Muffins och lite kräk
Ur min gamla blogg, 28.8.2007, William, två veckor gammal.
”Tidigt i morse var det storgråt på gång. Av Wili, sedan av mor som i tröttheten inte orkade mer just då. Gubben tog över, han bar omkring lillkillen som somnade till sist. I det läget ville jag inte ha nån bebis alls (fast det är inte sant) och det enda jag längtade efter var sömn sömn sömn…
Jag har en karl med hjärta av guld. Han orkar när jag inte orkar och fast jag blir arg och sur på honom över småsaker (speciellt i dessa tider då man ständigt är trött), så orkar han krama mig. Jag tror man blir bättre på att kramas när man blir föräldrar. 
Jag tror jag lyckades somna en liten stund, även efter att han åkt till jobbet (senare än vanligt idag).
På eftermiddagen blev jag på bättre humör, lite piggare. Jag låg på sängen med William intill mig. Det är toppen att ligga under samma täcke som mamma. Ibland rörde han lite på tårna mot min mage.”
Visserligen har det inte gått två veckor än sedan tvillingarna föddes, men deras tendenser är inte alls desamma, tack och lov. Jag vet att jag tjatar om samma saker hela tiden i bloggen, men det är så viktigt. Och ja, man ska inte jämföra hela tiden, men i det här fallet är det ganska skönt, för läget är så annorlunda. Ja, vi är trötta, men det är tvillingarna också. De gråter och de kräks, men vi mår så mycket bättre allihopa. William trotsar och vi grälar, men vi kramas också mycket. Ikväll fick jag en riktig mysstund med kramiga William och vällingflaskan, samtidigt som jag hade en sovande Isaac i famnen. Mina sköna killar. 😀
Vi är storkonsumenter av trasor, sådana där mjölktorkartrasor eller vad man ska kalla dem. Jag har sparat en del av Williams trasor, men de har redan gått åt! Under ett dygn äter tvillingarna cirka en liter ersättning tillsammans! Det är ganska mycket. Den enda oro jag har är densamma som med William i början – hur får man i dem tillräckligt? De som ammar kanske inte har samma stress? Eller? Man ska öka med 10 ml varje dag, alltså 110 ml per måltid imorron. Det går ju inte. De kräks ju! Det här är en fördel med att de växer – att man slipper stressa över att de inte suger i sig tillräckligt med mat.
Ikväll har jag bakat bananmuffins med William. Det har jag längtat efter, av nån knasig anledning, fast jag ofta mår illa, ända sedan BB. Duktiga killen, han är superbra på att hjälpa till. Och han smakade på mjöl, kanel, banan och margarin. 🙂 Och smeten såklart, mums! Ws fammo och faffa kom över med ”ett handtag” och blommor. Både vi och William var speciellt glad över att få extra sällskap. Nu blev det TV-kväll med mjölkspy, men även bebisgos. 😛
Bittes blogg 
Man har definitivt samma stress då man ammar. Då SER man ju inte hur mycket de får i sig, så åtminstone i början tolkar man varje skrik som hunger.
Nu har det stabiliserat sig, och jag har minskat i rejält med tillägg. I princip kan man säga att jag bara ammar nu..
Du e duktig du som hinner baka *beundrar*
Det kan jag tänka mig. Det där med skrik är klurigt. Nu känner jag mig däremot mer avslappnad än med William, för då bar vi och vyssjade så fort han pep till. Nu hinner man inte, vilket har sina fördelar ibland. Skönt att du kan fokusera bara på amning, det måste ju ändå vara en lättnad. 🙂
Åh, det var inte så märkvärdigt. Elvisp, är knepet.
Jag har erfarenhet av båda och tycker att det var för mig bra att se den mängd ersättning de åt efter att fått höra att de måste gå upp i vikt mera. De åt inte så bra, hade inte fattat att ta ordentligt som rdg tanterna sa. Jag började med ersättning åt dem när de var 1 resp. två veckor o följde portionerna som finns på nan pulverförpackningen. Så jag skulle säga litar man inte fullt ut på att amningen funkar som den ska o de små äter förståndigt, så är det mera stress att amma.
Sant, det är väldigt lätt att se hur mycket de äter. De första dagarna har vi skrivit ner hur mycket tvillingarna äter. Det är inget vi följer eller håller superkoll på, men ibland blir det så att den ena matar och den andra vilar och man blandar ihop hur mycket man gett eller om en bebis har spytt osv. Därför känns det lite tryggt att skriva ner, det är vårt eget val.
Jag tror dig, att det kan vara mer stress att amma, just för att man inte ser eller vet hur mycket mat bebisen får. Å andra sidan är det en annan stress att tvinga i en bebis mat på utsatt tid, istället för att låta dem äta när de vill. Och att springa upp och värma eller ha med mat om man går nånstans. Så båda har sina för- och nackdelar. Jag är trygg i mitt beslut om att inte amma, men anser ändå att det är det bästa alternativet för bebisar. Men kan eller vill man inte det, då är det så.
Ja, visst är det annorlunda när man får andra barnet (och säkert tredje). Åtminstone var jag mycket lugnare och självsäkrare med Mette, ingen panik eller stress. Jag har helammat mina barn och det har också fungerat väldigt annorlunda, om man jämför barnen. Ebba fick inte grepp genast utan först om ett par dagar, men hon försökte hela tiden lära sig -> aj, aj, det gjorde ont. Sen var hon övergången och väldigt hungrig, så de två första veckorna gjorde hon just inget annat än åt och jag gjorde inget annat än ammade. Så visst var jag trött, ledsen och förvirrad!
Med Mette gick det så lätt, hon kunde dricka genast och sov massor i början. Vikten ökade som den skulle, så jag tänkte inte ens på hur mycket hon åt eller borde äta. Hon fick så mycket mjölk hon ville ha när hon vaknade och sen igen före hon skulle sova. Jag försökte genast skapa en rytm med att hon var vaken 1,5 timme mellan varje sovstund och en längre vakenperiod på kvällen. Det funkade för oss.
Jag försökte amma William lite när han var nyföding. Men det blev aldrig nåt, jag fick inte mjölk och sen avbröts alltsammans på grund av medicinen. Jag kunde ha fortsatt, men på egen risk. Det ville jag inte. Därför vet jag inte riktigt hur det känns att amma, men jag har sett smärtan i andra mammors ögon, i alla fall innan det kommit igång.
Skönt att kunna skapa en rytm. Det kan man ju med flaskmatning också, avsett om man pumpar eller ger ersättning. Det är fördelen.