Fem!
Det blev akut snitt, men nu är dom små skruttarna ute. Sorry för dålig bildkvalité, jag har bara mobilen. Killen kom en minut före. 3090 g och tjejen 2400 g. Jag var så lättad över snittet, värkarna kom så otroligt tätt och jag hann knappt få epidural och när jag skulle krysta fick jag kramp i benet och håll i sidan. I nåt skede tappade dom A:s hjärtljud och sövde mig på fem röda. Nu ska vi återhämta oss. Inatt får jag sova, hoppas att värken i såret ger med sig och allt sånt. Stackars William fick åka till akuten inatt med fammo, han hade stämbandsinflammation, och fick inte luft. Mycket drama här!
Imorgon
Imorgon. D-day. B-day. Imorron ska det bli igångsättning. Jag ska inte på kontroll, utan direkt till förlossningsavdelningen.
Jag har spenderat den här dagen på det bästa tänkbara sätt jag vet: sova/vila. Jag vet att den kommande natten kommer att bli sömnlös eller nästan sömnlös. Jag kommer att vara för nervös för att kunna somna. För en knapp vecka sedan var det samma problem. Det som oroar mig är att jag ska bli för trött under morgondagen, men vad ska man göra?
Jag hade önskat spontan start eller snitt, vad som helst utom igångsättning. Och självfallet blir det såhär. Jag känner ilska mot läkarna som talat om hur de ska göra. Det känns som om de ”förorsakar” mig det här. Samma sak kände jag förra gången efter att jag startades med den hemska ballongen. Att det var deras fel, de gjorde mig illa och lämnade mig med konstant smärta, inte värkar med avbrott. Fast så var det ju inte, det bara kändes så. Så mänskligt. Att ta till första bästa person att skylla på. Det var ju inte de som gjorde mig gravid. 😉
Jag vet inte vad jag ska känna. Jag borde känna lättnad att slippa vara gravid längre till, men det är ännu så mycket jag vet jag ska ta mig igenom. Eller jag vet inte hur mycket ont. Jag är rädd för det nya livet, för att mista tvillingarna eller en av dem. Rädd för att stryka med själv. Rädd för smärtan. Förvirring, lite lathet, oro, nervositet, glädje, alla känslor på en gång. Jag fick hem några kopior av Williams dagisfoto idag, några extra jag hade beställt. Han ser ut som en ängel. Min älskade lilla linhåriga gyllentott.
Jag vet att jag måste vara stark; för hans del. Det hjälper mig att tänka så. Han finns ju redan, han äger ju mitt hjärta, det är ju för honom jag lever allra mest. Jag förstår inte – än – hur jag ska kunna älska andra barn också. Två till. För jag har inte sett dem. Visst är det knasigt hur hjärnan fungerar? Tårarna kommer när jag tänker på William, men jag kan inte riktigt förklara varför. Det är starka känslor. Jag vill inte vara ifrån honom och ha ont. Jag får en lätt flashback: ”Jag vill att allt ska vara som förut”. Och inget är det. Det har det ju inte varit på så länge.
Sambon undrade igår om jag har varit gravid längre den här gången. Och svaret är ju nej. ”Men det känns så”, sade han. Själv tror jag det beror på den långa väntetiden, den långa oron för missfall eller för tidig förlossningsstart. Man har liksom varit i startgroparna sedan januari. Och tänk, ändå har det gått såhär bra, hittills. Jag har hunnit med oroa mig för att bli antagen till en utbildning, vara med i gallringsskedet, fortsätta några månader med intensiva studier, gå på Bloggalan, firat 10 år med vår körs dirigent, sjungit i kyrkan och på åldringshem med kören, haft ett antal tentor, blivit sjukskriven… Och här står vi nu. Där allt slutar och där allt börjar. Det värsta är all väntan på allt, speciellt när man inte är sysselsatt med nånting, som skolan har varit.
Jag borde antagligen göra något annat än bara vara hemma och fundera. Sambon och sonen har lovat att hämta mat från McD’s ikväll. Mums. ^_^
He ska ga! Det måste gå bra! Om jag bestämmer att det ska gå bra, så måste det ju det! Det har ju gått en gång förut. Och helst ska det gå snabbt också. Jag tänker på en sång, som jag inte riktigt kan melodin till. Syrran sjöng den i rippi ifjol.
Jag är svag, men ändå stark
Arm och fattig ändå rik
Jag var blind men nu jag ser
Allt som du gjort. Allt som du ger.Hosianna. Hosianna
Till Guds dyra offerlamm
Hosianna. Hosianna
Jesus dog och livet vann!
(Hur ska det här gå? Jag gråter ju redan idag och jag vet inte om det är av rädsla, glädje eller styrka? :))
Hux flux och skönhetsideal
Treåringar är märkliga varelser. De kan gå från fullt rasande galningar till kolugna sötnosar på några minuter. Jag fattar ingenting och jag fattar inte hur jag ska handskas med det. I morse skulle jag gå upp med W och ha mysfrukost och se på Postis Per och Specialagent Oso. Jodå, allt gick bra, tills jag försökte få honom att kissa. Det tog 30 minuter innan han lugnade ner sig! Nej! Kissa skulle han I-N-T-E! Det var skrik, kasta med leksaker, bank och slag i dörrar och han höll sig. Attans vad han höll sig. Bara för att han ville det.
”Men varför vill du inte kisa”, undrade jag. ”Jag älskar int det”, svarade sonen arg och ledsen.
Till slut kom vi överens om att han får sätta på nya kallingar, men inte sitta i soffan innan han kissat (golvet är lättare att torka i så fall). Sagt och gjort. Det dröjde ett tag, sen gick han med på att gå på toa igen. Huh hu, jag hoppas våra grannar inte har så bra hörsel, för det där lär ha hörts i flera våningar…
Sen… sen går allt som en dans! Han äter, leker, skrattar, stojar. Vi myser, jag sover en stund, han leker med pappsen. På kvällen handlar vi på Prisma och jag hittar äntligen Huggies Drynites Bed Mats. Han går förbi leksaks- och godishyllorna och vi tittar på saker, men han går därifrån utan att klaga. Så bra! Jag hade förresten totalmissat de där Bed Mats:en, eller så har de inte funnits där jag handlat. Tack sis, nu hittade jag! Nu är det sluttvättat, i alla fall med resårmadrassen. Om vi får ihop den igen. *fingers crossed*
Baksidan av medaljen med den korta shoppingresan var att jag blev otroligt illamående och fick huvudvärk. Det höll i sig hela kvällen. Bu&Bä stökade runt värre än vanligt och jag försökte få i mig lite mat. Det är ett liknande illamående som i början av graviditeten, med samma konstiga metallsmak i munnen. Blä. Alla frågar: Kräks du mycket? Och när jag svarar nej, tycker de att det inte är så farligt. Men det är ju det som är problemet! Det ska mycket till innan jag kräks och det är nästan värre när magen skvalpar runt och man bara fortsätter må uselt.
Dagens sämsta:
* Mammor som tror att de måste se ut som 20 igen efter att ha fått barn. Eller planerar att operera brösten. Jag kan på fullaste allvar säga att jag inte skulle vilja operera några bröst. Aldrig! De må vara randiga och bli taxöron efter graviditen, men här ska det inte sättas nån extra kniv i nåt.
* Dyra kläder och plagg som man enligt dagens samhälle borde ha, borde skaffa eller sukta efter. Odd Molly, Dolce Gabbana, ja allt som spär på denna utseendefixering. Linn hade länkat till det här inlägget som Bloggkommentatorerna i Sverige hade skrivit och jag håller med dem. Varför denna hetsjakt på ideal?
Jag måste faktiskt säga, att när jag läser om och ser andra mammor som är beredda att lägga sig under kniven eller operera sig eller hela tiden ha de snyggaste skorna eller vassaste märkeskläderna – då trivs jag mer och mer med min gravidsargade kropp. Jag har blivit prickig i ansiktet, på bröstkorgen och på armarna av kapillärbristningar (ser ut som platta finnar eller fräknar, fast knallröda). Mitt hår hänger och saknar fason. Huden är stretchad till max och även tuttarna har fått ränder. Men då känner jag mig så extra fin. Och jag ljuger inte ett skvatt. Jag känner mig så mycket bättre, oavsett om jag är det eller inte – för att jag är nöjd med mig själv utan operationer. Andra gånger får jag mina ups and downs, men av andra orsaker. Sådana här gånger tänker jag att jag är så glad att jag inte behöver hålla på så, att jag inte behöver hitta fina designerkläder och att det inte spelar nån roll. Att jag slipper den där Stureplansstressen på att behöva se så flashig ut.
Dagens bästa:
Snön bara smälter, mer och mer! 😀
Sova själv
Jag vågar knappt tro det – William somnade i sin egen säng inatt. I sitt eget rum! Jag satt visserligen och läste för honom, precis som vi brukar, sen satt jag kvar och sjöng lite. Det tog totalt en och en halv timme, men under den tiden frågade han bara en gång efter att få sova i stora sängen. Yes! Och det bästa av allt, han kom på att han ville sova i den egna sängen själv. Mest för att madrassen i hans gamla säng ser ut såhär för femte eller sjunde gången… Den är på tvätt och tork. Lilla, stora killen. Få se hur många timmar han sover där, innan han kommer över till vår säng. Hur som helst, spelar det ingen roll, jag är glad att han somnade i egna rummet. Går det en gång, så går det fler gånger! Nu får vi ha stora sängen för oss själva… i några dagar. 😛
Ikväll ser månen större ut än vanligt. Det är fullmåne och den står dessutom i perigeum/perigee, vilket betyder att dess elliptiska bana går så nära Jorden som det är möjligt. Senast detta hände var år 1992, ett tag sedan, med andra ord. Dessutom lyser den lite starkare. Vi lyckades se månen, sambon, jag och W. Sen, när jag skulle försöka fota, hade den försvunnit bakom molnen. Jaha, jag får nöja mig med länken till Suomen Kuvalehti istället.
William och jag har ritat en massa siffror och fiskar ikväll. Jag skulle rita fiskar och han ritade hus och bilar runt dem. 🙂 Det är märkligt hur hans gamla leksaker är de som är mest poppis just nu. Den där ritgrejen fick han när han var ett ungefär. Och han räkna till 235, på både finska och svenska. Sen orkade vi inte längre. Mamma eller pappa ska skriva siffrorna, sen läser han dem på sin DoodlePro – alltså en sån där plastgrej man ritar på och sen kan man sudda och rita om. Det enda som är lite lurigt är siffrorna 101 och 111. Ett-ett-ett, säger han, fast han verkar förstå logiken bakom de andra. Helt otroligt hur en tre och en halvåring kan räkna så långt, men det har också att göra med ett intresse för siffror. Jag ramlade över en larvig artikel på Aftonbladet om att barn inte blir lika smarta om de inte ammas (vilket W inte har blivit pga mina mediciner) och jag säger bara: Hah, in your face! Det finns inte bara ett sätt som är rätt.
I övrigt: är jag så less, så less på den här graviditeten. På bökigheten, på den här medicinbollen jag bär på magen. Blä, jag kan inte ens duscha utan att jag blir rädd att få blodpropp i benen. Samtidigt är jag rädd för förlossningen så jag håller på att få stora skälvan och bara vill lägga mig ner och glömma alltsammans. Jag har ingen aptit, vill helst sova och dra täcket över huvudet. Bu&Bä sparkar runt. Vissa kvällar har jag riktigt njutit av det, jag har känt en arm eller fot sticka ut. Men andra gånger, nej, det går bara inte. De känns som hala ålar eller nåt jag inte vet vad det är. Jag kan inte greppa situationen. Blä och urk. Dessutom är jag rädd för att få ont i halsen. Det skulle vara så olämpligt just nu.
Inget
Jag har inget vackert, mysigt eller trevligt att säga om idag, så jag låter bli.
För väldigt små fötter
Muggar och skoj
Jag trodde inte det här skulle hända. Jag brukar inte vara den som nappar på alla finlandssvenska trender. Nu är jag där i alla fall. Det tog sin tid, efter att kommit tillbaka från Sverige och vant sig vid prylar där. Jag var less på Mumin, Iittala och Marimekko, det var liksom passé. Trodde jag.
Jag har aldrig gillat Marimekko sådär supermycket. Jag tycker att vissa av deras mönster är för tokblommiga eller knasiga färger. Sen upptäckte jag Kaivo och skaffade ett par lakan i samband med en kampanj. Idag gick jag in i Marimekkoaffären i Hansa och kom ut med ett stamkundskort. 😛 Fast det kostar ju inget extra. De har en hel del fint, och många alltför dyra saker. Nu har jag antagligen läst för många finlandssvenska storbloggar, då jag också ramlat i Räsymatto-fällan. 😉 Det har kommit nya muggar i mörkblått, men tyvärr finns de bara i småmönstrat, så det blev både svart och blått idag. Åh, de är så fina – både de och Siirtolapuutarha-muggarna, som finns i både svart och blått.
Jag tycker det är extra viktigt att omge sig med saker hemma, så man trivs. Inte något superdyrt, utan vardagliga, överkomligt pris-saker lite då och då. Jag ska sortera ut lite gamla muggar, som vi inte använder och sätta de här till att förgylla vardagshyllan.
.
Förresten, Hemtex har också sjukt snygga gardiner med ett pärlband av nitar, men de är för dyra för att jag ska kunna köpa två eller tre gardinkappor mina enorma fönster i sovrummet.
