Sakta som våren
Nehej, jag är inte alls i form för nåt vanligt liv ännu! 😀
Jag gick ut tio minuter ikväll, till Sale som ligger alldeles nära. Jag har inte varit ute och gått sedan ett tag innan förlossningen. Nästan inte alls, bara ut till bilen. Jag kände mig som en gammal gumma, skröplig och kutryggad. Jag hann sakna mina tvillingar, på en så kort resa! Jag stretade fram mellan vattenpottarna och märkte att min miniresa var alldeles lagom. Jag förstår att de säger att det tar 3-4 veckor att återhämta sig från ett kejsarsnitt. Å andra sidan är det bra att röra sig liiite också, så man inte blir försoffad. Tänk, för en vecka och fyra dagar sedan låg jag och vred mig i superont i en sjukhussäng, trodde inte jag skulle komma upp nånsin.
Luften var fuktig och duggregnsförgylld. Skymningen la sig nyss. Det droppar och ploppar överallt. Grus täcker snödrivorna. Det låter som när isar blocknar. Sakta kryper våren fram ut sitt frusna gömställe. Den längtar ut, längtar efter isars släpp. Snart. Snaaart! Till dess ska jag också återhämta mig, sakta, som våren.
Sjalbarn och trotsbarn
Idag gråter jag inte så mycket. Inte än i alla fall. Istället har jag blivit en elak monstermamma mot min treåring. 😦 Jag har sjukt lite tålamod med honom, typ en plancktid, och tappar vettet, förståndet och allt det vuxna jag borde besitta, när han säger emot. Emot, EMOT, emoooot hela tiden. Eller ropar på oss, för att sedan svara: ”Vaa, mamma?”. Jag vet att delar av det är ett slags test och att han också vill vara med och hjälpa till. Det är bara svårt, tungt och jag vill skrika massor. 😦 Jag känner mig precis som den där mamman i ”Vesta-Linnea och monstermamman” (Tack Ida Å för lästipset!). Stackars barn.
Idag fick storebror hälsa på farmor och farfar. Jag känner mig som att jag skjuter honom åt sidan, men vet också att vi båda (eller hela familjen) mår bättre av omväxling och av att han får göra lite homma-töitä med faffa.
Jag sover bitvis. Två eller tre timmar lite här och där, matar ena barnet och somnar om. I ett sömndrucket läge pratar jag med sambon, men glömmer vad jag sade eller var jag höll på att göra. Blä, för de här korta nätterna. William vaknade 07.00 och sa att han ville väcka bebisarna. Jag blev lite sur och glömde bort att vara pedagogisk eller svara vettigt. Han fick gå upp med pappa.
Isaac och jag provar sjalen jag fick av Jessica. Tusen tack, den funkar fint! Och tack till Eva för det fina inlägget hon gjorde, annars skulle jag inte ha klarat av att knyta den. Plötsligt kommer jag ihåg varför jag fick ont i ryggen när jag var gravid. 😛 Fast det går bra, bara man tänker på hur man står och sitter. Isaac ligger hopkrupen som ett C och sover sött. Jag var lite rädd att klämma ihop honom, men han tycks gilla det här. Jag ser ut som en tulpan med dagens rosa klädval. Alternativt, som om jag hade sjukhuskläder, haha! Lite vårkänslor måste man ju skapa när det är gråmulet ute. Och en sak är säker, jag kommer att använda sjal fler gånger, det här var ju mysigt och praktiskt. 😀
Dagens bästa hittills: Jag behövde inga värktabletter under hela gårdagen! Tjohoo! Vila och allmän försiktighet är en annan femma, de behöver man ju. Sambon har köpt nån järndryck åt mig, eftersom mina järntabletter tog slut. Den smakar illa, men jag tänker på att jag behöver höja mitt Hb än.
Tvära kast, del 49257
Jag skulle ju inte ha några barn alls, sade jag alltid förut. Och sen jag fick ett barn, skulle jag absolut inte ha två blöjbarn samtidigt. Och inte skulle jag gifta mig heller och aldrig skilja mig. Det är sådant som aldrig skulle hända mig. Inte heller skulle jag vara larvig, tantig och gammalmodig, bara cool, slank, odödlig och en evig rebell. Och jag skulle aldrig bli nån som gillar blommor och speciellt inte trädgårdar, för det är larvigt. Istället skulle jag bara vara en pojkflicka med svarta kläder och piercingar och tatueringar och vad som helst för att sticka ut.
Och nu är jag allt det där jag inte ville! Jag stickar och virkar, jag torkar spyor och matar tre barn, bakar bullar och pensionssparar. Jag går runt i badrock och ser fram emot Så ska det låta på SVT ikväll. Och jag är lycklig över det. Och jag bara gråter – för att jag är så glad, och för att jag är lite ledsen på en gång.
Tusen tack mamma och pappa för den underbara bukett/buketterna idag. Tårarna bara trillar för att de var så fina och för att jag saknar er så mycket. Jag vet att ni kommer hit om halvannan vecka, jag ibland önskar jag att det var nu. Nu-nu! Jag gråter som ett litet barn för att jag har så mycket känslor som inte vet vart det ska ta vägen. :’) Jag gråter för att jag är så glad att jag lever och för att det är så hemskt att se en såpa på TV där en fyrbarnsmamma och -pappa dör, fast allt är på låtsas. Och för att mina barn är så fina och för att jag är så lycklig. Och för att jag är så rädd för framtiden och för nutiden och för att saker ska gå dåligt. Och för att jag har det så bra och för att Isaac spyr på sina alldeles nya kläder. Och för att jag tycker om att sticka och har en ny idé. Och för att William är så trotsig och jobbig och mitt sår gör lite ont, men jag vill inte HA värktabletter! Och för att livet är så kort och så underbart och för att jag är rädd och lycklig och allt på en enda gång! Och för att blommor är så vackra och står i mitt kök.
Tack livet! *buhuuu! och skväääk*
Vikter och mys
Jag tror att min våg skämtar aprilo med mig. Den påstår nämligen att jag nästan skulle ha gått ner till den vikt jag hade, innan jag blev gravid med Bu&Bä. Och nej, jag skämtar inte med er! Efter William tappade jag snabbt elva kilo och nu har jag tappat tretton eller fjorton efter tvillingarna. Kroppen lite som ett urgröpt skal just nu. Ett skal som är lite för stort och som tar sin tid innan det sluts runt mig som vanligt igen. Jag har säkert tappat en massa muskler, jag har ju rört mig så lite och tar det fortfarande lugnt så att allt får läka i lugn och ro. Sen fick jag ju bara flytande mat de först dygnen på sjukhuset. Magsäcken känns inte riktigt bra, den har liksom inte hittat sin plats än. Eller är det värken som har spökat? Eller ryggen för att jag inte kunnat sträcka på mig? Jag vet att det tar nästan ett år för kroppen att bli vanlig igen, så var det förra gången. Men man börjar ju undra vad man har dragit runt på. Igår tog jag både bebisarna i famnen och tyckte att de vägde en hel del. HUR har de rymts i min mage? Inte konstigt att det var tungt på slutet.
Tydligen hade jag också en hel del vätska i kroppen. Mina ben är inte längre svullna och tryckande. Den mesta värken i operationssåret har släppt. Idag testar jag att inte ta de starka värktabletterna enligt några tider, utan bara efter behov. Och än har jag inte haft så mycket behov! Jag var uppe och igång halva natten (mata bebisar, hänga tvätt, mata igen) så det var otroligt skönt att kunna vila på förmiddagen. Det blir lite hackigt med sömn, men inatt gjorde vi så att den ena matade bebblorna samtidigt, så den andra fick sova över en matning. Det är klurigt om de båda är hungriga samtidigt, men ofta går det att mata den ena först och låta den andra sova lite till. Och ungarna sover ännu så fint. Älskade barn. Jag är så lycklig över det! Låt det få fortsätta så ett tag till!
Idag ska Liberoklubben ha skickat våra blöjor, fick jag mail om. För nån dag sedan frågade jag via FB om nån vet var det finns Premature att köpa i Åbo. Det visade sig att det inte finns några Libero Premature här, förutom på ett par ställen i H:fors. Men det gick att beställa, så de skickar oss ett par paket nästa vecka. De är till Milja alltså, för åt henne är ettans blöjor nästan lite för stora. Premature håller om hennes smala mage och ben lite bättre, vi fick hem några blöjor från sjukhuset. Tänk så liten man kan vara, så skör. Och ändå bli en ”hel” människa sen. Skumt, och häftigt.
Dagens coolaste:
När jag sitter vid datorn och inte är med bebisarna just då, men ser bilder, vet jag precis hur de doftar, jag känner doften! Jag vet att hjärnan har doftminne, precis som när man förknippar jul med mandariner eller barrdoft. Coolt. 8)
Dagens problem:
Hjälp, vad ska jag göra åt bildutrymmet i min blogg? Greta, hur gjorde du?
Dagens dikt:
Krama mig ofta så blir jag glad och trygg,
låt mig känna mig älskad även om jag varit stygg.
Stå fast, ni som är vuxna, trots mina prövningar och test,
för även om jag klagar är ni ändå bäst.
Visa mig i handling vad respekt är för någonting,
lär mig se det vackra i världen runt omkring.
Tala om att jag duger just precis som jag är
och låt mig höra ofta att jag är er väldigt kär.
Låt vårt hem vara ett ställe där tolerans och kärlek bor
och kom ihåg att man kan leka även om man blivit stor.
Muffins och lite kräk
Ur min gamla blogg, 28.8.2007, William, två veckor gammal.
”Tidigt i morse var det storgråt på gång. Av Wili, sedan av mor som i tröttheten inte orkade mer just då. Gubben tog över, han bar omkring lillkillen som somnade till sist. I det läget ville jag inte ha nån bebis alls (fast det är inte sant) och det enda jag längtade efter var sömn sömn sömn…
Jag har en karl med hjärta av guld. Han orkar när jag inte orkar och fast jag blir arg och sur på honom över småsaker (speciellt i dessa tider då man ständigt är trött), så orkar han krama mig. Jag tror man blir bättre på att kramas när man blir föräldrar. 
Jag tror jag lyckades somna en liten stund, även efter att han åkt till jobbet (senare än vanligt idag).
På eftermiddagen blev jag på bättre humör, lite piggare. Jag låg på sängen med William intill mig. Det är toppen att ligga under samma täcke som mamma. Ibland rörde han lite på tårna mot min mage.”
Visserligen har det inte gått två veckor än sedan tvillingarna föddes, men deras tendenser är inte alls desamma, tack och lov. Jag vet att jag tjatar om samma saker hela tiden i bloggen, men det är så viktigt. Och ja, man ska inte jämföra hela tiden, men i det här fallet är det ganska skönt, för läget är så annorlunda. Ja, vi är trötta, men det är tvillingarna också. De gråter och de kräks, men vi mår så mycket bättre allihopa. William trotsar och vi grälar, men vi kramas också mycket. Ikväll fick jag en riktig mysstund med kramiga William och vällingflaskan, samtidigt som jag hade en sovande Isaac i famnen. Mina sköna killar. 😀
Vi är storkonsumenter av trasor, sådana där mjölktorkartrasor eller vad man ska kalla dem. Jag har sparat en del av Williams trasor, men de har redan gått åt! Under ett dygn äter tvillingarna cirka en liter ersättning tillsammans! Det är ganska mycket. Den enda oro jag har är densamma som med William i början – hur får man i dem tillräckligt? De som ammar kanske inte har samma stress? Eller? Man ska öka med 10 ml varje dag, alltså 110 ml per måltid imorron. Det går ju inte. De kräks ju! Det här är en fördel med att de växer – att man slipper stressa över att de inte suger i sig tillräckligt med mat.
Ikväll har jag bakat bananmuffins med William. Det har jag längtat efter, av nån knasig anledning, fast jag ofta mår illa, ända sedan BB. Duktiga killen, han är superbra på att hjälpa till. Och han smakade på mjöl, kanel, banan och margarin. 🙂 Och smeten såklart, mums! Ws fammo och faffa kom över med ”ett handtag” och blommor. Både vi och William var speciellt glad över att få extra sällskap. Nu blev det TV-kväll med mjölkspy, men även bebisgos. 😛
Första dan
Håller om syrran. 🙂
Grattis till oss! Vi har överlevt ett dygn här hemma med vårt nytillskott – med bravur. Man blir lite vimsig i skallen av att följa tvillingarnars dygnsrytm, men det går hyfsat bra. Jag är så otroligt, otroligt lycklig över att de sover så bra. Mina änglar, mina små skatter. Det skulle vara hundra gånger svårare om de hela tiden grät. Igår verkade de visserligen lite tagna av flytten eller ändrade omständigheter, för då grät de mer än vanligt. Eller så var det nåt med magen. Eller bara nåt-som-bebisar-inte-tycker-om.
Idag är det en fin dag! Solen lyser på gnistrande trädgrenar. Inatt låg dimman ännu tät. Även om det är kallt, vet jag att våren är i antågande. Koltrasten drillar så fint varje morgon, trots minusgrader. Och jag har sett videkissor vid vår affär igår. 😀
Jag siktar inte på att göra så mycket vettigt den närmaste tiden. Bara vara med barnen och då menar jag alla mina barn. Och Mika är ju pappaledig, det är skönt! Ikväll har jag lovat William att bygga tågbana med honom och så kommer fammo&faffa och hälsar på. De lovade fixa med mat, grrreat!
Ligger i min filt, som jag stickat. Det känns extra fint! ❤
Det svåraste är ju just att hålla rutiner och regelbundet/laga mat. Fy blä vad jag inte är bra på det. Suck. Jag önskar fortfarande man kunde ta en tablett, som skulle ersätta en komplett måltid, att det fanns en riktig sådan grej. Kanske i framtiden? Jag minns att jag levde på Gainomax och aprikoser om nätterna, när jag vakade med William. Han var inte en sådan som Isaac och Milja, som man ofta bara lägg er ner efter att de ätit. O nej, det skulle vaggas, bäras, sjungas och sen somnade han. I famnen. Så satte man ned honom i sängen med största andäktighet och hoppades att han inte vaknade.
Det är bra med tvillingar på sätt och vis. Man kan inte passa upp dem hela tiden och lyssna på varje litet ynk. De somnar om, de klarar ju sig. 🙂 Det är skönt att inte hela tiden behöva vara på sin vakt, att se att det finns en sådan här sida av omsorg också. Att man bryr sig om och älskar sitt knyte, utan att behöva lyfta eller titta hela tiden. Vi är välsignade med den lyxen.
Förvirrat glad
Jag har inte varit hemma speciellt länge, men allt känns konstigt. Omvälvande, bisarrt, tomt och fullt. Eftersom vi ändrade klockorna en timme framåt, har det blivit superljust på kvällarna, så det känns som att komma till en annan lägenhet. Vi flyttade hit i december, så jag har inte sett vår lägenhet i sommarljus. Bor jag här? Och varifrån kommer alla barnen? Ska det vara såhär för all framtid. Hjälp, iik! Eller tänk om det inte är såhär, tänk om nån dör eller jag dör eller det händer nåt hemskt, herregud, hur ska det gå? Jag är rädd för att dö och rädd för att leva. Jag har huvudvärk fast jag tagit värkmedicin. Jag är superglad och orolig, jag gråter ibland, men skrattar sedan. Det känns inte normalt, fast jag vet att det är det. 😀
Våra möbler är desamma, men ändå inte. William ser ut som en ny pojke, jag har glömt vissa av hans beteenden eller småsaker – eller så har han utvecklat nya små talanger. Jag tycker han pratar annorlunda, med ett rikare ordval. Inbillar jag mig? Jag försöker ha med honom när vi byter blöjor och låter honom hämta nåt litet plagg eller hålla en flaska, för att han ska känna sig viktig. Men oj va svårt det kommer att bli, när han är van med så hemskt mycket uppmärksamhet.
Jag petar i mig värkmedicin och hatar den. Jag skulle vilja vara utan. Det såg hemskt ut när jag hämtade ut 100 st. Burana 600 och 100 st. Panadol Forte idag. Hjälp, vem ska sätta i sig den här mängden medicin? Jag får dela dem och spara. Sen tänkte jag på vilken mängd man tvingats äta hittills. Stackars lever.
Ikväll läste jag fyra böcker för William. Han kröp nära mig. Jag frågade om han var glad att jag var hemma igen. Han nickade snabbt… sen ångrade han sig! Han skakade på huvudet! Inte kan man ju hålla med sin mamma! 😉
Ändå är jag så sjukt glad åt vår nya familj. Det är bara för bisarrt ännu för att jag ska fatta det. Vi vandrar runt i ingenmansland och väntar på lite rutiner och vardag. Tur att det finns pappaledighet. Jag är supertrött, fast jag sovit okej inatt. Det tar sin tid innan hjärnan hänger med. Men jag är lycklig. Jag har min familj här, jag är hemma med min familj. Min skara. Mina peeps. Mitt liv.
Det sjukaste är nog ände Magistraten-historien (i förra inlägget), det är ju ett ganska grovt fel.
