Stormen Sven
Hallå igen, stormväder!
Den måste suga att bo i södra Sverige just nu. Det blåsar alltid i Malmö. Jag har varit där, så jag vet hur mycket det vanligtvis blåser. Och nu – orkanvindar. Stormen hette Bodil när den drog in över Danmark, men avtog väl lite i styrka och bytte namn till Sven i Sverige. Jag har samlat lite bilder igen. Kanske man borde bli sån där stormjägare, på riktigt, som man sett på TV!
En 72-årig kvinna dog när hon färdades i en lastbil, som blåste omkull! Hennes son var med, han klarade sig, men kvinnan dog antagligen av chock på väg till sjukhuset.
Det värsta är ju att det är så kallt, så det blir ishalka efter all nederbörd.
Bilderna kommer från Sydsvenskan, Göteborgs-Posten, Expressen och DN.
Kvinnan, som var ensam i bilen, hamnade nere i diket och vidare in i en skogsdunge där bilen fastnade i en brunn och ställde sig på sidan.
– Hon ringde mig och berättade att hon kört diket, berättar maken. När jag sa att jag skulle komma och dra upp henne sa hon: ”Nej, det tror jag inte du kan!
Järntorget, Göteborg.
Lastbilar som blåser omkull. Det här är strax norr om Ystad, vid Sveriges sydspets.
Träd och träd i Malmö.
Öresundsbron stängde idag klockan 14 (15 i Finland) på grund av hårda vindar.
Ett tak blåste ner vid Fridhemstorget i Malmö, och drog med sig ett och annat. Kolla lägenheten högst upp.
Ett träd har fallit ner och dragit med sig en strömförande ledning vid Biskopsgården i Göteborg.
Läsarbilder från Malmö – kolla kraftledningen! Eller är det bron?
Tack och lov för varma sängar och hela glas. Jag tänker på de som lider och hoppas ingen fler dör. Lycka är hemmalugnet.
I radio och i jobb
Först och främst – tack för nya tag, tack för en ny dag.
Sen lovade jag meddela när mitt inslag om bloggen i radion kommer – det var idag. Ni kan lyssna på den här:
Åboländsk förmiddag, Bitte med bloggen (ligger ute till 4.1, kan även lyssnas på utanför Finland, tack Nilla!! :D)
Finns även som podcast, för den som gillar den varianten. ^_^
Praktiken fortsätter med tidiga mornar, mycket disk och puts. Jag har också fått lära mig hur lång tid det tar att gå igenom och tvätta åtta stycken decinficerande tvättmaskiner, med åtta ”vingar” var, (ni vet, de där som snurrar under själva tvätten, som i en vanlig diskmaskin också) och skaft. Alla dessa bitar ska plockas loss och rengöras inuti, eftersom det inte får blir kvar rester. Det känns SÅ BRA, när man har ett sånt jobb bakom sig, när man ser att det blir rent, när alla små rör sprutar vatten igen och det funkar som det ska. Två timmar tog det idag för två personer. SÅ ska ett jobb kännas.
Under utbildningen har många av mina vänner och bekanta frågat mig om jag skulle kunna tänka mig att jobba som instrumentskötare, och svaret är ett klart ja. Jag har inte bara en sak jag vill eller kan göra i mitt liv – men det här är definitivt en av de saker jag vill jobba med och vill veta mera om. Egentligen skulle jag vilja klara av att jobba tillsammans med kirurger, på riktigt, i operationssalen. Jag vågar inte riktigt än, jag vågar inte se så mycket operationer. Men det här är en annan variant, en annan vinkel av det hela.
Andra har tyckt att det här är lite ”hanttihomma”, ett gräsrotsjobb som vissa ser ner på, medan jag tycker tvärtom. Det här är ju grunden för att sjukvården fungerar – att det blir rent och sterilt – att vi håller oss friska, att operationerna kan fortgå och att tandläkarna och patienterna får rätt bemötande och rena instrument.
Däremot är jag ganska kritisk till vår skola och på det sätt de genomfört utbildningen. Även om vi jobbar på distans ska det finnas flera och klarare uppgifter. Jag vet inte alls när jag blir färdig, jag saknar vissa praktikområden, vi har kastats fram och tillbaka mellan olika lärare, utan att nån egentligen tagit ansvar. Så ska det inte vara. Vårt egentliga slutdatum var i mitten av december, men det har flyttats fram två gånger på grund av andra grupper och för att vi inte fått plats på praktikställen. Vad är det för fel i Finland, när man inte ens får arbetspraktik? Snart är vi klara, men om jag ska vara ärlig, vet jag inte exakt när.
Å andra sidan har jag inte bråttom, jag vet ändå att år 2014 kommer att bli ett spännande, nytt och annorlunda år. Jag hinner jobba. Jag skulle bara önska att jag hade lite fler referenspunkter just nu, något att planera utifrån.
Dagens sköna twins, som rabblade klockslag och läste för varann, när jag somnade på soffan. Inatt drömde jag bara om olika tandinstrument och hade svårt att få nån ände på ”mardrömmen” som loopade sig själv. Man borde gå upp – och jag tror jag gjorde det – men jag minns inte riktigt. Klockan 05.15 var Milja vaken och arg, sen sov man lite sådär innan klockan ringde.
På tal om döttrar. Det här är dagens tillbakablick. En mycket, mycken liten Milja, som vägde 2400 gram på bilden (23. eller 24. mars 2011), i fammos famn. Det är annat än trosvägrande tvååringar det! Hur kan man vara så liten och ändå redan en människa?
Sönder
Hej liv.
Vissa dagar är så fulla av verklighet, att man bara önskade att det var sommar igen. Då skulle jag lägga mig på rygg i gräset och insupa solen. Tanka. Fylla på med ljus. Idag var det väckning 06.30, sen har det flutit på. Min praktik började. Jag är på kirurgen igen – allt är nytt, fast det är välbekant. De bygger om, jag har glömt en del småsaker, och eftersom det gick så bra förra gången förväntas jag kunna en hel del. Jag är glad över förtroendet, det känns fint att bli anförtrodd ansvar – att jag funkar som en av dem, förutom att jag inte får lön. Än. Min näsa är full av den där doften, eller lukten. Våta, blodiga instrument och väteperoxid. Perätticksyra. Klor. Och känslan av hur fint det blir när det blir rent och snyggt.
Sen rakt hem, i ca tio minuter. Iväg igen för att sjunga med kören på servicehemmet. Det är vanligtvis sjukt roligt att glädja de äldre, men just idag satt framträdande och övning (svår!) bara ihop. Jag har mycket mera tics än vanlig och det är både pinsamt och irriterande. Det är min kropps sätt att säga ifrån.
Därför kröp jag ner bland mina älskade småtroll klockan halv tio, grät en smula för att jag knappt hunnit se dem sen i morse och undrade om det här är livet, medan jag funderade på min stora som som sliter sönder halare och innetossor, just när man tyckte att det hade ordnat sig så alla HAR kläder i vinter.
William ja. Han började prata på som en galning när jag kom hem och han bara ”ville att jag skulle klia ryggen och sjunga”. Han ville höra om vad ”jag gör på det där jobbet, om alla opereringssakerna!” Jag berättar om saxar, slangar och knipsor. Om att läkare inte gör ont på människor, utan tar bort det onda. Hur bra de är, tänk att man kan fixa ett trasigt knä eller ett finger som är krossat. Jag är tvungen att avsluta den sena diskussionen för att han inte ska väcka de små eller bli för pigg.
Ja just det, den där radiogrejen är imorron. Hej till dig, om du inte tittat in förut. Va trevligt att du tog dig tiden. Jag är inte alltid såhär trött, men ganska ofta dramatisk, jag vet.
Imorron är det en ny dag, en ny gåva. Tack.
Jamen visst!
Hah, kolla här var jag gjorde med fläcktestet idag!
Meningen med Buzzadors produkter är ju att man ska testa dem skarpt och skriva om dem, därför får man dem gratis, om det är nån som undrat över det. Och jag är så glad att alla påsar gick åt! Jag delade ut hela gänget och fick många glada miner tillbaka! Så, med andra ord, idag testade jag på en sliten, vit tröja, men som fortfarande är vit. Vet inte om det syns vad jag skrev på tröjan, men jag hade alltså (uppifrån, från vänster): Vin(glögg), morot. Nere, från vänster: Jord, köttbulle och currysås. Jag förbehandlade med Vanish spray, sen hade vi Vanish Extra Hygien, burken med grönt lock (eftersom tröjan åkte med lite träningskläder) och tvättmedel. Lite kvar av jorden syns det, men inte mycket. Jag gned faktiskt in tröjan med blöt jord. Moroten syns också, den är alltid svår. Och bokstäverna – de är väck! De var skrivna med en markeringspenna för kläder!
Ursäkta bildkvalitén. Jag somnade på soffan, med kameran på karmen. Plötsligt var den försvunnen! Precis när den behövdes som mest! Mika och jag letade och kliade oss i huvudet – vi letade till och med i kökslådor och tvättkorgen! Till sist hittade vi kameran, nedgliden bakom soffkuddarna, längst bakom sittdynorna. Jag fotade lite med mobilen.
Dagens lilla tillbakablick till helgen:
Två älskade lillajulklappar. Isaac fick en nyckelpigekudde, som han till och med skulle ha med sig till dagis! Miljas lilla Hello Kitty-hus var också mycket omtyckt.
Dagens efterrätt:
Lite måndagslyx efter en extremt tröttsam skoldag: Arnold’s Donuts. ”Som Ripa brukar ha!”, sa twinsen (från Rorri Racerbil, på finska) och sen bad de om ”de rosa och de gula munkarna”.
Dagens déjà vu:
Att kliva in i Deli Market och känna dofterna av asiatisk mat och dito kryddor. Det var som att gå tillbaka till Husby/Kista, där vi bodde då William föddes (japp, samma ställe där det var en massa oroligheter för ett tag sen, norr om Sthlm). Den mat och det utbud som fanns i den lokala ICAn, saknar jag ibland. Då kan man gå hit. Jag köpte baba ganouj, grön currypasta, libanesiska kryddor, okra, pitabröd och poppadoms.
En del av sakarna blev dagens mat. Mika gillade! Jag är så glad att vi har hittat en maträtt vi båda tycker massor om! Det är inte så lätt att göra bra, vegetarisk mat, som har mycket smak, utan att bara smaka t.ex. chili eller soja. Jag lär mig! Det här är en grön currysås och den innehåller 1½ matsked grön currypasta, Quornbitar, färska tomater, kokosmjölk, en knapp matsked koriander (jag brukar mala själv så det smakar mest, av hela frön varje gång), skuren okra, cashewnötter och en lök plus ett par vitlöksklyftor. Man börjar med att fräsa löken i lite olivolja på botten av en kastrull och sätter sen till kokosmjölk och rör ner resten – låt koka i 10-15 minuter! Idag serverade vi pitabröd.
Ungarna åt köttbullar. Jag, som trots allt inte är så van med stark mat, tycker mycket om när det smakar annat än chili också, tog lite grynost till, för att dämpa hettan. Om man av misstag får alltför mycket chili i en rätt kan man hälla ner vanligt, vitt socker. Det tar bort en del av hettan.
Nu har jag suttit och printat arbetslistor, sekretessavtal och annat behövligt inför den stundande praktiken, som pågår nästan ända fram till jul. *djupt andetag*
En liten jul
En lång, rolig, men rörig dag går mot sitt slut. Vi har hunnit med pizzabak, en massa lekar, lillajultomte (fast han kom ju inte in) eller ”julbottsi”, som Isaac sa. Och en massa stök! 😀
Det var en häftig morgonrodnad utanför barnens rum klockan halv åtta. W sov hos fammo&faffa, Mika var trött efter gårdagens julfest och det verkade som precis alla hade julfest just igår. Det är den biten jag saknar lite grann när jag varit hemma så mycket – att träffa vänner i min egen ålder och ha tid för mitt eget liv. Det är lite tråkigt att det år efter år har fallit bort. Jag kommer igen, men inte just nu! 😀 Istället hade jag faktiskt en jättefin dag och jag var glad att jag inte var bakistrött efter nån fest, eftersom kidsen var uppe kvart över sju.
Man borde ju ha gått ut, när solen kom fram, men det orkade jag inte idag. Förlåt twinsen. Istället lekte de så jättefint med bilar, hus, dockor och tomtar. Miljas favvolek var snören och ”bandaash” på min fot. Hon hällde såpa på mig, det blödde och gjorde ont – allt på låtsas och jag bara njöööt av att nån pysslade med mig. Lyxigt!
Dagens utmaning:
Att göra egen pizza (i två varianter, eftersom den ena är vegetarisk) och dessutom hinna slå in in ungarnas lillajulklappar, (faaasen, varför är tejpen slut? Williaaaam! Och varför går pappret sönder?) men det fixade sig! Jag sa att jag ”verkligen måste fixa lite kläder i sovrummet”, medan ungarna åt, jag rafsade ihop pappret och tänkte att det inte är så farlig fast det inte är superfint – de river ju upp alltsammans på två sekunder. Tog hjälp av lite snören, gömde och smusslade med klapp-påsen medan de fortfarande satt och åt. Och torkade tomatsås från tvillingarnas armar, eftersom de inte är superförtjusta i pizza. De gillar inte när man rör ihop alla saker, de vill ha dem skilt.
Och kolla, we did it! Klappabock, pizza, glada barn och mycket lek, har dagen bestått av. Och en något trött pappa, som ändå hängde med. ^_^
Presenter är roliga, speciellt om man heter Isaac och bär runt sina bilar man får, sover med dem och går på toa med dem. En annan grej som jag tror ungarna uppskattade var att vi lekte väldigt mycket tillsammans ikväll, ända tills jag sa stopp, jag orkar och vill inte längre. Här lekte vi ”Mysteriet med den extremt talangfulla snigeln som kunde gå på lina!” Men! Någon har försökt sätta stopp för honom och knipsat av hans lina, gjort ett hack i den! Vem han det vara?!
Mästerdetektiv William undersöker saken mycket noggrant. Hmm, det kan vara mekanikern, för han hade en tång i sin verktygslåda, sa W.
– Nej, jag frågade honom och det fattades ingen tång i hans låda, så då är det inte han! sa han sedan tvärbestämt.
– Knips knips, jag kommer å knipsar din lina!
– NEeeeeEEEj, Isaaaaac! Du får inte förstöra leken!
Tyvärr fick vi inte alla ledtrådar än, så mysteriet förblir ännu olöst.
Ett mysterium är det också att alla barnen är sjukt frälsta i den där arma ”Siiigeln Bobb!” Jag råkade gå och lova twinsen att vi skulle spela några banor och det glömde de förstås inte! Så låg vi alla där i stora sängen, i en enda snigelmysig hög och stirrade på den blanka iPhone-skärmen i mörkret, efter godnattsagorna. En riktigt bra app, den är mysig och lite lagom lätt.
Dagens julstämning:
Den kommer inte av sig själv, om man inte jobbar för den. I mitt fall kom den via barnen. Det var ganska få julsaker jag plockat fram, men de älskade alla. Lite ljus i fönster, en minigran som de får peta och flytta runt saker på, ett spaljéhjärta, en liten klapp, förväntan, ivrigt prat om tomtar. Tänk så lite det behövs, men som är viktigt för dem.
Behov och godisdag
Idag hade jag ett mycket givande samtal med Ws förskola. Trots att han trivs bra och är en väldigt smart kille på alla sätt och vis, har han lite svårigheter med att sitta still, orka lyssna och sånt. Han tycker också det är svårt att byta från ett läge till ett annat och får ibland ett ”spratt”, ungefär sådär som katter får, när de spritter iväg som galningar i lägenheten. Han är också en väldigt känslig kille, som inte gillar när man rör på honom (aj aj, bara för att man nuddar honom) och dylikt.
Det här satt vi och pratade om med några från skolan. Det första som slog mig var att de är otroligt kompetenta på skolan – och att de verkligen satsar på ungarna! Långa papper, nya blanketter med utförliga uppgifter om mitt lilla barn! Han som är på väg att bli en egen människa! Wow. Det enda som känns tråkigt är att lite av hans beteende liknar det jag hade och upplevde när jag fick Tourette. Han har visserligen inga tics, men kanske lite liknade tendenser när det gäller impulskontroll och hastiga vändningar i humöret, eftersom han också kan vända på klacken och visa ett otroligt charmigt, kramigt beteende.
Det blev tal igen om mina tics och sånt, hur det var förut. Om det skulle visa sig att W har nåt sånt, skulle vi i alla fall veta vad det är, kanske kunna förstå det bättre. För vad som händer, är det hundra gånger bättre än det mottagande jag fick från skolan och psykvården för trettio år sedan. Starka lugnande piller och samtalsterapi hjälper inte alls, inte heller W, som inte har några såna problem. Tack och lov att tiderna ändras och samhället idag faktiskt tar hand om vår framtid – våra barn. Jag sa det till dem på skolan också, att de lägger ner mycket tid och det märks. Han är gladare hemma också och lite mer självständig, även om vi har vissa saker vi fortfarande ska jobba med för att förbereda honom för skolan. I början av förskoletiden var W mer lessen och arg, nu har han fallit in i bilden, han har hittat sin plats och det funkar. Han är inte lika bråkig/arg som han var i början.
Säga vad man vill om en stor skolgrupp, men W passar där, han skulle också passa i en större klass, inte i en alltför liten, konstaterade psykologen, som var med ett tag. Det känns bra, det känns fint att hon sa så. Yes, stor skola betyder inte automatiskt problem! Så det så! Nu ska vi se om det blir nån ergoterapi/toimintaterapia för Ws del. Jag vet inte exakt vad det betyder, men det låter rätt kul. Och tänk om det skulle hjälpa honom att sätta ord på sina känslor, att kunna ”hantera sin kropp” då han blir nervös eller orolig – det är sånt som man själv skulle ha behövt! Tänk va bra att folk har gjort fel och nu hittar metoder för utveckling och förståelse för den intensiva, smått rebelliska förskoletiden, då man egentligen är en liten tonåring. Och bara för att man har ”särskilt stöd” betyder det inte man är knäpp, dålig eller sämre, kanske tvärtom. Man behöver bara hitta andra vägar.
Nog om det. (Det om det, säger man i svensk-Finland).
Jag trodde inte vi skulle komma iväg i morse. Milja klagade på att det var fel färger på kläderna (för mycket blått!), Isaac hittade inte en leksak och det var fel på några byxor, varpå han slängde sig på golvet och sprang sedan iväg. Hur hjälper man då en sexåring att höras och ”komma sig iväg”, när man inte ens hörs? Men på nåt vis kom vi iväg, W fick äta frukost i bilen för att vi skulle hinna med twinsens frukost på dagis och så rullade det på. Självklart glömde vi bort att twinsen hade julfest, så de fick låna tomteluvor (jag skämdes lite). Skolarbeten för min del, samtalet här ovan, Mika på julfest, faffa&fammo hämtar William, jag handlar och hämtar twinsen, julpyntar och städar och leker med dem. Så mycket liv i livet, att man blir jätttteeeglaaaad när Isaac somnar i mina armar och Milja bakom min rygg. Men kul har de haft, twinsen.
Dagens glansbilder:
Milja blev så sött arg på ett garnnystan som hade trasslat in sig i hennes trasa. ”Domma sussu, kom loss!” Självfallet var det garnets fel!
Grannast tunga vinner! Fast det var ju fuskigt, Isaacs blåa färg syntes bättre.
Lillajulfestens ringlekar på dagis hade smittat av sig här hemma och vi hämtade lite julsaker och ljus nere i förrådet. Det var mycket spännande, tyckte twinsen.
Isaac blev så kär i luvan att han ville sova med den. Precis innan han somnade, bad han dock att få ta bort den.
– Mamma! Åh, Bu&Bä kommer… åh, stoooja bollen, den rullar! Kommer inte loss! Det ha hänt nåt föskäckligt, mamma! Ja läser föj dej mamma!
Hemliga listor och julpyssel.
– Kolla mamma, sa Isaac, vikka fina fiskaj! Dom e JÄTTEbra!
Vardagar och getingar
Men seriöst… var ska man börja!? Åh, de här ändlösa klädhoparna. Ikväll har jag stått och strukit och vikt undan kläder i det sedvanliga passet på två timmar, som det tar när man kommer igång. Det skulle kanske vara lättare om man gjorde det mer ofta, men det tar emot.
Det värsta med två två-åringar är egentligen humöret och ljudvolymen – inte kläderna. Och den här arma envisheten. En i taget slänger twinsen sig själva på golvet, ropar samtidigt på mig eller Mika eller slåss sinsemellan och drar varann i håret. Den ena blir avis på den andra, som just hittat en rolig leksak, de pratar och träter vid matbordet. Den ena kletar med händerna på fönstret, den andra ropar efter mjölk eller – som idag – mera lax. Jag lyckades göra en synnerligen välsmakande lax i ugnen, med lätt vispgrädde, Créme Bonjour Cuisine Dill&Citron och citronpeppar. Till och med Milja tog mer av maten.
Men hur överlever man den här småbarnstiden med förståndet i behåll? När allt sker på en och samma gång blir det ibland övermäktigt och den ena ropar värre än den andra. Jag stänger in mig själv i sovrummet en stund och bläddrar i mobilen och känner mig som en usel mor. Hur ska man kunna kräva lydnad och respekt från sina barn, när ens eget tålamod tryter? Jag är dessutom överhopad med skoluppgifter just nu – och skulle hellre ha fyra prov än de här superlånga inlämningsuppgifterna. Jag har varken lust eller ork – jag vill ge mig i kast med arbetslivet nu! Inte prakik utan the real deal! 😦 Jag intalar mig själv att hålla ut nu på slutrakan, men det är inte lätt. Kan man inte bara sova bort den här icke-vintern och vakna på våren?
Dagens sötnosar:
De badande twinsen. Hur trångt det än är i baljan, frågar de efter varann, om den andra inte är där. Det ska liksom vara så.
Mamma, jag nuper i din nos! *puss*
Dagens app-tips för kids:
Snail Bob, kostar 89 cent. Jag spelade några banor med twinsen innan läggdags. Åååh, vad de tittade och fnissade. Man ska leda snigeln Bob från vänster till höger på skärmen och ta sig förbi diverse hinder. Ett mysigt spel! Man får också vara beredd på att det inte lyckas hela tiden, ibland ramlar han ner! Fast i spel får man ju alltid börja om.
Isaac älskar småkryp, allt från spindlar till gräshoppor. För en tid sedan köpte jag ett litet leksakshus åt Milja på loppis. Det var inget stort hus, bara med plats för två Duplogubbar eller motsvarande. Med det huset följde en pytteliten geting, på ca 3 cm. Den kom förstås väldigt snabbt bort, men Isaac minns den fortfarande. Sen dess har jag lovat att virka en ”jäääting” åt Isaac och den blev klar igår. Han älskade den, tog den med sig överallt; till dagis och i sängen och alltid i handen. Den fick till och med se på när han badade ikväll, även om jag sa att den inte fick bada på riktigt.
Om depression och botemedel
Idag satt jag på café och drack dyrt kaffe och åt en stor bakelse. Fast det egentligen är sånt som jag inte brukar göra, för att det är dyrt. Jag dricker dessutom så lite kaffe att det aldrig lönar sig. Men ibland är själv besöket värt det ändå.
Medan jag satt där, lyssnade jag med ett öra på ett par tjejer som satt och diskuterade depression. Den ena av dem hade gått hos en läkare och även själv läst på om att vara nedstämd. Hon räknade upp symptomen för sin vän, att hon tappat intresse för allt möjligt, att hon inte ville träffa vänner, att hon inte kunde sova, var med lättretlig, att allt kändes tungt och hopplöst och så vidare. Hon berättade också att de flesta människor har en liten depression, speciellt på vintern, men att den går över av sig själv efter två till fyra veckor. Det visste jag faktiskt inte, men det låter väldigt logiskt.
Sen började jag tycka att hon var lite löjlig. Vad då deppad? Precis innan hade de pratat om att gå till ett gym som var nytt och fint, de skulle gå dit två dagar i rad, sen sitter hon på kaffe med en vän. Är man deppad då? Vågar man inte träffa folk? Negligerar man sina vänner?
Sen kände jag mig löjlig. Hur skulle jag kunna döma hennes liv? Jag vet ju inte vad hon gått igenom. Men en sak vet jag och det är att man behöver få en knuff framåt ibland. Meningen är inte att komma med pekpinnar eller vara nån besserwisser, men jag vet utgående från egna erfarenheter att vissa människor behöver få inspiration och mod från andra. Man blir deppad när man är understimulerad och ser samma miljö eller väggar dag ut och dag in. Man måste ha lite press på sig själv, utan att det går till överdrift, behöver tvingar att göra lite saker, att se att man verkligen kan, att det går. Det är i uppförsbackarna vi utvecklas, inte när vi springer nerför. Inte under ständig stress, men under en viss typ av press, där vi får utvecklas och pröva våra vingar – när man lämnar bekvämlighetszonen.
Nu ska jag kontra det här inlägget med nåt helt annat, nåt mer världsligt. Att shoppa. Kom med med en tröja, lite nya sockor och duschtvål, bara åt mig själv idag. Inte för att jag är värd det, utan för att jag ville ha det, just idag. Kanske det var depressionsmörkret som lockade fram shopparen i mig. Eller bara vardagen. Den där vinröda halssnodden fick följa med, den har jag kollat på så länge. Har tänkt sticka en likadan, men orken tryter. En mjuk, gosig akrylgrej för 9,90 är inte fel det heller.
Jag tittade också på jättefina tröjor och jackor vid Vero Moda. Åh, så mycket fint det finns. Min 19,90-tröja finns inte med, men den var jag jätteglad åt! Har länge letat efter en kofta som inte är för tjock och nu hittade jag den. En vinterjacka och nya skor vore inte fel, men det får vänta. Jag tittade i alla fall på den här coola jackan, Macro Short Jacket och tyckte att den kunde ha passat på mig. Men äh, jag väntar på rean. ^_^
Dagens språk:
Idag har jag fått prata finska, svenska och engelska med vänner, varav en jag inte sett på länge. Vilket (språk-)rikt liv jag har!
Tvillingvardag, del 34
Idag kom jag hem lite tidigare från skolan och hämtade med mig en glad förskolekille. Visserligen blev han avbruten i sin lek, men var ändå glad över att han fick tid med bara mig, det märks så bra. Han är en helt annan person än den har är med två stormande tvillingar runt sig. Och vem skulle inte fatta det? Man ses ju och hörs framför allt mycket bättre när man är själv!
Vi lagade mat, pysslade med både Angry Birds och skoluppgifter. I början av förskoleåret sa de att det skulle bli läxa ”två eller tre gånger” under året, men de har redan haft det sex eller sju gånger. Jag tycker det är bra! Annars invaggas man i nån falsk förhoppning om att det ska fortsätta med slappande i ettan. Icke! Där ska man kunna saker och det är fort! Bra att man vänjer sig redan nu. De får ofta, som idag, en sida i förskoleboken och nu även en vers på två rader att memorera inför ett jul- eller adventsspel.
Dagens uppgift:
Att färglägga en sida i boken och para ihop rätt antal saker med en siffra. Sen gick det hela överstyr när han började byta pennburk. Men roligt hade vi. Jag sa åt W att han fick skvallra för sin fröken att mamma hjälpt honom att färglägga lite detaljer.
Isaac, bläckälskaren, hängde på. Alltså det är ju ganska självklart det här med att mindre syskon lär sig av de större! Isaac vill göra precis samma saker som sin pappa och sin storebror. Idag och ganska ofta, är det färglägga och tacka fint för maten. Jag berömde båda två och påminde William om hur bra det är att vara storebror. Samtidigt tänkte jag på vad svårt det måste vara för W att ofta hamna i rampljuset som den som borde vara förebilden.
Fast Isaac kan själv, han också! Och han snappar upp alla saker vi säger. Även sånt som inte borde slinkar ur oss. Igår sa han:
– Mamma, var e de här fakking pennorna?
Ooooops. Jag frågade honom:
– Men varför sa du så, Isaac, du vet ju att det är ett styggt ord.
