Älskade, underbara, del II
När William var en vecka gammal, skrev jag de här raderna i min gamla blogg:
En vecka och jag är helt slut. Idag har bara varit en sådan där dag då jag inte vet ut eller in. Jag förstår inte hur singelmammor klarar av det här. Jag håller redan på att gå i bitar. Jag längtar efter jobbet. Jag längtar efter ett vanligt liv. Jag längtar till allt annat än sitta hemma och mata en bebis. Jag längtar efter att gå vattengympa vid Husbybadet, men läste i tidningen att deras sandventil är trasig, så troligen kommer de inte att kunna öppna i höst som planerat, utan kanske i vinter.
Korvmodellen
Efter att ha lyssnat på rumsgrannens bebis som gett full hals i ett par timmar nu, kan jag bara konstatera att jag har det väldigt, väldigt bra. Efter förra matningen lindade jag in barnen i varsitt täcke. Det är ju superbra, när de inte ligger i min säng! Den här varmkorv med bröd-modellen rekommenderas! Jag blev rädd att I&M skulle ha slutat andas, de är så tysta. Men nej, de sover bara väldigt fint. Jag blir rörd, igen, fast den här gången lättad. Jag har det så himla bra, jag är välsignad. 😉
PS. Nu snöar det här i Åbo igen också. Men det gör inget, jag vet att våren vilar därunder. 🙂
PPS. William skrek i timmar ibland, jag hoppas vi inte behöver återuppleva det. Det är hemskt när man är så maktlös, sömnlös, arg… och bebisen har ont. Jag ber för bebisen som gråter så, för att föräldrarna ska orka. Och lite för mig själv, så jag också får sova inatt.
Lite ledsen
Idag har jag inte varit fullt så positiv som de senaste dagarna. Inte för att jag är mindre glad, utan kanske mer oroad och för att det är en sådan dag. Undermedvetet tänker man på de kommande veckorna och hemfärden, som närmar sig. Jag börjar längta hem, märkte jag, när jag bläddrade i min egen blogg igår och saknade mitt kök, min säng och diverse småsaker. Jag har inte sett på tv på en vecka och konstigt nog saknar jag det lite grann, fast jag alltid tyckt att jag inte är nån tv-människa. Hellre radioaktiv, som jag larvade mig med att säga när jag studerade journalistik för hundra år sen.
En annan som längtar extra mycket är William. Han var på besök idag igen, men det blir inte fler sjukhusbesök för hans del. Det går inte. Rummet vi är i, är såpass litet att han blir rastlös och inte trivs. Han tycker om att se tvillingarna, han vill ha dem i famnen i korta stunder och pussa på dem – det råder ingen tvekan om att han gillar dem. Men han fick världens raseriutbrott och sprang genom hela avdelningen ikväll. In till nästa, han tryckt upp dörrar snabbt och det var bara tur att han inte krockade med nån mamma eller bebisvagn. Mika fick kuta efter, jag hinner inte alls med. Sen vill William varken ut eller in, han skrek så jag skämdes inför grannarna och kastade stövar och saker i rummet. Han kröp under sängarna och klättrade på den andra sängen, den som vi fick tillsägelse om att inte få använda (vilket är så dumt, för den är verkligen inte ren längre. Ren som i desinfierad alltså). När han äntligen lugnat sig, fick jag fram det jag gissade: han är ledsen och arg för att jag inte kommer hem. Självklart. Jag förstår honom. Jag ville bara gråta och krama honom, jag sa att jag älskar honom lika mycket fortfarande.
”Men jag älskar int dig, mamma”, sa han.
”Det gör inget”, svarade jag, ”jag älskar dig ändå och snaaart kommer jag hem, då ska vi läsa de nya böckerna jag beställde. Karius och Baktus, har ni den på dagis? Och Vesta-Linnea och Monstermamma eller Herr Muffin? ”
Nej, det verkade dom inte ha. Bra. Sonen verkade lite gladare och följde med pappa i hissen, i den nyaste hissen med de snyggaste digitalsiffrorna.
Idag är också en sådan dag då jag oroar mig för allt möjligt. Det kommer sådana dagar. De måste också finnas, jag vet det, men det känns inte überkul precis. Jag oroar mig över att Isaac inte äter lika bra som Milja, fast han äter helt okej. Att han ska bli som min rumsgranne, en superskrikbebis (jag vet inte vad som var värre att lyssna på, bebisskriket eller den där monotona visan som mamman envisade sig med att nynna hela tiden).
