Skip to content

Om depression och botemedel

26 november, 2013

cafelyxzIdag satt jag på café och drack dyrt kaffe och åt en stor bakelse. Fast det egentligen är sånt som jag inte brukar göra, för att det är dyrt. Jag dricker dessutom så lite kaffe att det aldrig lönar sig. Men ibland är själv besöket värt det ändå.

Medan jag satt där, lyssnade jag med ett öra på ett par tjejer som satt och diskuterade depression. Den ena av dem hade gått hos en läkare och även själv läst på om att vara nedstämd. Hon räknade upp symptomen för sin vän, att hon tappat intresse för allt möjligt, att hon inte ville träffa vänner, att hon inte kunde sova, var med lättretlig, att allt kändes tungt och hopplöst och så vidare. Hon berättade också att de flesta människor har en liten depression, speciellt på vintern, men att den går över av sig själv efter två till fyra veckor. Det visste jag faktiskt inte, men det låter väldigt logiskt.

Sen började jag tycka att hon var lite löjlig. Vad då deppad? Precis innan hade de pratat om att gå till ett gym som var nytt och fint, de skulle gå dit två dagar i rad, sen sitter hon på kaffe med en vän. Är man deppad då? Vågar man inte träffa folk? Negligerar man sina vänner?

Sen kände jag mig löjlig. Hur skulle jag kunna döma hennes liv? Jag vet ju inte vad hon gått igenom. Men en sak vet jag och det är att man behöver få en knuff framåt ibland. Meningen är inte att komma med pekpinnar eller vara nån besserwisser, men jag vet utgående från egna erfarenheter att vissa människor behöver få inspiration och mod från andra. Man blir deppad när man är understimulerad och ser samma miljö eller väggar dag ut och dag in. Man måste ha lite press på sig själv, utan att det går till överdrift, behöver tvingar att göra lite saker, att se att man verkligen kan, att det går. Det är i uppförsbackarna vi utvecklas, inte när vi springer nerför. Inte under ständig stress, men under en viss typ av press, där vi får utvecklas och pröva våra vingar – när man lämnar bekvämlighetszonen.

liteshopsakerNu ska jag kontra det här inlägget med nåt helt annat, nåt mer världsligt. Att shoppa. Kom med med en tröja, lite nya sockor och duschtvål, bara åt mig själv idag. Inte för att jag är värd det, utan för att jag ville ha det, just idag. Kanske det var depressionsmörkret som lockade fram shopparen i mig. Eller bara vardagen. Den där vinröda halssnodden fick följa med, den har jag kollat på så länge. Har tänkt sticka en likadan, men orken tryter. En mjuk, gosig akrylgrej för 9,90 är inte fel det heller. 

snyggjackan makro_shortjacketJag tittade också på jättefina tröjor och jackor vid Vero Moda. Åh, så mycket fint det finns. Min 19,90-tröja finns inte med, men den var jag jätteglad åt! Har länge letat efter en kofta som inte är för tjock och nu hittade jag den. En vinterjacka och nya skor vore inte fel, men det får vänta. Jag tittade i alla fall på den här coola jackan, Macro Short Jacket och tyckte att den kunde ha passat på mig. Men äh, jag väntar på rean. ^_^

Dagens språk:

Idag har jag fått prata finska, svenska och engelska med vänner, varav en jag inte sett på länge. Vilket (språk-)rikt liv jag har!

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 27 november, 2013 12:23

    Det känns aldrig fel att shoppa lite åt sig själv. Det är rätt attityd du har.
    Men vad gäller depression så var tjejens säkert just det, en som kommer då det är mörka tider. Som på hösten och vintern.
    Men om man på riktigt är deprimerad, helt nere i skorna, är det mycket svårt att ta sig upp även om man vet att ingen annan kan hjälpa upp en utom en själv. Många säger åt mig att dom int förstår att jag är sjuk då jag alltid är så glad. Och jag förstår att det är svårt att förstå…men för mig är det bara en fasad som jag visar utåt, medan jag inombords är helt orkeslös, viljelös och okapabel att koncentrera mig på nånting. Jag har också socialfobi…visst träffar jag mina vänner..dom få jag har..men att vara i stora folksamlingar här i pargas, wller att gå till butiken här gör mig helt ångestladdad. Men jag gör det om jag är tvungen. Jag älskar att sitta på cafe’ i mylly, skanssi eller på stan, eller bara röra mig där, för där kan jag oftast vara helt anonym.
    Depression är en självisk sjukdom, allt kretsar runt en själv och det gör mig ledsen att det är så, för jag skulle så gärna villa vara frisk.
    ojs detta blev långt. Ville nu bara berätta hur det är för mig sådär lite…
    På tal om det är just shoppoing åt en själv väldigt givande för stunden för det utlöser endorfiner, sen då man fattar att man egentligen hade haft råd..kommer det dåliga samvetet. Då brukar jag ofta föra tillbaka det jag shoppat. Nog är människihjärnan allt bra konstig.
    Ha en skön fortsättning på veckan
    Kramar till dig 🙂

    • 28 november, 2013 01:47

      Tack för en lång och bra kommentar! Skriv på du, det behövs! Jag har haft all världens ångest, tics och panikattacker, men inte den här sortens depression du talar om, den är egentligen kärnan i mitt inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: