Tvillingvardag, del 34

Idag kom jag hem lite tidigare från skolan och hämtade med mig en glad förskolekille. Visserligen blev han avbruten i sin lek, men var ändå glad över att han fick tid med bara mig, det märks så bra. Han är en helt annan person än den har är med två stormande tvillingar runt sig. Och vem skulle inte fatta det? Man ses ju och hörs framför allt mycket bättre när man är själv!

Vi lagade mat, pysslade med både Angry Birds och skoluppgifter. I början av förskoleåret sa de att det skulle bli läxa ”två eller tre gånger” under året, men de har redan haft det sex eller sju gånger. Jag tycker det är bra! Annars invaggas man i nån falsk förhoppning om att det ska fortsätta med slappande i ettan. Icke! Där ska man kunna saker och det är fort! Bra att man vänjer sig redan nu. De får ofta, som idag, en sida i förskoleboken och nu även en vers på två rader att memorera inför ett jul- eller adventsspel.

Dagens uppgift:

Att färglägga en sida i boken och para ihop rätt antal saker med en siffra. Sen gick det hela överstyr när han började byta pennburk. Men roligt hade vi. Jag sa åt W att han fick skvallra för sin fröken att mamma hjälpt honom att färglägga lite detaljer.

Isaac, bläckälskaren, hängde på. Alltså det är ju ganska självklart det här med att mindre syskon lär sig av de större! Isaac vill göra precis samma saker som sin pappa och sin storebror. Idag och ganska ofta, är det färglägga och tacka fint för maten. Jag berömde båda två och påminde William om hur bra det är att vara storebror. Samtidigt tänkte jag på vad svårt det måste vara för W att ofta hamna i rampljuset som den som borde vara förebilden.

Fast Isaac kan själv, han också! Och han snappar upp alla saker vi säger. Även sånt som inte borde slinkar ur oss. Igår sa han:

– Mamma, var e de här fakking pennorna?

Ooooops. Jag frågade honom:
– Men varför sa du så, Isaac, du vet ju att det är ett styggt ord.
– Men jag vill… men jag vill säga som pappa!

Hmm. I ärlighetens namn händer det här inte bara pappa, det kunde lika gärna ha varit mig. Grabben är ju i alla fall väldigt ärlig, det ska han ha cred för!

I dag rådde ett nästan konstigt lugn. Alla kids var nöjda, vi vuxna var glada, var och en pysslade med sitt. Milja tyckte det var skoj när William återupptäckte IloMilo. Sen kom twinsen på att de skulle ha samma lekdator. Jag hämtade Williams Mumindator och då brakade eländet lös. Båda skulle ju förstås ha den datorn, den nya!

– Finns det mera andra dator, undrade Isaac glatt, och väntade sig att jag skulle ha datorer på löpande band att plocka fram. Nej, man får lära sig att turas om.

Turas om? Vad är det för larv liksom? Det här händer nästan varje dag, men man börjar bli ganska van. Den ena är i luven på den andra, slåss eller drar i håret, speciellt twinsen. Eller så ger de sig på W, för att han är i vägen eller bara för att de vill. Det är inte sånt jag vanligtvis fotar, men det är bra med kontraster. Ilskan gick över ganska fort och de delade faktiskt på turerna, innan de kom på att peta ner små leksaksfiskar i en byxficka och leken blev så vansinnigt rolig=glad men högljudd, att man inte hörde sig själv tänka.

Go go, skeleton twiiiins! Ibland så arga, men för det mesta så oerhört glada och söta att man inte kan annat än älska dem. Fast de skriker.