Ingen har sagt något om stygnen eller ens tittat på dem. Inte heller kollat upp mitt Hb. Är det verkligen meningen att man ska fråga efter allt? Visst, jag frågar redan massor, men det känns lite konstigt. Själv har jag tittat på stygnen först idag. Jag har inte vågat. Fast jag såg bara på dem via kameran, via en bild. Tycker inte om. Det är samma sak som när nån tar blodprov. Det bryr jag mig inte om, stick på ni bara, men jag vill inte se på nålen eller sticket.
Jag vet att detta är känslor som passerar. Det är fortfarande mysigt också, men ibland måste man få vara lite nere. Och trött. Milja och Isaac har varit supersöta idag också. Jag vill krama och krama dem. Sköterskorna hade burrat upp Isaacs hår och det hölls hela dagen, han ser så charmig ut. ^_^ Nu sover våra söta korvar inlindade i sina täcken. Det blir en ny dag imorgon.
(och ibland är det faktiskt skönt att gråta fast man är en vuxen mamma också. Jag saknar min egen mamma och syrrorna.)
”A time to laugh, and a time to cry. A time for war, and a time for peace. //
And all is beautiful, it is simply beautiful. In it’s own time. In it’s own time.”
Kvällspyssel
Söndag
Jag fick ett mail från Liberoklubben idag: Förlossningen närmar sig, du börjar kanske bli rastlös? Ja, om jag hade varit gravid hade jag verkligen blivit det nu. Såhär långt hade jag gått med William, men inte längre; idag det ha varit 38 veckor + 2 dagar med twinsen. William föddes mitt i natten. Jag är så glad att alla tre ungar är ute.
Natten blev kort. Jag Jag visste att klockorna skulle ändras, men glömde bort det på morgonen. Jag fick en supersöt Milja i famnen och matade henne medan jag väntade på att skötarna fixade med Isaacs morgonbestyr. Jag brukar ibland begära hjälp att mata, för han äter så långsamt och om båda är vakna, hinner den ena bli riktigt sur. Såret gjorde lite mer ont idag, jag tror jag missade en värktablett eller halkade efter i tidstabellen i och med sommartiden. Dessutom stack det till igår när jag försökte få fatt i min hårborste med foten, den låg på golvet. Därför vilar jag idag och försöker inte leka superduktig. Mellan varven petar jag in lite magnesiummjölk också, det är bra för magen. 🙂
Jag blev oerhört ledsen när jag läste genom lite bloggar idag och fann att Anja hade gått bort. Hon var en av mina allra första vänner här på bloggen.fi vid starten för tre, fyra år sedan. Jag känner inte henne personligen, men mina tankar går till hennes nära och kära och till hennes barn. Hon fick inte ens fylla 50 och drogs med svåra sjukdomar. Jag tycker inte om döden! 😦 Vila i frid.
Ibland är jag rädd att nån ska sticka hål på min bebisbubbla. Att dom ska säja att jag inte får ha båda barnen eller att nåt ska hända. Jag vill skydda de små liven med allt jag har. Och William också såklart. Men just nu känns tvillingarna så mycket bräckligare. Här sover de som små igelkottar, inlindande i korviga täcken och verkar må bra. Ändå oroar man sig, det lilla modershjärtat klappar hårt.
Förresten, jag måste visa det fina guldsmycket jag fick av ”musteri P”. Till en stark kvinna, sade hon och jag blev så glad! Ringen fick jag i julas av Mika.
Idag blir det förhoppningsvis en lugn dag. Mata, vila, mata, byta blöjor. Kramas. Mika är på ingång. Vem vet, jag kanske lägger upp till sockor? Jag råkar faktiskt ha ett litet nystan med mig. Fast till vem det blir, vet jag inte än.
Jag har ett par vita och rosa sockor, som jag har gjort, på Milja just nu. Det känns extra roligt att se att hon kan ha dem, (även om de är lite för stora än) när jag själv har gjort dem.
Förresten: Vi har ingen stress hem. En del har kommenterat det. Jag lyder era råd, o-ja. Här tar vi det piano och lyssnar på kroppen och njuter av det som är, bara just nu.
Mera bebismys
Okej, you know the deal, bebis- och mysvarningen. Och det är mycket samma-lika, men det är skönt det. Drama har vi haft.
Vilken fantastisk helande förmåga sömn har. Jag är en ny människa! Inatt fick jag sova ut, åtta timmar (vilket jag inte vågade nämna för de andra mammorna som satt och pumpade och ammade sina barn i sällskapsutrymmet), om man bortser från att jag kravlade mig upp på toa och petade in värktabletter lite då och då. Sektiosåret känns mycket bättre, jag kan resa mig och vara med om morgonbestyren! En av barnmorskorna, vi kallar henne Kati, var med mig i morse. Hon hämtade frukost, fast det egentligen var lite för sent, hon lät mig ta god tid på sig, vi lever efter bebblornas tidern och hon såg när jag hade för ont och inte kunde stå längre – ja det var helt härligt att mysa med barnen, klä dem, fixa naveln och fråga tips om dittan och dattan. Så ska livet vara!
Idag var jag mycket själv, tills Mika och William kom förbi. William är så rolig, han vill hela tiden hålla bebblorna, han pussar dem konstant. Men det är svårt för en treåring att hitta på saker att göra i ett litet sjukhusrum. Han vill peta på alla sladdar, hissa min säng upp och ner och krypa under sängen, krypa under handfatet och röra allt. Så han får stanna lite små stunder då och då för att veta att hans mamma inte övergett honom! På en av dagens bilder bad jag Mika fota oss, jag och alla tre barnen. Haha, det gick inte alls! Jag ligger med mina dubbelhakor, William ville bort, Isaac och Milja blev hungriga, fast det syns väl inte på bilden. Så allt är ju inte perfekt, men det är perfekt för mig. ^_^
Jag vet att det kommer att bli annorlunda när jag kommer hem. Det blir mer tröttsamt, säkert mer skrik och svårare att underhålla både tvillingarna och treåringen. Men det struntar jag i just nu! Den dagen, den sorgen. Jag halvsov med tvillingarna i famnen idag igen (men blir tröttmysig när man ligger sådär med dom och de snusar lätt intill en). Vi ligger här bara i vår mysiga lilla hög och är. Jag vet inte hur jag bäst ska utnyttja stunden, så jag låter mig bara finnas till och gosa ner mig med barnen tills jag blir så kissnödig att det inte går längre. Älskade små barn. Ni är så söta så man vill äta upp er, ni är min lyckodrog, mitt rus. Jag har inget minne av att jag upplevt sån här lycka förut. Kärleken till ett barn är större än något annat i hela världen.
På kvällen var tvillingarna vakna en längre stund. De vet ännu inte riktigt vad de ska göra med sin vakna tid, speciellt inte då de just har ätit. 8) Det märks att Isaac är lite större. Han är mer på sin vakt, han kollar inte lika sömnigt runt sig, han ser ut att fundera hårt på vad det innebär att komma ut i den här världen. Och han har så långt hår, det är roligt. William hade bara lite, han var ”strawberry blond”. Isaac har kastanjebrunt hår, Milja har riktigt mörkbrunt. Hon vill dessutom krypa ihop i fosterställning mer ofta än sin bror, som gärna sparkar utåt och uppåt.
Jag träffade en av sköterskorna som var med mig första natten. Hon hälsade på mig och sa att det var trevligt att se mig på benen ikväll. 🙂 Vi gick genom alla möjliga mediciner som jag tagit, eftersom epiduralen inte hade fungerat. Det känns otroligt att jag har kommit mig ur sängen, det kändes inte som om jag skulle göra det för ett antal nätter sedan! Det är fantastiskt när man är innerligt glad åt sådana där saker som att kunna gå på toa själv, kunna resa sig ur sängen och att orka vara uppe bland folk.
Dagens enda minus är den där kringlan av svullnad jag har runt vristerna. Den försvinner väl först när jag kan börja röra mig ordentligt. Här är ingen brådis.
(PS. Om jag ser piggare ut idag, beror det inte bara på blodvärdet. Tricket heter mascara. :))
Haha! Det gick inte. 🙂
Isaacs mini-ettor och Miljas prematurblöjor
Älskade, underbara
Dagens fakta:
– mokkula är en frihet som alla borde ha rätt till (eller mobilt bredband som de säger i Sverige). Nu har jag min gamla laptop på rummet, med internetuppkoppling och hinner knappra lite här en stund på kvällen.
– Hälften av alla tvillingar föds med kejsarsnitt.
– Jag har världens sötaste, underbarste barn – alla tre. Sorry alla andra mammor. ;’)
– När man sköter båda två samtidigt själv är det självklart så att båda ska bajsa samtidigt, ha flaska samtidigt, kissa ner sina kläder på skötbordet och gråta samtidigt. Och kräkas i vaggan så fort man lägger ner dem med rena kläder.
– Det är svårt att orka vara uppe eller ser blek ut när man har 86 i Hb (gårdagens mätning). Jag petar in järntabletter, äter och vilar. Jag orkade faktiskt duscha också, skönt!
Dagens irritationsmoment: (eller så är jag bara överkänslig)
– Vårdare/barnmorskor som kommer in på morgonen, utan att ens säga godmorgon och fråga om jag har ätit, utan bara ska ha med mig till barnens tvättrutin. Jag vankade efter, men fick lov att sätta mig, det gjorde för ont.
– En annan vårdare som undrade om jag inte ska åka hem imorron. ”Fast ni får ju stanna såklart.” Hur man än säger det där, börjar man lätt känna sig lite: Jaha.. men borde jag kunna åka hem nu då? Tar jag upp för mycket plats? 😦
– En tredje som frågade vad jag ska ha för mediciner idag. Jag svarade att jag inte vet längre. När jag efter tre dagars tjat, gick med på att ta en lägre dos Oxanest/Oxanorm, får jag det inte längre. Panacod, Paratabs, Ketorin, Ibumetin, Burana, Perfalgan, Diclomex … ge mig nåt bara så jag kan gå och stå!
Dagens avslöjande:
– Namn! Det blir Isaac och Milja. Isaac uttalas som vanligt, fast skrivs på engelskt vis. Jag är född på Isaks namnsdag och både sambon och jag gillar Isaac Newton. ^^ Milja betyder godmodig och funkar bra på båda språken. Det är inte heller sådär supervanligt.
Dagens känslor:
– berg-och-dal-bana, lite som väntat. Jag hulkar över dagens risportion, torkar riskorn och tårar och tänker på hur det skulle ha kunnat gå med mina små änglar. Båda hade navelsträngen runt halsen när de föddes.
– jag saknar min lilla, stora kille. Jag älskar alla mina barn och dig Mika! Ni måste finnas jämt! Jag kan inte leva om nån av er försvinner! ♥♥♥♥
Myshög
Det blåser hårt ute. Vinden sliter i husen, det kom hagel i morse. Här inne är det bara varmt. Jag blir alltid lugnare av att ha dem intill mig, lugn och trött. Jag bara låg och kramade mina små bebblor. De är så mjuka, så underbara. Jag är så glad att de är friska! Att de finns här, att de kom ut! Bu äter sämre, fast han är större. Bä (tjejen) äter mindre, men gråter högre och mindre pipigt. ”Kvinnfolk”, skojade Mika. 🙂
Båda sover jättemycket, jag bara njuter. Sov William såhär mycket? Jag känner deras små rörelser mot mig. Jag glömmer bort tiden och håller på att kissa på mig. 😉 Det är faktiskt annorlunda att få andra (och tredje) barnet. Man minns inte allt, men jag känner mig lugnare och tryggare.
Här inne står tiden stilla och jag kommer att tänka på flamsiga textsnuttar ur en låt. Nåt i den här stilen:
”Världen utanför,
Vad bryr vi oss om den,
Där igen annan finns,
Utom du och jag,
I våran värld.”
Nya tag
Åh, vad jag är less på att uppdatera via mobilen! Jag har massor av fina bilder, men de sitter fast i kameran. Ge mig min laptop och en mokkula nuuu. 😛
Ni får ge er till tåls. ^_^
Igår var en bra dag, trots att jag var så slutkörd efter två nätter med nästan ingen sömn. Jag tyckte dock att jag var ganska duktig som klarade att gå upp och duscha ett dygn efter operationen. Det är svårt att förklara, om man inte varit med om det, men man är risig och eländig. Jag satt och skakade som en gammal gumma, haha vad jag ville skratta åt mina händer när jag skulle knäppa den långa sjukhuströjan och de inte lydde. Jag ber om hjälp, med en massa saker, men vet att jag också måste röra mig lite själv. Lite.
OP-läkaren berättade om snittet igår. Hon tyckte jag var ”så smal” så jag fick ett bikinisnitt trots att det var bråttom. Jag tackade henne för det! Själv känner jag mig som en fotboll som nån släppt luften ur. 😀 Allt har sin tid. Nu ska såret läka. Här ger man antibiotika i såret direkt och så hakar ihop det hela med aggraffer, smala metallklämmor, för att det ska vara lätt att öppna, om det inte läker. Och för att vätska lättare försvinner. Själv har jag inte vågat röra såret, det är läskigt med piercing på ställen man inte själv valt. 😉 Meningen var att jag skulle ha legat med epidural/smärtpump tills idag, då snittet togs så hastigt, men den funkade ju inte. Skönt att slippa också, epi kliar!
