Vill inte, kan inte
Ibland kommer det där perioderna då man blir så less, så less på allt. Gravidmagen, tanken på fler barn, tanke på vara hemma. Jag saknar kompisarna i skolan, som är inne på sin andra praktikperiod nu. Orken tryter, sömnen infinner sig inte. Ryggen gör ont efter att jag legat i två-tre timmar på natten. Då får jag lite småpanik och undrar hur jag ska klara allt det här. Inte bara förlossningen, utan allt efteråt också. Jag blir smärträdd och ledsen. Tänker på att jag aldrig nånsin kommer att trivas i min kropp igen, den faller sönder mer för varje dag.
Riktigt sådär är det ju inte, men det känns så. Idag var jag ute på en kort promenad till närbelägna Sale. Det är slirigt och halkigt, men det var skönt att gå lite grann (när man äntligen fått på sig skorna). Jag vet inte riktigt om det är bättre eller sämre för rygg och ben att promenera, men. Det blir snabbt för mycket, såhär på slutrakan. Jag tror ändå det är bättre att röra på sig lite, än att bara sitta stilla eller vila. Hemma försökte jag hitta på nån slags ministretching för att räta ut ryggen och få nån slags lättnad åt ryggslutet.
Alla hur långt det är kvar och det är frustrerande att inte själv veta något. Samtidigt förstår jag att det är The Grej just nu, det är ju det som ligger närmast.
Ikväll kommer andra avsnittet av En unge i minuten. Programmet har fått kritik i Sverige för att visa en skev bild av förlossningen åt blivande mödrar. Barnmorskorna borde uppmuntra föderskorna att promenera mera innan förlossningen, att inte bara ligga ner för då ”går värkarna ner i madrassen”. Jag tycker det är så larvigt och så svenskt att kritisera ett realityprogram. Allt borde vara så himla korrekt. Det är inte ett faktaprogram, det visar inga mönsterförlossningar och man känner inte till alla detaljer om mammorna. Dessutom fattar väl var och en att en förlossning inte går på 40 minuter eller att man inte kan visa allt. Lite får man väl tänka själv, liksom.
Jag tänker tillbaka på min förlossning med William. Innan den kom igång ordentligt fick jag gå, och det gjorde jag. Promenerade runt vid Karolinska sjukhuset. Jag minns att jag redan då fått en kanyl i handen. Men efter att det aktiva skedet börjat, fick jag inte gå nånstans. Jag måste ligga ner, och bara på rygg, på grund av mitt blodtryck, utom när jag gick på toa. Trots det hade jag en normallång förlossning.
En del av mig förtränger fortfarande förlossningen. Jag tänker inte tänka på den mer än jag måste. Jag kan ändå inte göra något åt den nu. Det är det som är så bra med att skjuta saker framför sig, i det här fallet.
Bittes blogg 
Onödigt att oroa sig på förhand..det blir ändå som det blir, och jag tror det blir bra 🙂
Det är svårt att låta bli ibland, speciellt då man har tid att vila och vara hemma. Det är egentligen bättre att hitta på saker, men tyvärr orkar jag inte så mycket just nu. 🙂
Jag har inte gått en meter mera än nödvändigt – varken med M (och då fick jag ju inte ens) eller med L (och hon är född på under fyra h, från första värken till moderkakan). Man vet själv vad som känns bäst, och om det av någon anledning inte funkar lär nog bm säga till.
Lycka till! Det kommer att gå fint. Och gör det inte det så går det i alla fall. (Mitt motto som funkar i alla lägen ;-))
Jag hoppas det går lika fort som för dig, med tvåan. Att ha en überjäflig förlossning nummer ett, kanske räcker? Tack, he ska ga!
Har heller aldrig gått omkring. Sista gången uppmuntrade dom mig att ta en varm dusch, och jag kan bara säga, det var nog den bästa smärtlindringen jag har fått, och den enda nånsin, så har inget att jämföra med.
Men du ska, det kommer att gå bra 🙂 Lycka till från hela mitt hjärta!
Måste tillägga att jag nog blivit erbjuden lustgas, och också prövat det en gång, men det hjälpte int alls, dessutom kunde jag int tåla den där masken.
Tack ska du ha! Ja, lustgasen gör inte så mycket. För mig var den där masken mest ett mentalt stöd och hjälpte mig att andas lugnt.
Jag tror det kommer att gå kanon 🙂 Visst det tar ont, man är mör och trött och tror man nått sista stunden.
Då värkarna kom med Alvin var det som att åka tillbaks i tiden, flashbacks något 😀 man mindes värkarna med henne nästans direkt.
Själv inväntar jag 5 april, sista ultrat och sedan är det bara att vänta snitt då.
Men allt skall nog gå bra för er och förhoppningsvis oss med 🙂
Tack. 🙂 Jag litar på att personalen hjälper mig. Nu har jag dessutom fått en massa info och träffat flera läkare som pratar och resonerar lugnt med mig.
Jag fick flashbacks redan innan jag skulle åka till undersökning idag, onsdag, eftersom det var tal om igångsättning.
Va spännande! Jag önskar allt gott till dig, det ska säkert gå bra för dig också! 😀