PS. En sak är bekant. Datorn. Och den här är så snabb och den har mus och alla mina vanliga inställningar. Härligt!
Hemma
Vi är hemma! Men jag kan inte påstå att vi har landat än. Det känns rörigt, roligt, svårt, krävande, konstigt och häftigt. Vi är fem i familjen! Först nu blev det konkret. Det är så skönt med egna kläder, jag känner mig så fräsch och ny. William var glad att se mig och han tycker tycker fortfarande att bebisarna är söta. Han skulle också vilja bära dem helt själv och visa dem alla sina leksaker. 🙂 Men det där med att han borde vara tystare, förstår inte alls att man måste vara lite tystare. Alternativt, ignorerar. Tur att det är ganska snälla bebisar, som inte heller bryr sig om så mycket oljud än. Redan efter ett par timmar kom det första ilskattacken och jag hör att han protestgråter. Vi tröstar, pratar och går vidare.
Fullt i bilen
Redo att åka!
Egna kläder. 🙂
Här uppe bodde vi, på sjuan!
När vi kom ut från sjukhuset idag, hann vi inte mer än utanför huvudentrén, när de första tvillingnyfikna upp: ett par kvinnor dök. De frågade om de fick se lite på bebisarna.
”Åååh, så söta, voi voi, jag har alltid önskat mig tvillingar”, sa den yngre. Sen frågade de vidare om det var killar eller tjejer, medan sambon svettades i vårsolen med att lasta in våra små skatter i baksätet på bilen. Hmm, det blev rätt trångt. Vi funderar på att flytta den ena bebblan till framsätet och koppla ur airbagen, då skulle det dessutom vara lättare för oss att sätta fast Williams bälte, eftersom han sitter i mitten av bilen.
Jag har fått hem ett bokpaket från Adlibris idag. Perfekt! Jag ska läsa för William ikväll, det blir mysigt. ”Fyra hönor och en tupp” har vi redan lånat från bibban, men eftersom han har gillat den så mycket, köpte jag den, så att det blir hans.
Vi var också varit på apoteket en kort sväng och hämtade ut mina värkmediciner, lite babytvål och CuplaStop. Den sista är som Minifom/Cuplaton, för säkerhets skull. Isaac skulle behöva lite hjälp på traven, har jag på känn.
Nu ropas det ”mammaaa, mammaaa” hela tiden och det känns som om det blir svårt att vila den närmaste tiden. Tur att mitt sår har läkt såpass bra.
Dagens bottennapp:
Vi fick brev från magistraten. Hurra, tänkte jag! Äntligen får vi tvillingarnas personnummer! Sen började jag gråta. De hade skrivit helt fel i pappren! De hade angett mitt ex som pappa! Och det stod att jag fortfarande var gift med honom. För böveln, han har inte ens bott i Finland och det är slut sedan sju år tillbaka! Visserligen har vi inget otalt med varann längre, men ändå. Det kändes så otroligt fel, när jag dessutom är allmänt hormonstinn nu. Blä också. Hur är det med William? De har ju rätt farsa åt honom på pappret, hoppas jag?! Imorron ska jag reda upp det här. De hade krånglat redan när vi flyttade från Sverige, de hade ”glömt” William och registrerat det som att han var ensam kvar i Sverige till en början, fast jag fyllt i alla papper på plats och dessutom frågat om det var okej. 😦 En stor BAJSblöja åt magistraten och en GÖRK* också.
*En görk uttalas görrk och är Williams ord för en rapning.
Ändrade planer
Jag läste just att Pammen var så ledsen över att vi fick risgrynsgröt här på TYKS idag. Det är lustigt, jag satt i min stilla ensamhet och åt gröt och tänkte att det är så lyxigt att bara kunna gå och hämta mat ett par gånger om dagen och dessutom kunna hämta bröd och bröd, yoghurt och saft i köket när man vill. Jag har mina krav, men inte så fasligt mycket när det gäller mat. Jag älskar husmanskost, gröt och sånt där enkelt. Sambon tycker jag är lite tråkig ibland, han är en riktig gourmand som gärna använder exotiska kryddor, blandningar och chili i maten. Jag uppskattar sådan mat också.
