Sånt som är sött, del hundra
Det var balkongväder idag. Temperaturen steg till över 20 grader, åtminstone innanför glasen, fast vi hade ett par öppna.
Jag skulle ha kunnat ta hur många bilder som helst, det kändes som så många blev bra. Så är det när det är soligt. Vi låg där på täcket en stund, sen blev det nästan svettigt! Isaac fick tag i mitt hår och rev loss en massa. Aja baja, killen! Jag har ju redan så tunt hår. 😉
Syrran fick tag i en mjuk kind. Mmm, så mysigt!
Sen måste jag erkänna att jag inte fattar hur man kan vara så liten och redan så näpen och tjejig som Milja är. Hon påminner mig om Kerstin i Bullerbybarnen. Och det var en söt, liten tjej! Det är så roligt att tvillingarna redan är så olika. Ja de är ju tjej och kille, men ändå. Olika i sitt beteende, olika i hur de låter, hur de rör sig och vad de säger. Olika stora och ändå lika mycket älskade.
Jag kan fortsätta den här fotokarusellen hur länge som helst. Hur mycket orkar ni se? 🙂
Det är lätt att fota när man har fina motiv.
Egentligen
Åh, jag glömde ju. Jag blev småchockad, fast på ett väldigt glatt sätt över att Eva ska flytta tillbaka till Österbotten. Du sa ju inget, det var en total överraskning! 😀 Det är du verkligen värd! Och jag fällde en liten tår för att det är så himla fint och för att jag nog saknar rapalandi ganska mycket. Egentligen.
Men vi är där vi är, och jag vet att vissa saker bara är menade att bli som de blir. Som att vi fick tvillingar. Det var meningen så. Det har gjort mig till en bättre person, på allvar. Förr var jag så ledsen över att ”ungen kan inte sova, sov nu!” och nu är jag så glad över att det ena barnet sover, då har man ju ”bara ett att hålla reda på”, ha tid för en i taget. Vare sig det är William eller en tvilling. Det är säkert på samma sätt när man har flera barn över huvud taget. Och kanske det är sant att det här med tvillingar ger dubbel glädje. Inte på det sätt man förväntade sig, utan på ett sätt som kom smygande, på köpet, mellan raderna. Mellan vardagssysslorna. 🙂
Finaste lilla Isaac och Milja. Ni förstår inte vilken glädje ni skänkt mig, oss. För att ni finns, för att ni kom. Tack.
Jo, det är mycket känslor idag. Kanske för att jag är ”tillfreds”. Kanske man är mer känslosam då. Och för att Makaronen och Lillsnuttan sover samtidigt och för att de mår bra. Och för att jag gillar min blogg igen. För att ni som läser, finns där. Och för att ni säger så fina saker. Puss på er! ♥
Tack och stolar
Jag måste bara passa på att säga TACK idag. Tack till alla ni som inte vill kommentera, som jag vet läser väldigt ofta. Tack för att ni orkar följa mina ord och skriverier. Det är många jag har fått en hälsning från eller så har folk sagt det när jag träffat dem när jag varit i en affär eller på annat håll. Man behöver inte kommentera, läs på ni bara. 😀
Jag är också tacksam över att ni inte korrigerar alla mina stavfel. Ibland skriver jag ganska snabbt (just nu för att hinna när twinsen sover) och då skriver jag smultrin eller palstersnacka eller leden (ledsen). Vem vet, jag kanske hittar på något nytt, roligt, användbart ord? Palstersnacka är en favorit hittills, men jag vet inte riktigt vad det ska betyda. ^_^
Idag är jag väldigt tillfreds med mig själv. Igår hade jag en riktig röjardag. Röja som i att röja upp. Äntligen anar jag en botten i tvätthögen och jag njuter av en massa rena kläder som är i skåpen och inte ligger framme. Det värsta är stora lakan som tar så mycket plats att torka, när man vill tvätta flera. Jag bar ut ett par tunga, trasiga stolar, som bara stått och väntat på att gå ut. Det finns en massa mat åt hela familjen och dessutom gjorde jag en blåbärspaj som blev rätt bra. Jag vet inte hur många diskmaskiner och tvättmaskiner det blivit det senaste dygnet. Williams rum är städat, vardagsrummet är städat. Det låter ju som om vi aldrig städat här förut. haha. Nej, saken är den att man ibland får såna där ryck, då man ska fixa allt, allt på en gång och efteråt känns det skönt. Jag började en ny strumpstickning sent igår kväll och det fortsätter jag med idag.
Och så funderar jag på matstolar. Vilken stol tar minst plats i köket?
Vi har en sådan här:
Det skulle kanske funka med en likadan? Fast problemet är att golvet i köket är laminat och därmed ganska halt. Isaac satt i den där och kunde redan skjuta sig från bordet.
Ikeas Antilop har varit en favorit, men den har alldeles för breda ben. Två sådana får inte plats i vårt kök. Eller jo, men då är det trångt, trångt att gå förbi (eller öppna kylen).
En Stokke, Tripp-trapp vore bra! Frågan är hur långt de där benen sticker ut (stolens, bakåt). Men där väl ganska stabila? Problem: priset. Gånger två.
Den här är verkligen inte aktuell, men jag måste bara visa den i detta sammanhang. En sån hade jag när jag var liten. Och mina båda systrar ärvde den. Efter det har William och båda hans kusiner också suttit i den. Den har hållit, efter att den har fixats med ett par skruvar här och där. 😀
En Rinki kanske? Den kan användas som pall också.
Kanske nån annan typ av matstol i alla fall? Usch, jag vet inte alls. Förslag? Tips?
De jag egentligen skulle vilja ha är nog Stokkes stolar ändå, för är robusta och borde funka bra om man vill sätta två i bredd. Eller?
Post och sängar
Tjoho! Här är vi igen!
Hemma som vanligt, äter vidare, provar inga nya smaker idag, utan hankar oss fram med det vi har. De säger ju ”en ny sak per vecka” och det är faktiskt ungefär det vi har hållit oss till. Jag har kokat så det räcker till fyra mattillfällen, hälften puréar jag direkt och så sparar jag bitar, så de håller sig lite fräschare till nästa purétur.
Jag fick post till tvillingarna – två brev den här gången. Det var skoj! Annars har vi fått rabattsedlar och andra småsaker man får hemskickat, men bara i en uppsättning. Det är ju två barn, höh! Muksu har en massa reklam, till och med en broschyr på svenska, så den bläddrade vi i och tog sen glatt emot de små haklapparna. Perfekt ju!
Isaac visste hur man ska sätta på den, verkade det som. 😉
Nu har vi höjt upp bottnen i Williams gamla spjälsäng. Den har stått i sovrummet, men det har hänt att W har smugit sig dit på morgonen. Egentligen spelar det ingen roll; han kommer han till vår stor säng varje natt, fast vi bär honom till sin egen. Vi noterar däremot att twinsen var 4 månader och 3 veckor gamla när de började sova i egna sängar/fick separata sängar. Visserligen sover de inte alltid i samma säng eller på samma ställe längre, eftersom en sover i vår säng, en sover i deras (gemensamma) säng eller så sover en i babygymmet, den andra på soffan och så vidare.
Än så länge går det bra att ha dem att sova i samma rum på nätterna, eftersom de sover riktigt bra. Om vi hamnar att flytta den ena, vet jag inte vart det skulle bli. Det måste ju vara nåt rum där man kan höra om bebisen gråter. Hmm.
Milja provar sitt nya täcke, som vi visserligen haft ett tag, men som jag inte tagit fram. Nu är det tvättat och ”monterat”, fast det egentligen inte behövs. Det är ganska varmt i sovrummet och alla ungarna sparkar av sig täcket ändå. Men det finns i alla fall där, om man vill mysa eller blir kall.
Jag älskar alla de där barntextilerna från Ikea. Den som Milja har (eller eg Isaac också, jag tycker båda kan ha den) är Torva Smultron och den är ny för i år. Jag vill ha hela sortimentet, alla glada Vitaminer och Fabler och Kusiner och allt var de heter. 😀
Jo förresten, jag måste visa vad William fick från dagis i fyraårspresent! En jättefin, virkad nalle! Och ett kort med en vers på baksidan. Fina, fina dagis, att de lägger ner sån möda på ungarna. Det gör mig riktigt glad!
De två solstrålarna och lillprins Bus har åkt till fammo&faffa en stund nu, så jag är helt ensam. Jag måste dammsuga och ta itu med den-där-högen-med-rena-kläder-som-jag-helst-inte-vill-se. Mika förebereder sig för loppet.
W förbrukar kalsonger så det står det härliga till. Speciellt när han känner sig utanför och kissar ned både dem och två, tre t-shirts per kväll. Stackars liten, jag försöker förklara varför man inte ska göra så, att han inte är ensam, att vi är här tillsamans, att vi ser honom ändå, men det går inte riktigt hem. Han säger att han vill flytta till farmor. Jag vet att han bara testar oss och han säger det motsatta när han är hos dem, men jag förstår också att det skulle vara bra med en egen gård och allt det där. Men det känns lite ledsamt ibland, för man vill ju räcka till. Varför är det så att allt ska hända samtidigt? Man borde skaffa sig en bra karriär (okej, i mitt fall, hinna jobba lite mer över huvudtaget), man ska ha tid för hemmet, träna och hålla igång, hinna jobba ihop en massa pengar, fixa hus, villa, vovve, trädgård och spara pengar och sen hinna leka med ungarna också?!
Vardag med twinsen
Regnet vräker ner. Jag fattar inte hur det kan regna såhär otroligt höstlikt och rakt ner och osomrigt. Träden är gröna och lövet hänger kvar, men resten känns höstigt. Och det är fräscht och skönt! Härliga höst! Bebblorna och jag har det så bra här inomhus. 😀
Veckans nya smak i bebisköket är zuccini. Tillsammans med batat och Kimitopotatis blev det riktigt gott. Det tyckte i alla fall kidsen som inte slutade gapa. Isaac grät när all mat och mjölk var slut och jag undrade hur mycket som egentligen ryms i en bebismage! De här så charmtrollen börjar vara redo för mera fast mat, det är en sak som är säker. Vad ska man börja med näst då? Gröt på kvällen kanske? De blir ju faktiskt fem månader om en knapp vecka.
Hittills har de ätit:
– batat (mest det)
– potatis
– blomkål
– broccoli
– zuccini
Jag hade med avsikt lämnat bort moroten, so far. Jag är lite skraj för den (måste förebereda mig mentalt!), eftersom William reagerade så kraftigt på den. Och det är jobbigt med köpt burkmat! Jag försöker hitta burkar som innehåller bara en sak men det går ju inte! Om nån av tvillingarna reagerar på innehållet vet man ju inte vad det är. Som t.ex. den här burken:
Den ska innehålla batat och zuccini. Men den innehåller också palsternacka och majsstärkelse. Har man tur, reagerar ens barn inte på nåt av dem, men om det är nåt som man är överkänslig mot, vet man ju inte vad det är. Därför kokar jag glatt vidare åt mina små. De hinner äta de där burkarna också, jag kommer inte att vara sådär hurtig hela tiden. Majs tänker jag däremot inte koka, tror jag.
Än så länge är det lätt att kocka åt dem. Men när jag stod och kokade zuccinin idag började jag undra om det räcker med att koka dem. Eller om man skulle orka ångkoka grönsaker, det vore ju supernajs. Fast det kanske tar länge? Och hur ska man göra med kött, fisk och kyckling? Jag känner mig som en n00b i köket! Jag kokade ju inte nåt åt William. Det kändes inte lika motiverande, då det inte gick åt lika mycket. Dumt tänkt kanske, men det var ren lathet. Vad kryddar man med. Eller inte kryddar med?
Det går åt ganska mycket mat nu, så det blir inte över nåt att frysa in. Det som andra skulle göra för åtta dagar, äter vi på fyra. Man märker skillnaden ganska tydligt.
Det är andra saker som är annorlunda med tvillingar också.
Man ska ju äta med egen sked, inte smaka själv på maten med samma sked för att inte föra över karies åt ungarna. Det har jag hållit ganska hårt på, med William. Och jag smakar inte av tvillingarnas mat, men hur ska jag få dem att inte slicka på varandras nappar, flaskor eller skedar? Det går ju inte! Och när jag matar dem ger jag vanligtvis varannan sked åt dem, turvis. Än så länge hänger jag med, men om de fortsätter äta såhär snyggt hinner jag knappt. 😀 Och mitt i allt glömde jag vem som hade den blå eller den gröna skeden. Det händer också att en av dem äter upp den andras mjölk.
