Sova själv

Jag vågar knappt tro det – William somnade i sin egen säng inatt. I sitt eget rum! Jag satt visserligen och läste för honom, precis som vi brukar, sen satt jag kvar och sjöng lite. Det tog totalt en och en halv timme, men under den tiden frågade han bara en gång efter att få sova i stora sängen. Yes! Och det bästa av allt, han kom på att han ville sova i den egna sängen själv. Mest för att madrassen i hans gamla säng ser ut såhär för femte eller sjunde gången… Den är på tvätt och tork. Lilla, stora killen. Få se hur många timmar han sover där, innan han kommer över till vår säng. Hur som helst, spelar det ingen roll, jag är glad att han somnade i egna rummet. Går det en gång, så går det fler gånger! Nu får vi ha stora sängen för oss själva… i några dagar. 😛

 Ikväll ser månen större ut än vanligt. Det är fullmåne och den står dessutom i perigeum/perigee, vilket betyder att dess elliptiska bana går så nära Jorden som det är möjligt. Senast detta hände var år 1992, ett tag sedan, med andra ord. Dessutom lyser den lite starkare. Vi lyckades se månen, sambon, jag och W. Sen, när jag skulle försöka fota, hade den försvunnit bakom molnen. Jaha, jag får nöja mig med länken till Suomen Kuvalehti istället.

William och jag har ritat en massa siffror och fiskar ikväll. Jag skulle rita fiskar och han ritade hus och bilar runt dem. 🙂 Det är märkligt hur hans gamla leksaker är de som är mest poppis just nu. Den där ritgrejen fick han när han var ett ungefär. Och han räkna till 235, på både finska och svenska. Sen orkade vi inte längre. Mamma eller pappa ska skriva siffrorna, sen läser han dem på sin DoodlePro – alltså en sån där plastgrej man ritar på och sen kan man sudda och rita om. Det enda som är lite lurigt är siffrorna 101 och 111. Ett-ett-ett, säger han, fast han verkar förstå logiken bakom de andra. Helt otroligt hur en tre och en halvåring kan räkna så långt, men det har också att göra med ett intresse för siffror. Jag ramlade över en larvig artikel på Aftonbladet om att barn inte blir lika smarta om de inte ammas (vilket W inte har blivit pga mina mediciner) och jag säger bara: Hah, in your face! Det finns inte bara ett sätt som är rätt.

I övrigt: är jag så less, så less på den här graviditeten. På bökigheten, på den här medicinbollen jag bär på magen. Blä, jag kan inte ens duscha utan att jag blir rädd att få blodpropp i benen. Samtidigt är jag rädd för förlossningen så jag håller på att få stora skälvan och bara vill lägga mig ner och glömma alltsammans. Jag har ingen aptit, vill helst sova och dra täcket över huvudet. Bu&Bä sparkar runt. Vissa kvällar har jag riktigt njutit av det, jag har känt en arm eller fot sticka ut. Men andra gånger, nej, det går bara inte. De känns som hala ålar eller nåt jag inte vet vad det är. Jag kan inte greppa situationen. Blä och urk. Dessutom är jag rädd för att få ont i halsen. Det skulle vara så olämpligt just nu.