Hoppa till innehåll

Älskade, underbara, del II

28 mars, 2011

När William var en vecka gammal, skrev jag de här raderna i min gamla blogg:

23.8.2007, kl. 20.20
En vecka och jag är helt slut. Idag har bara varit en sådan där dag då jag inte vet ut eller in. Jag förstår inte hur singelmammor klarar av det här. Jag håller redan på att gå i bitar. Jag längtar efter jobbet. Jag längtar efter ett vanligt liv. Jag längtar till allt annat än sitta hemma och mata en bebis. Jag längtar efter att gå vattengympa vid Husbybadet, men läste i tidningen att deras sandventil är trasig, så troligen kommer de inte att kunna öppna i höst som planerat, utan kanske i vinter.
 
Jag svettas. Jag vet inte om det är pga vädret, men det kryper ur porerna. Och jag vill inte se min son. Jag orkar inte just nu. Jag vill bara stänga öronen och säga ”la-la” om han skriker. Jag vill ha mitt liv tillbaka! Hur gör alla mammor, hur gör alla människor som bara orkar och orkar? Bankar de huvudet i golvet eller gråter vid elementet om nätterna?
  
Fattar ni vilken skillnad det är? Alltså, det är som natt och dag jämfört med nu. Jag har inte samma mängd tics, jag har inte samma depression eller vad det nu var. Med William var det precis som med babyn i rummet här intill, som skriker så ini vassen och länge. Jag kunde inte prata i telefon, han skrek så mycket och alltid när jag skulle ringa. 😛  Jag led då och jag lider med föräldrar som upplever det där. Samtidigt är det så ofantligt coolt att kunna uppleva den här skillnaden. Det är liksom DET HÄR som är den rosaskimrande bebistiden! Och nu har vi dessutom två bebblor. Det fattas två änglar i himlen, för jag har dem hos mig. ♥♥
 
 
 
Visserligen är det lite si sådär med ätandet ibland. De är vakna små stunder och vet inte riktigt vad det ska göra med tiden, så de famlar runt som om de vill ha mat, men äter ändå inget. Trots det kan man säga att de sover ca 18 timmar av dygnet. Och trots att de ibland verkar ha liiite magknip, har det gått bra hittills och jag hoppas och ber att det skulle få fortsätta så. Och hur det än blir, njuter jag/vi av tiden som är nu.
 
Idag har jag fått ta bort stygnen – och magen håller fortfarande ihop, hurra! Jag frågade på skoj av barnmorskan om det är säkert att såret inte ramlar isär. Hon skrattade och sa att det såg bra ut. Mera hurra! Det låter kanske äckligt att peta bort metallbitar ur huden, men var så skönt att få bort dem och såret spänner inte lika mycket. Jag var dessutom rädd att metallklipsen skulle fastna i kläder eller tyg, så länge de satt där. Jag petar fortfarande i mig Ibumetin och Paratabs var fjärde timme, men det börjar kännas helt okej ibland. Som en människa igen. Bara jag aktar att bära saker eller sträcka mig åt nåt håll för långt eller snabbt.
 
Imorron satsar vi på hemfärd. Spännande och lite läskigt. Jag ska be sköterskorna ha tvillingarna några timmar inatt och i alla fall ta hand om en matning, så får jag nån timmes extra sömn. Fantastiskt, jag måste ju utnyttja deras service. Sömnen har läkt mina sår, även de som fanns på insidan efter förlossningen också.
 
Vi matar tvillingarna samtidigt, de sover ofta samtidigt. Jag vet att det kommer att ändras, men just nu går det bra. De har varit vakna vid samma tid på kvällen, men då blir de lite rastlösa och vet inte vad de ska hitta på ute i stora världen. Det är ju svårt när man inte kan så mycket annat än äta, gråta, sova och kissa i blöjor. Jag tog Isaac, som verkade mest ledsen och la honom innanför min tröja, med örat mot min bröstkorg. Han somnade nästan genast av att ligga på min mage. Tänk så underbart att få vara en så viktig person och att kunna trösta, det känns helt fantastiskt!
 
Fammo Merja var här och hjälpte mig mata på kvällen. Vi såg solen gå ner över husen vid åttatiden. Jag ser inte snön från sängen, så jag inbillade mig att det var sommar ute, det är ju så ljust.
Jag tänker på allt som hänt i mitt liv sedan William kom. Hur jag har förändrats som person. Jag tycker jag har mognat, på vissa plan i alla fall. Att jag fortfarande är barnslig och blåögd, det är en annan sak. Det är självvalt. 🙂  Tänk om jag hade vetat att jag kommer att få två barn till inom några år? Och veta att det går bra. Och om jag hade vetat att jag skulle plugga lite samtidigt? Och att min mage skulle spricka ännu mer, men att jag ändå är glad och nöjd över min kropp och att den håller ihop och att den har burit tre barn. Är inte livet fantastiskt? 8)
 
Idag tänker jag speciellt mycket på min egen mamma, som också burit tre barn. Jag älskar dig mamma, för allt du har gett oss, för tiden och för alla de saker du har offrat för oss.  Och för att du gett mig världens finast systrar. Och du med, pappa, för att du alltid funnits där, när det verkligen har behövts. Tusen tack. ♥
13 kommentarer leave one →
  1. Fisken Svea permalink
    28 mars, 2011 07:34

    Men jestas va gulla!!!!!

  2. 28 mars, 2011 07:51

    Tack för alla allvarliga och ljuvliga inblickar i ditt moderskap.

  3. 28 mars, 2011 08:02

    Tack för fin läsning. Och att våga bekänna det första moderskapets svarta känslor 🙂 tror många kan känna igen sig, men inte alla som vågar nämna det.

    Bebborna dina är ljuvliga.

    Kram

  4. 28 mars, 2011 09:05

    Är så glad för din skull. Härligt att du får uppleva också det där rosaskimrande moderskapet. Hoppas ni kommer väl till rätta hemma.
    Kram

  5. 28 mars, 2011 11:19

    Läste just igenom flera av dina inlägg. Allting låter bara för härligt. Är verkligen glad för din skull. Och fotona dom är så fina. Och Babysarna såå underbart gulliga. 🙂

  6. Monica permalink
    29 mars, 2011 04:47

    Vad gulligt Isaac ler!!

  7. Erica Wallenius permalink
    29 mars, 2011 04:49

    Ja tror ja stärvar!! Mä en kestä!! Dina bebblor e så underbart söta!! Som små igelkotteungar<3 Kram!

  8. Barbro permalink
    29 mars, 2011 05:53

    Som vanligt Bitte…..helt underbart skrivet. Vilka ljuvliga små bebblor (de var väl så du kallar dem):) Lycka till i fortsättningen.

  9. annepauline permalink
    29 mars, 2011 06:21

    Jag kan bara skriva ett enda ord: Ljuvligt!

  10. anneli honkanen permalink
    29 mars, 2011 06:54

    Det är underbart att läsa dina funderingar Bitte-vännen och jag gläds med dej över din lycka!

  11. Camilla permalink
    29 mars, 2011 07:54

    Grattis till tvillingarna! Har länge läst din blogg men inte kommit mig för att skriva nån kommentar. De är så söta på bilderna där de ligger näsa mot näsa! Och det där om känslorna med det första barnet känner jag så väl igen, en helt annan känsla då det andra barnet föddes.
    Hälsningar från en mamma till en Isak

  12. 29 mars, 2011 08:09

    Aww så vackra mini-små.. GRATTIS!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: