Behov och godisdag

Idag hade jag ett mycket givande samtal med Ws förskola. Trots att han trivs bra och är en väldigt smart kille på alla sätt och vis, har han lite svårigheter med att sitta still, orka lyssna och sånt. Han tycker också det är svårt att byta från ett läge till ett annat och får ibland ett ”spratt”, ungefär sådär som katter får, när de spritter iväg som galningar i lägenheten. Han är också en väldigt känslig kille, som inte gillar när man rör på honom (aj aj, bara för att man nuddar honom) och dylikt.

Det här satt vi och pratade om med några från skolan. Det första som slog mig var att de är otroligt kompetenta på skolan – och att de verkligen satsar på ungarna! Långa papper, nya blanketter med utförliga uppgifter om mitt lilla barn! Han som är på väg att bli en egen människa! Wow. Det enda som känns tråkigt är att lite av hans beteende liknar det jag hade och upplevde när jag fick Tourette. Han har visserligen inga tics, men kanske lite liknade tendenser när det gäller impulskontroll och hastiga vändningar i humöret, eftersom han också kan vända på klacken och visa ett otroligt charmigt, kramigt beteende.

Det blev tal igen om mina tics och sånt, hur det var förut. Om det skulle visa sig att W har nåt sånt, skulle vi i alla fall veta vad det är, kanske kunna förstå det bättre. För vad som händer, är det hundra gånger bättre än det mottagande jag fick från skolan och psykvården för trettio år sedan. Starka lugnande piller och samtalsterapi hjälper inte alls, inte heller W, som inte har några såna problem. Tack och lov att tiderna ändras och samhället idag faktiskt tar hand om vår framtid – våra barn. Jag sa det till dem på skolan också, att de lägger ner mycket tid och det märks. Han är gladare hemma också och lite mer självständig, även om vi har vissa saker vi fortfarande ska jobba med för att förbereda honom för skolan. I början av förskoletiden var W mer lessen och arg, nu har han fallit in i bilden, han har hittat sin plats och det funkar. Han är inte lika bråkig/arg som han var i början.

Säga vad man vill om en stor skolgrupp, men W passar där, han skulle också passa i en större klass, inte i en alltför liten, konstaterade psykologen, som var med ett tag. Det känns bra, det känns fint att hon sa så. Yes, stor skola betyder inte automatiskt problem! Så det så! Nu ska vi se om det blir nån ergoterapi/toimintaterapia för Ws del. Jag vet inte exakt vad det betyder, men det låter rätt kul. Och tänk om det skulle hjälpa honom att sätta ord på sina känslor, att kunna ”hantera sin kropp” då han blir nervös eller orolig – det är sånt som man själv skulle ha behövt! Tänk va bra att folk har gjort fel och nu hittar metoder för utveckling och förståelse för den intensiva, smått rebelliska förskoletiden, då man egentligen är en liten tonåring. Och bara för att man har ”särskilt stöd” betyder det inte man är knäpp, dålig eller sämre, kanske tvärtom. Man behöver bara hitta andra vägar.

Nog om det. (Det om det, säger man i svensk-Finland).

Jag trodde inte vi skulle komma iväg i morse. Milja klagade på att det var fel färger på kläderna (för mycket blått!), Isaac hittade inte en leksak och det var fel på några byxor, varpå han slängde sig på golvet och sprang sedan iväg. Hur hjälper man då en sexåring att höras och ”komma sig iväg”, när man inte ens hörs? Men på nåt vis kom vi iväg, W fick äta frukost i bilen för att vi skulle hinna med twinsens frukost på dagis och så rullade det på. Självklart glömde vi bort att twinsen hade julfest, så de fick låna tomteluvor (jag skämdes lite). Skolarbeten för min del, samtalet här ovan, Mika på julfest, faffa&fammo hämtar William, jag handlar och hämtar twinsen, julpyntar och städar och leker med dem. Så mycket liv i livet, att man blir jätttteeeglaaaad när Isaac somnar i mina armar och Milja bakom min rygg. Men kul har de haft, twinsen.

Dagens glansbilder:

Milja blev så sött arg på ett garnnystan som hade trasslat in sig i hennes trasa. ”Domma sussu, kom loss!” Självfallet var det garnets fel!

Grannast tunga vinner! Fast det var ju fuskigt, Isaacs blåa färg syntes bättre.

Lillajulfestens ringlekar på dagis hade smittat av sig här hemma och vi hämtade lite julsaker och ljus nere i förrådet. Det var mycket spännande, tyckte twinsen.

Isaac blev så kär i luvan att han ville sova med den. Precis innan han somnade, bad han dock att få ta bort den.

– Mamma! Åh, Bu&Bä kommer… åh, stoooja bollen, den rullar! Kommer inte loss! Det ha hänt nåt föskäckligt, mamma! Ja läser föj dej mamma!

Hemliga listor och julpyssel. 

– Kolla mamma, sa Isaac, vikka fina fiskaj! Dom e JÄTTEbra!