Bu&Bä mår bra. Tjejen har haft lite lågt blodsocker, men det är på uppgång. Ibland vill man bara stanna tiden, när de ligger som en liten groda på magen och jag känner hjärtslagen mot mina. Andra gånger känner jag att jag verkligen vill att de ska växa, de är ju så små och bräckliga! Ibland tycker jag att de varken liknar mig eller Mika, och hela förlossningen känna bisarr och overklig. Var kon dom ifrån? De liknar inte mig?! Fast de är ju så små, de hinner ändras så mycket.
William, fammo och faffa var på besök igår. Min stora kille! Han sa ”åååh va söt!” när han fick se dem. Sen ville han hålla tjejen själv, och pussa henne. Och visa olika saker åt den. Sen ville han se mitt snitt. Han sa bara ”oj mamma” och verkade nyfiken. Inte alls rädd. Jag berättade att de kom ut där och han verkade väldigt fascinerad.
Idag borde jag röra på mig lite mer. Urk. Såret svider ibland. Jag har sagt nej till Oxanest, för det blir man så groggy av, det vill jag inte ha! Här mixtras vidare med Burana 800 och Panadol i olika kompotter. Diklofenak och annat skoj. Så jag håller med Tititu, i en kommentar: Skål i Panadol! Jag fick sova nio timmar inatt och kunde nog sova ännu mer, men det är jättebra. Förra gången kom jag hem efter två och en halv dag och hade fött barn och varit ensam på nätterna med en som skulle matas var tredje timme. Här är det annorlunda och inte samma stress med timmar. Skönt!
Hemsk natt
För det första: TUSEN tack för alla kommentarer! Jag läser dem om och om igen, men bloggar via mobilen, så jag har inte riktigt ork och hinner inte svara på dem.
Det var meningen att jag skulle vila inatt. Det blev ingenting av det! Det här har varit den längsta natten i mannaminne med värk, värk och åter värk.
Meningen var att jag skulle behålla epiduraldroppet som smärtlindring under natten. Det var bara det att den där grejen i ryggen hade åkt ut en aning! Anestesiläkaren hade stora problem att sätta i nålen igår, eftersom jag hade värkar som kom så tätt och inte ville ge med sig alls. Jag är inte spruträdd, men i det där läget var det inte roligt alls. Dessutom tog inte bedövningen speciellt bra. Och de hade ökat droppet för snabbt, jag orkade inte med värkarna. Nåväl, det var igår! Nån gång ska jag skriva ner hela berättelsen, om ni vill läsa det?
Inatt funkade inte epiduralen, som sagt. Jag hade mina misstankar när blodtrycket stack iväg till 155/92 och jag skakade i benen. Tjejen som skötte nattpasset var annars supertrevlig och försökte stötta mig. Hon gav mig större doser, portioner av epiduralen, och det hjälpte lite. Men på sidan kunde jag inte alls ligga och det brände i såret när jag skulle röra mig ens lite grann.
Mot morgonkanten hade jag ännu inte fått sova och dessutom började jag få svåra besvär med luft i systemet, som inte kom ut! Efter en Minifom och magnesium för magen, tjatade jag till mig en svans (rektalrör :P). Om det är såhär småbarn känner det när de har kolik, så förstår jag att de skriker! Jag kämpade med att få ut ens en liten fis, i halvannan timme. Sen fick jag som jag ville och det lättade. Sorry om jag äcklar nån med alla detaljer, förresten!
I samband med röret upptäckte man att mer än hälften av epiduralen hade åkt ner i bäddskyddet! Då byttes det till paracetamol intravenöst. Vilken skillnad! Trycket gick ner nästan direkt och jag kunde sträcka på benen – nåt jag inte klarat sedan igår. Jag kunde ligga på sidan igen!
Nu på morgonen kom en tjej jag träffat resan igår. Vi kallar henne Maja. Hon är verkligen rätt tjej på rätt plats! Hon skrattar och skojar: Här kommer Majas morgonmix! Och så bar hon in frukost. Uuunderbart! Jag får inte äta fast föda än, men oj va gott allt smakade. Trött som tusan är jag, men såna där människor får en ändå att dra på smilbanden! Härligt!
Snart kommer Mika hit och snart är det matningsdags för små bebblor. Jag har fått mer smärtlindring och Maja påpekade vikten av att inte låta värken återvända. Så ska vård gå till! Idag ska jag försöka röra på mig lite, så jag slipper kateter, sladdar och andra rör. 🙂
