberedd på igångsättning” då.
Idag har det gått nästan 36 fulla veckor. Det var så långt vi hoppades att det åtminstone skulle gå, sa rådgivningen i början, minns jag. Jag kan ju inte neka att hela den här karusellen är väldigt spännande. Om man bortser från kommande smärta, skulle allt vara great. 8)
Hissa eller dissa
Nu funkar min kamera igen! Det var inget fel på den, jag har bara behövt ladda den. Systemkameran är helt suverän när det gäller batteritid, jag laddar den en gång högst varannan månad. Enda undantaget är om man använder blixten jättemycket.
Jag undrar vad andra höggravida mammor gör. Kanske de också hänger upp hissgardiner sent på kvällarna och dricker julmust? Det går i väldigt sakta mak och jag hängde upp dem fel först (åt fel håll…). Gör om, gör rätt! Egentligen ville jag ha gardiner med nåt vårgrönt i, men det blev mer i marin ton. Jag är nöjd. När jag strök gardinerna tänkte jag på att de liknar kökshanddukar. Men det är ju bra, de ska vara i köket! Och sen om man blir less på dem, syr man dem till handdukar. Haha, nej det tänker jag inte. 😉
Nu är sockorna färdiga också. Det här är sånt där snabbstickat, de skulle ha varit färdiga i förrgår om jag bara satt mig ner och gjort klart dem. De är gjorda i Nalle Kukkaketos garn Päivänkakkara/Prästkrage. (antecknar åt mig själv: stickor 2.75, 48 maskor, strl 30). Plus att jag lagt in lite extra beige.
Min blogg håller förresten på att förvandlas till en tantblogg, med all stickning och gardingrejs. Fast det bryr jag mig inte om! 😀 Man ska göra det man tycker om. Sen får man hissa eller dissa, komma tillbaka eller inte.
Idag har det annars varit en sådan där Det-trycker-på-överallt-dag. Ont i revbenen, ryggslutet, styvt i benen, svårt att ligga, svårt att sitta. Det beror delvis på att jag pysslat hemma, med att fixa saker, men inte bara. Det kommer bara såna här dagar då Bu&Bä möblerar om så man tror de ska trycka sig ut genom huden. Det är lite läskigt faktiskt, men jag är så glad att de rör på sig så man vet att de lever. De små liven, jag är sååå supernyfiken på hur de ser ut och på allt. Mår de bra? Vad har de för hårfärg? Är de hemskt olika? För olika vet jag ju att de är, de är tvåäggstvillingar och i princip inte mer lika än syskon annars är.
Idag har jag även fått ett supermysigt paket med små nystan, Fabel och ett par andra smånystan jag beställde för ett tag sedan.
Alla borde få såna här paket – ett riktigt brev – där varje sak är individuellt, mysigt förpackat i tunt färggrannt silkespapper. Totalmys! ♥Fabelgarnet♥ är en favorit, speciellt den här färgen. De ska faktiskt få bli ett par sockor – åt mig själv.
Underbara
Det är fettisdag och kvinnodag på samma dag, jihuu! Det kan inte vara en slump. Å andra sidan firar jag inte kvinnodagen på något speciellt sätt. Det blev bara en väldigt trevlig lunch ute på favoritplejset i stan. Underbart! Och en hälsning från Novita via posten; jag har fått tag i svårhittade Nalle Marjaretki Puolukka och Mustikka. 8) Det gjorde mig ohyggligt glad, speciellt då man får nystanen med rabatt från Novitaklubben. Jag borde bli sponsrade av dem vid det här laget. ^_^
Har ni sett att våren är på väg med stormsteg? Snön smälter på vägar, gångstigar, marken blottas. Ensamma grästuvor sticker upp där snön skottats bort. Våren, våren, hurra hurra! Jag lyssnar på I denna ljuva sommartid i olika versioner på Spotify, för att jag fick en sån somrig lust.
Jag blev omkörd på gångvägen idag av en tant med i rullator. Det säger lite om hur snabbt jag kan gå just nu, haha! Å andra sidan kan man stanna vid vägen och fotografera, när man har tid att titta efter detaljer.
Stickcafé online ikväll. Kvällens tema är ”ett café med varianter”. Alla är välkomna att kika in, vi sitter alltså inte vid ett riktigt café utan vid datorerna. Jag ska fortsätta med mina sockor i Päivänkakkara och beige. De här är inte babysockor, utan storlek 30. Och sen börja på ett par nya eller göra färdigt min Baktus.
