På gång? Eller så inte…

Mamma och fartränderna. Nästan bara på ena sidan dock.

Så var vi här igen. På TYKS och ultraljud. Varje gång jag stegar in i byggnaden blir man lite matt. Jag ser dörren: 320 För lossning står de. Särskrivet med tydliga bokstäver. Tänker att jag ska dit. Tänker att det gör ont. Sen ser man alla blommor som är målade på väggarna i rummen, folk som ler i korridoren, alla mammor med större eller mindre magar. Tänker och undrar hur långt gågna de är, funderar på vad de är rädda för eller inte.

Den här gången blev det ett mer ingående besök, med prover, längre samtal, längre hjärtljudskurvor och allt sånt. Jag träffade en barnmorska som pratade svenska (hurra! Det är alltid bra, fast det går helt okej på finska också) och som frågade och berättade en hel del. Den här gången var det en kvinnlig specialläkare jag träffade igen, men inte samma som senast. Jag är mycket nöjdare nu, lite tryggare trots allt och har fått svar på många frågor. Sambon var också med, han har ställt upp massor för mig och sonen på senaste tiden.

Bu&Bä mår bra, men de har fortfarande en vikt-/storleksskillnad. Det var krångligt att få deras mått i ultraljudet, de ligger lite ihoptrasslade, fast de har olika fostersäckar. Ibland vände den ena benen inåt, mot min rygg och då kan man inte mäta den viktiga lårbenslängden. Man ser på UL-skärmen att de är olika stora. Deras vikt uppskattades till A: 2700 g och för B: 2150 g (för två veckor sen uppskattade till 2800 resp 2000). Det skulle betyda att A inte har växt så mycket, medan B har växt lite de senaste två veckorna. Det kanske inte finns plats? Sen ska man minnas att det där är en uppskattning, de kan vara större.

Jag hade faktiskt trott att de skulle väga mera. Jag menar, jag väger ju mer. ^_^ Ändå har jag inte gått upp mer än ca 16 kilo sedan start. Det är inte så hemskt mycket för en tvillinggraviditet. Jag har lite svullna ben, men blodtrycket ligger på fina 120/77, vilket jag är superglad över. Det betyder mindre risker för alla. Att magen däremot spricker och trycker på mot rygg och magsäck så att jag mår illa väldigt ofta, är en annan sak. Jag har inte alls samma matlust och sötsug som för ett tag sedan.

Bus kurva upptill. De långa kommatecken/strecken högst upp på pappret, markerar att jag känt av fosterrörelser. Det är full rumba nu!

Tjejläkaren var schyst. Hon lät mig babbla på och fråga, hon tog sig tid och svarade. Hon konsulterade med andra läkare om hur de skulle göra. Egentligen händer det ingenting ännu. Om en vecka blir jag kanske igångsatt, genom att man tar hål på fosterhinnorna. Inga piller i alla fall, det tycks inte behövas. Jag uttryckte ändå min oro över det hela och frågade vad som händer om jag vägrar bli igångsatt. Läkaren log mot mig och sade att de inte kan tvinga mig, men att detta är vad de tror blir bäst. Det kan också hända att förlossningen startar av sig själv, eftersom jag tycks vara fit for fight där nere. Suck, sade jag.

Det var trots allt skönt att höra att ingen tvingar mig till nåt. Jag är rädd för smärtan. Och för att det ska bli väldigt långdraget igen. Och för att B ska ta skitlänge på sig. Eller allt. Och för att klämma ut två! Det är inte klart efter den ena, man är inte färdig. Jag fick det bekräftat att man ”styr” B-bebisen utanpå magen, efter att A är ute. Sen spelar det ingen roll om B kommer med rumpan eller huvudet först. Om allt går bra. Och det ser bra ut so far. Jag har aldrig upplevt någon omstörtande: Oooh, så underbaart, jag gråååter-känsla, efter att ha fått barnet på magen. Med W var det bara ”jaha”, sen ville jag bara bort, bort.

Så, kanske om en vecka, på onsdag. Eller så inte. Om de mår bra och lägger på sig lite vikt, fortsätter rumban i magen, men jag skulle vara ”förberedd på igångsättning” då.

 Idag har det gått nästan 36 fulla veckor. Det var så långt vi hoppades att det åtminstone skulle gå, sa rådgivningen i början, minns jag. Jag kan ju inte neka att hela den här karusellen är väldigt spännande. Om man bortser från kommande smärta, skulle allt vara great. 8)