Det blev ingen hemgång idag, som ni kanske förstod. Här vandrar jag omkring som en blå liten Mårran. Det finns vissa likheter, eller hur? Jag tycker det är så skönt att ingen bryr sig om hur man är klädd. Här får man bara gå omkring och lalla runt, bara vara. Vad då finkläder, det här är väl finkläder, haha! 😉
Mitt Hb har stagnerat på 108 verkar det som. Blä, jag hade önskat det var lite högre. Det är kanske därför jag fortfarande ser lite fler stjärnor än de flesta? Det är ingen kris, men det känns i kroppen att man inte riktigt har återhämtat sig. Jag vet att det tar tid och jag låter det ta tid. Ibland undrar man om den här magen nånsin kommer att se normal ut igen. Just nu ser jag ut som en urlakad, randig badboll! 😉
Idag pratade jag om hemgången med barnmorskorna. Vi hade visserligen kunnat åka hem om jag/vi propsat på det, men Isaac och Milja hade gått ner lite grann i vikt, så skötarna tyckte det vore bra om vi ändå stannade en natt till. Först grät jag lite, fast det var mitt beslut. Det som gjorde mig grymest ledsen med beslutet var att William kommer att vara så grymt besviken. Vi har pratat om att jag kommer hem idag och lovat för mycket. Kanske pratat för mycket om det. Han har varit ganska grinig och trotsig med pappa och det förstår jag. Inget är ju som vanligt. Men imorron, peppar peppar, nya tag.
Tvillingarna har varit precis lika söta som vanligt. Nej, kanske sötare. Jag känner ett visst sting av oro över den ökade mängden mat de måste äta. Det tar lång tid att få i dem den och jag vet att det kan bli magknipisar. So far, so good. Det är vi glada över. Jag funderar faktiskt på att beställa hem en sån där Windi pysventil, den skulle kanske vara bra att ha.
Snön vräker ner över Åbo och har lagt stan i en mjuk, disig slöja. Det var elva minusgrader inatt, brrr! Tur att man får vara inne. Vi har laddat upp med kläder åt twinsen inför hemgången och babyskydden (jag vill fortfarande kalla dem bilstolar) står tomma och gapar, väntande på morgondagens äventyr.
Jag är både glad och oroad över att åka hem. Just nu, mest glad. Men det kommer att bli tyngre att inte längre få saker såhär lätt fixade, mat serverad eller att kunna få uppassning från alla möjliga håll och folk att träffa och samtala med. Man får istället kånka på två bilstolar fram och tillbaka eller klä av och på i vagn när man ska ut och träffa nån. Mika är pappaledig ett par veckor, som tur är, sen börjar den riktiga vardagen. Allt går om man vill, men det krävs lite extra. Och det tar tid att vänja sig vid allt nytt. Det är klart man vill hem efter ett tag, allt har sin tid, och man kan inte stanna på sjukan för evigt. ^_^ Dessutom börjar det bli ett tag på kvällen då tvillingarna har sin vakenperiod och de vet inte riktigt vad de ska göra. Hemma har man mer plats och får skapa sina egna rutiner. Och så kan jag spendera tid med William, älskade sonen, göra saker som man bara kan göra med stora barn. Låta honom ta plats igen.
Dagens mest ofattbara:
Linda, en fyrabarnsmamma som kämpat mot aggressiv bröstcancer, somnade in idag. Jag har följt hennes blogg då och då. Hon var två år yngre än jag. Jag saknar ord. Blir bara påmind om livets skörhet och hur värdefull vår tid här är. Och om hur hemsk cancer är.
Dagens bästa:
Idag har jag bara legat med båda bebblorna ovanpå mig. Det är mysigt! En av skötarna hjälpte mig att placera dem så, än kan jag inte göra det själv, jag har inte kraft i kroppen att häva mig upp och ner. De trivs verkligen där, de lugnar ner sig allra bäst på det här sättet. Och Milja tokkräktes över mina nyss rena kläder och sina egna. Jag torkade, vi byter kläder snart igen. Det är jobbigt för en liten, liten kropp att ens äta 75 ml. De verkar också gilla varandras sällskap på nåt sätt, fast de är så små. Det är kanske tryggare än att ligga i en ensam säng.
Ett tag låg jag med digitalkameran intill mig, bebblorna ovanpå mig, telefonen i handen (pratade) och så kunde jag peta på datorn. Det kändes verkligen som multitasking, men det var faktiskt lite bökigt. 🙂
Bild hemifrån, Mika skickade. 🙂