Det var skönt att gå lite i stan, men benen tröttnade snabbt. På hemvägen tog jag bussen och hamnade i en skock med kids i lågstadieåldern. Det var inget fel på det, men jag är ändå glad att William är liten ännu och kommer att vara det ett tag till. Jag har en känsla av att tiden kommer att gå snabbt när man sedan ser bakåt.
.
.
Ikväll är det stickcafé, Ice Road Truckers och så kommer W hem från fammos. Aaah, the good life. ♥
Dagens coola: När jag går in i affärer kommer främmande människor (expediter) fram och säger att min mage är fin och undrar om det är dags snart, eftersom ”den är så långt nere”. De frågar om det är första barnet och blir så engagerade när man nämner att att det är tvillingar. 8)
Inte än
Vecka 37
Nej, det blev ingen igångsättning idag. Läkaren ville vänta några dagar till, eftersom Bu&Bä verkar må bra i lilla maggen. De vill inte riskera en för tidig förlossning och dessutom blir det lättare för mamma och barn ifall det går lite längre, sade de. Läkaren tyckte att jag ser pigg och kry ut också. Det är kanske sant, fast man inte alltid känner sig så. Fråga sambon, jag går omkring och smågnäller över saker här hemma. 😉 Nästa vecka fick vi i alla fall en ny tid och då blir det i alla fall igångsättning. Själv hoppas jag på start av sig själv, men det lär knappast hända. Det var inte nedslående alls att åka hem, jag är bara lättad. Jag sovit så dåligt inatt för att jag var nervös – nu fick jag åka hem och vila och dessutom ha lite fler lyxkvällar med bara sonen och sambon. 8)
Vi träffade en jättebra läkare idag igen på TYKS. Hon kollade blodflödet i bebisarnas navelsträngar och verkar ok. CTG, fosterrörelser, urinprov, blodtryck, inget visar nåt avvikande. Det är skönt, ingen havandeskapsförgiftning eller sånt. Hon berättade också om att det kommer att vara mycket folk som övervakar hjärtljud och andra saker under själva förlossningen. Två barnläkare, två barnmorskor och en del annat folk. Det stör mig inte alls, det är jag glad över. De måste ju veta vad de gör på ett såhär stort sjukhus och jag är väl inte den första som ska föda twins. ^_^
Vårt hus. 🙂
Så, nu är vi hemma, magen och jag. Bu hickar i magen, Bä rör på armarna. Solen skiner ute och jag tänker vila och njuta. Underbart! Sen ska jag sticka vidare på lite sockor. Våra färdigpackade väskor får stå kvar och vänta på kommande äventyr.
Hur skulle du spendera dagen/dagarna, om du visste att det snart är dags? Är det nån som har nåt skoj gravidtips?
.
Dagens färg: Blå! Blått blått blått, på allt! På de kommande sockorna också! 😀
.
.
.
Hamstring
Ibland måste man läsa Kissies blogg för att se hur tragisk den människan är. Nu senast har hon opererat brösten igen och hon tyckte det värsta biten var att bli nedsövd, för ”det gör så ont i armen”. Alltså… hahahahaa! Det blir ännu roligare när man själv snart ska föda! Det är skrämmande när man tänker att det antagligen finns fler sådana här kids som hon. Och det är så fruktansvärt långt från ens egen verklighet att man inte kan förstå hur folk lever sådär.
Här är det uppbunkring av mat, toapapper och blöjor som gäller. Och våtservetter och lite ersättning. Bilstolarna är hämtade, vagnen är hemma. HÖR OCH HÄPNA! Den får plats i hissen!! Jag har inte själv prövat, eftersom hissen är så smal, men sambon sa att man kan klämma in både sig själv och vagnen, om man inte är gravid, för man måste luta sig över vagnen. HURRA HURRA, fatta va bra! 😀
.
.
.
.
En tvilling-/syskonvagn är ganska tung, märkte jag. Och den är utan bebisar ännu. Kanske har tyngden inte bara att göra med själva massan, utan att den känns lite bred och bökig också. Jag försöker fortfarande förstå att vi ska ha två bebisar. Min hjärna hänger inte med. De flesta saker verkar vara designade för en nykomling, inte två. Alla artiklar och vagntester är för vanliga vagnar. Alla förlossningar i tv slutar när barnET har kommit ut. Då ska det vara frid och fröjd liksom. Bebisen ligger vid bröstet och är jättesöt. Det är inte lika med två stycken. Å andra sidan blir det knappast någon amning för mig ändå, jag vill inte utsätta bebblorna mer än nödvändigt för min medicin så jag är redan inställd på det, precis som förra gången. Och jag sörjer inte det heller.
I natt vaknade jag och trodde det var dags. Jag mådde superpyton och hade så ont i ryggen. Jag hade inte sammandragningar, utan en konstant smärta. Det visade sig bero på att jag sov på vänster sida, vilket inte går just nu, jag vet inte varför. Jag drömde tydligen om nåt i förlossningsväg eller var halvvaken, för jag försökte dela in smärtan i höger och vänster och olika slags ”ordningar”. 😛
Pyttepaket. Hur kan till och med blöjor vara så små?
Imorron ska jag/vi på kontroll till TYKS igen, få se vad som händer då. Om det händer nåt. Det känns som att man har laddat så länge nu, att det vore en liten besvikelse om de skickar hem mig igen, men jag vet att det kan hända. Det beror på hur bebblorna mår. Det känns som om de har växt. När jag ligger på höger sida, känner jag Bäs huvud sticka upp lite på ena sidan magen. Lilla bebisarna. Va nyfiken man blir på hur de ser ut och hur de mår. Jag hoppas på allt det bästa och att jag själv också klarar hela faderuttan. Helst snabbt.
Det är förresten lite lustigt ibland när man är såhär gravid, så det verkligen syns, även genom vinterjackan (jag har faktiskt en enda som går att stänga ^^). Folk väjer automatiskt i affären, där man kommer vankande. Och en liten tjej höll upp dörren när jag gick in till Sale igår. Graviditeten syns ju också på min gångstil när jag vankar fram som Ahtisaari. Skulle det inte vara för illamåendet, den packande känslan i benen och ontet i ryggen som kommer ibland, skulle jag må hyfsat bra. Jag har många gånger tänkt på att det skulle vara så mycket lättare att föda barn om man skulle vara mindre, ha fått sova ut natten före och inte ha några andra krämpor. Men det ska ju inte vara lätt, när belöningen är så stor. Jag hoppas på en sak just nu: att kunna sova inatt.
Vill inte, kan inte
Ibland kommer det där perioderna då man blir så less, så less på allt. Gravidmagen, tanken på fler barn, tanke på vara hemma. Jag saknar kompisarna i skolan, som är inne på sin andra praktikperiod nu. Orken tryter, sömnen infinner sig inte. Ryggen gör ont efter att jag legat i två-tre timmar på natten. Då får jag lite småpanik och undrar hur jag ska klara allt det här. Inte bara förlossningen, utan allt efteråt också. Jag blir smärträdd och ledsen. Tänker på att jag aldrig nånsin kommer att trivas i min kropp igen, den faller sönder mer för varje dag.
Riktigt sådär är det ju inte, men det känns så. Idag var jag ute på en kort promenad till närbelägna Sale. Det är slirigt och halkigt, men det var skönt att gå lite grann (när man äntligen fått på sig skorna). Jag vet inte riktigt om det är bättre eller sämre för rygg och ben att promenera, men. Det blir snabbt för mycket, såhär på slutrakan. Jag tror ändå det är bättre att röra på sig lite, än att bara sitta stilla eller vila. Hemma försökte jag hitta på nån slags ministretching för att räta ut ryggen och få nån slags lättnad åt ryggslutet.
Alla hur långt det är kvar och det är frustrerande att inte själv veta något. Samtidigt förstår jag att det är The Grej just nu, det är ju det som ligger närmast.
Ikväll kommer andra avsnittet av En unge i minuten. Programmet har fått kritik i Sverige för att visa en skev bild av förlossningen åt blivande mödrar. Barnmorskorna borde uppmuntra föderskorna att promenera mera innan förlossningen, att inte bara ligga ner för då ”går värkarna ner i madrassen”. Jag tycker det är så larvigt och så svenskt att kritisera ett realityprogram. Allt borde vara så himla korrekt. Det är inte ett faktaprogram, det visar inga mönsterförlossningar och man känner inte till alla detaljer om mammorna. Dessutom fattar väl var och en att en förlossning inte går på 40 minuter eller att man inte kan visa allt. Lite får man väl tänka själv, liksom.
Jag tänker tillbaka på min förlossning med William. Innan den kom igång ordentligt fick jag gå, och det gjorde jag. Promenerade runt vid Karolinska sjukhuset. Jag minns att jag redan då fått en kanyl i handen. Men efter att det aktiva skedet börjat, fick jag inte gå nånstans. Jag måste ligga ner, och bara på rygg, på grund av mitt blodtryck, utom när jag gick på toa. Trots det hade jag en normallång förlossning.
En del av mig förtränger fortfarande förlossningen. Jag tänker inte tänka på den mer än jag måste. Jag kan ändå inte göra något åt den nu. Det är det som är så bra med att skjuta saker framför sig, i det här fallet.