– Men jag vill… men jag vill säga som pappa!
Hmm. I ärlighetens namn händer det här inte bara pappa, det kunde lika gärna ha varit mig. Grabben är ju i alla fall väldigt ärlig, det ska han ha cred för!
I dag rådde ett nästan konstigt lugn. Alla kids var nöjda, vi vuxna var glada, var och en pysslade med sitt. Milja tyckte det var skoj när William återupptäckte IloMilo. Sen kom twinsen på att de skulle ha samma lekdator. Jag hämtade Williams Mumindator och då brakade eländet lös. Båda skulle ju förstås ha den datorn, den nya!
– Finns det mera andra dator, undrade Isaac glatt, och väntade sig att jag skulle ha datorer på löpande band att plocka fram. Nej, man får lära sig att turas om.
Turas om? Vad är det för larv liksom? Det här händer nästan varje dag, men man börjar bli ganska van. Den ena är i luven på den andra, slåss eller drar i håret, speciellt twinsen. Eller så ger de sig på W, för att han är i vägen eller bara för att de vill. Det är inte sånt jag vanligtvis fotar, men det är bra med kontraster. Ilskan gick över ganska fort och de delade faktiskt på turerna, innan de kom på att peta ner små leksaksfiskar i en byxficka och leken blev så vansinnigt rolig=glad men högljudd, att man inte hörde sig själv tänka.
Go go, skeleton twiiiins! Ibland så arga, men för det mesta så oerhört glada och söta att man inte kan annat än älska dem. Fast de skriker.
Måste läsa… nämen kolla va ostädat!
En månad till jul. Det är bra det. Så får man den överstökad också. Jag tycker inte illa om julen, det är mysigt med lampor och ljusstakar och dittan dattan, men det är så mycket man borde göra. Så många platser man borde vara på. Varför just på julen? Nyår är trevligare, det innehåller lite mindre förväntningar. Mina kids har skrapat ihop några julkalendrar i år, men det blev ingen med saker eller choklad. Jag orkar inte tjata om vem som ska få vad och vill inte att de trycker i sig choklad varje dag, när vi (nästan) lyckas hålla vår godisdag till en dag i veckan. Eller en kväll egentligen, fredag, som William bestämde för länge sen. Fast då brukar kvällen bli så kort att det kan bli en lördag förmiddag eller kväll också.
Milja hade en konstig feber. Min mamma hade rätt när hon sa att det är sällan barn har så hög feber som över 40 utan orsak. Och med orsak menade hon att det inte är vanlig influensa. Milja fick en massa prickar igår kväll och jag tog fram barnläkarboken, utan att bläddra i den. Då kom jag plötsligt på att det såg ut såhär på pricken när William hade haft sin tredagarsfeber. Jag minns också att han just blivit frisk och att vi satt i bilen på väg från fammos och faffas gård. Jag tror de var bortresta med båten, på sommaren och vi hälsade på Aini-mamma. Jag har bara ett klart minne av det på nåt sätt. Att jag fotade hans prickar och ringde till jouren för att fråga. Minns också lättnaden över att det inte var nåt värre än tredagarsfeber och den var ju egentligen redan över. Få se om Isaac får den också, det kan ta 10-15 dar.
Dagens status, eller egentligen gårdagens. Smarta barn kan mer än sina föräldrar, precis som det ska vara.
Efter helgens drabbning med läxböckerna har jag också konstaterat att jag inte haft ett såhär rent hus på länge! Det krävs tydligen ett långt inlämningsarbete eller en extra svår tent för att man ska städa järnet! 😀 Mika och kidsen for till fammos på eftermiddagen och jag fick veta att ungarna visst hade hittat tomtens verkstad eller nåt liknande hus i skogen. Mika fick sin långlänk, jag fick min läsning och huset är ganska rent.
En av favoritlekarna här hemma i helgen har varit sänghimlen, som varit gömd ett tag. Alla ville vara med! Sen sprang twinsen runt med ficklampor och sa att de lyste fram en ”måne” på allt som ljuskäglan träffade. Och Isaac fortsätter sjunga ”Ja må han leva” varje dag.
Bittes blogg 