På rådgivningen sa de att vi skulle försöka hålla isär deras nappar, så gott det går. Och därför har de rosa och blå nappar, av rent praktiska skäl! Men nu blandar vi in andra saker; skedar och fat och då hänger jag inte med längre. 😀 Dessutom tar man fel mitt på natten, när nappen trillar ut. En annans napp ligger kvar i sängen eller så tar man den man hittar. Ja huh, det kan väl inte vara så noga? Om jag skulle amma skulle de ju suga på samma tuttar, ju!
Det är en annan sak som är knepigt nu också: att mata dem i sittern när de hoppar och sprätter! Speciellt Milja som gör fart med hela kroppen, ibland så mycket att hon kräks lite. 😉 Isaac har hittat ett jämnt gungande, genom att dra fötterna upp och ner hela tiden, men Milja skuttar liksom till, haha! Man får hålla i sittern när de blir för ivriga. Jag behöver fler armar!
Det är roligt att se dem tillsammans. De har börjat se varandra mycket mer och oftare. De har väl vetat om varandra på nåt sätt hela tiden, men nu krafsar de och tar nappen av varann, äter på den andras hand, petar och leker.
De där vanliga plupparna man ser varje dag (som faktiskt har varit/är otroligt bra leksaker!) blir ju mer intressant om man är två som vill ha dem. Eller om mamma är med och leker såklart.
Egentligen kan man ju aldrig veta vad som händer med syskon. De kan bli så osams att de aldrig pratar med varandra, de kan få ett härligt förhållande med ömsesidig förståelse. Eller så något mellanting, som bara är. Det jag önskar mest av allt är att de alltid ska vara vänner, att de ska kunna njuta av att ha varandra, som jag gör med mina systrar.
Det blir mycket bilder idag! Jag tar igen mig efter gårdagen. Jag ordnade en detoxkur åt mig själv, ofrivilligt. Jag råkade äta en fil som var tre dagar gammal och märkte inte det, förrän jag kollade soporna dagen efter. Den hade bråttom ut, om man säger så. Tack och lov var det ”bara” det och inte nåt smittsamt virus. Huu, så hängig man blir. Och tur att det går ganska snabbt över.
Om att Våga Tycka
X3M och ett gäng andra bloggare har länkat till det här inlägget idag.
Det handlar om att tro på en sak och våga stå för den. Jag saxar från Lady Dahmer:
Cissi Wallin skriver i GP idag om den här rädslan för att uttrycka åsikter som är så vanlig bland oss kvinnor. Jag har precis som Cissi lagt märke till avsaknaden av ställningstaganden i många av de större bloggarna och undrat lite vad det beror på. Handlar det om att man inte vill stöta sig med läsarna? Att man egentligen inte vet vad det är man tycker? Eller är det så att man inte tycker nåt alls? (jag har svårt att tro på det)
och vidare:
Fan, våga ha en åsikt! Våga tycka även om andra tycker på ett annat sätt och be för fan inte om ursäkt för det. Våga stå för nåt, oavsett vad det gäller och om du är osäker på hur du ska hantera eventuella argument tillbaka; läs på! Fördjupa dig i de ämnen du brinner för, bygg på kunskapsförrådet och utrusta dig med ett gäng verktyg och du är good to go.
Vidare påstår hon att man ska våga tycka till om allt möjligt, vilket jag håller med. Till viss grad. Om man bara gnäller åt alla håll, blir man ju till slut en bitch. Var kommer det här med respekt med in i bilden? Självfallet ska man våga tycka till, men ibland kanske man håller käften för att inte såra andra människor.
Jag skulle gärna ha en så rak och tokig blogg som Lady Dahmer, men det är inte jag. Det är roligt att läsa hennes inlägg, att hon beskriver vardagens mödor och inte undanhåller någonting. Men det är alltid till priset av något annat. Man skrattar åt en sambo, ett barn, en svärförälder – vad som helst. Det blir en himla bra blogg, som många läser, men vill vilket pris?
Igår såg jag en påannonsering av just ett sånt där program som stämmer in med bitch-attityden: Real Housewifes of Beverly Hills. Dottern där skulle lära sig köra bil, men sa:
– Gasa och bromsa, vad mer måste man liksom kunna?
Och det är den där inställningen jag är lite rädd för att man kommer till om man ska tycka till om allt. Att den där ödmjukheten inför andra människor, respekten för föräldrar och poliser och lagen och skolan och allt – försvinner. Det tycker jag är fel.
Eller så är det bara så att jag redan har så starka åsikter och inte skäms för att säga dem. Jag behöver ingen som talar om det för mig, utan tvärtom. Det är fint att läsa på och tycka till, men det här med ”tänk efter före” är ett bra uttryck i de här sammanhangen. Dagens unga och vuxna är faktiskt rätt bra på att säga ifrån.
4 år, hurra hurra!
Det är stort att fylla fyra år. På en natt ska man övergå från en liten treåring till en busig fyraåring. För barn ska förändringen ske över en natt, för det är ju då man fyller och övergången blir magisk.
Han blev lite blyg så han måste krypa bakom soffan när vi sjöng ”Ja må han leva”, men jag vet att han ändå ville det. Det var lite svårt att sitta stilla och äta, när vi dessutom premiärtestade att ha tvillingarna i varsin matstol. Och när man väntar på kakan. (Twinsen sitter ganska bra, men faller lite åt sidan eller framåt fortfarande. Och som de äter, de gapar ju båda två. Isaac äter på sina händer samtidigt också, så det blev geggigt värre. )
Och det blev en hel del presenter. Jag satt och byggde Flexitrax så mina händer gjorde ont. 😛 Men det blev en fin bana. Dessutom gillar jag sådana där byggsatser som man kan expandera med mer klossar och grejer. Som Brios tågbanor.
Lego med siffror är ju också en höjdargrej för den som älskar siffror och bokstäver.
När man fyller år får man göra saker som annars inte är så populärt. Som att slicka av glasyren på alla kexen i paketet. Och jag minns att jag gjorde exakt samma sak när jag var liten, jag drog kexen längs de nedre, mittersta tänderna, för att skrapa bort lagom mängd glasyr och minsta möjliga mängd kex.
Kakan gick åt också. Fast jag blev rädd att den inte skulle räcka, när jag skurit ut fyran. Jag gjorde en liten extra kaka av fyrkanten. W var nöjd. Det var kakan han frågade efter allra mest. Och jag&Mika råkade hjälpa honom lite med att blåsa ut hälften av ljusen. Jag var rädd att William skulle elda upp kalufsen!
Det är bra med extra famnar som håller, pratar och skojar. Då blir man lätt glad. Tvillingarna, mest Milja, har varit blivit lite blyg och vänder lätt ner munnen om nån okänd är nära, men efter den här dagen var det inga sura miner.
Det blev inget barnkalas, fast vi hade lite planer på det till en början. Sen orkade jag inte med det, eftersom tvillingarna är så små. Det tänker jag inte ha något dåligt samvete över heller, för det är en nöjd och glad kille som ligger i sängen i natt.
Allra roligast var det ändå att vara ute i lekstugan tillsammans med farfar och farmor. Och att bygga på träsegelbåten, som faffa pysslat ihop. Den har till och med riktiga segel, en köl, mast och flagga. Och när man tar ner seglet, surrade W ihop det runt masten, precis som på en riktig båt. Min kloke, lille grabb. ❤
.. och här kommer den tunnhåriga mamman. Sheeet va jag ser hår-ofager ut i den här vinkeln, men snurran åt andra hållet dessutom. Inte så konstigt med tanke på vad jag kammar loss varje dag. Å andra sidan har mina barn fått en massa hår och det är bra!
När jag kom hem blev jag plötsligt så ledsen och rädd. Jag är rädd för att något eller någon ska ta ifrån mig de här underbara barnen. Jag kunde inte hålla gråten tillbaka, jag är rädd för att inte klara att ta hand om dem, speciellt tvillingarna. Att nån eller båda ska dö. Eller att jag ska dö och missa hela den här baletten, det här otroligt spännande och svåra och häftiga och tunga och coola med att ha tvillingar. Oron är inte befogat på något sätt, utan föll bara över mig som en skugga. Hur kan det komma sig att man är rädd för att dö eller att någon ska dö, när man har det som bäst, lever som mest och njuter av livet?
Kanske för att man är så ”ersättningsbar”, som jag tänker ibland. För att jag bara är en bricka i livets spel, precis som alla andra människor. Man vill vara så väldans speciell. Mest önskar jag i alla fall hälsa åt alla mina barn. De fina vackra, som jag fortfarande inte kan begripa, vissa dagar, var de kom ifrån. Från min mage? Hur kom de dit och hur fick de plats?
Det är som om det ljuva, men knepiga, fantastiska livet skulle vråla en i örat, fast helt ljudlöst:
Hah, du ska inte förstå allt! Och det är som med månen – man får vara ledsen!
Tårtförberedelse
Det vankas stora planer här i huset. Födelsedagsplaner. Sådana där som ska vara s-u-p-e-r-hemliga och jätte-m-y-s-i-g-a. Jag minns fortfarande när jag själv var liten. Det var min mormor som kom in med presenter till mig, för hon bodde ju i andra delen av vårt hus och var således den som ofta fanns hos mig/oss. På dagen D, på morgonen prasslade hon med pappren, jag hörde henne, (för det var ju alldeles för spännande att somna om!) men såklart låtsades jag sova. Jag minns rummet, jag minns att sängen stod där i hörnet, men jag minns inte hur gammal jag var. Det var i alla fall innan jag var sex år. Och det var speciellt, för jag fyller år fem dar innan jul, så det var ju så kul med nåt ”redan då”. Jag är förresten glad att mina kids inte fyller år nära jul, det är småtraumatiskt när man är liten.
Hon bar presenterna, kanske på en bricka. Och så sjöng hon: ”Med en enkel tulipan, uppå bemärkelsedan, jag har den äran, jag har den äran att gratulera”. Hon kunde inte så många fler rader, men de där etsade sig fast och blev vår lilla trudelutt. En trudelutt som innebar glädje, värme och överraskningar!
Ikväll, på senkvällen, bakar jag tårta med Milja. Hon kan inte sova, utan har lärt sig göra fart själv i den fjädrande sittern och oooh, vad det är roligt.
– Ska jag försöka lägga henne, frågar Mika, som har burit omkring på båda twinsen, som störtgrät när jag skulle läsa för William. Han (Mika) var rätt trött vid det här laget, klockan var över elva.
– Nä, svarar jag, hon somnar väl sen ändå. För jag har tröttnat på att försöka lägga ungarna att sova om jag vet att det inte går. Bortsett från William, som behöver en vänlig knuff och hjälp på traven ibland.
Så där sitter hon, min partner in crime, och gungar och kvittrar. För prata är hon bra på. Nu väntar vi på att kakan ska svalna så vi kan skära ut en fyra. Jag har lovat William en kaka som ser ut som siffran fyra. När han fyllde tre fick han en buss. Det är inga märkvärdiga kakor jag gör – helt vanliga bara, men lite chokladmousséfyllning, grädde och jordgubbssylt. Dekorering med blå grädde (karamellfärg) och godis. Det blir bra det! Och så måste kakan ”dränkas” med lite mindre än en deciliter läsk, det lärde jag mig och så ska det vara för att den ska bli saftig.
Receptet, tja, det är anno 1984 eller liknande och funkar hur bra som helst.
Veckans husmorstips:
Ta en kopia av ett recept du håller kärt, eller sätt en plastficka runt det, så slipper du undra ”vad stod det där egenligen” om det blir kladdigt. 😀
PS. Milja somnade jättefint, efter att ha guppat på en lång stund med mig. Nu ska jag fixa fyllningen. DS.
Papper och pappor
– Är det Milja du håller nu.. Nej, Isaac! händer det att Mika säger ibland. Inte för att tvillingarna är jättelika, men i vissa vinklar händer det att även vi tar fel på de små liven. Även om de har olika kön.
Speciellt om det är mörkt eller om det är en situationsspecifik plats. Att vi är vana att se den ena i famnen. Det har fortsatt vara ”pappas flicka” och ”mammas kille”, fast vi växlar ganska ofta. Och på dagarna när jag är hemma med dem båda två är det mindre sånt.
Idag schasade jag ut man och barn på en promenad (W var inte hemma) för att få slå in lite paket för mig själv. Jag skulle ha gjort det igår, efter shoppingturen, men jag slocknade på sängen lite efter tio, intill Milja. Det är lättare att ha henne brevdvid sig i sängen, för hon tar mindre plats. Isaac ska liksom breeedaaa uuut sig och vifta med armar och ben. Milja brukar passa på att äta på brorsans hand, när han sätter den ovanför henne.
Jag blir alltid så frustrerad över de här presentpappersrullarna. Varför är det så lite papper per rulle? Det är ju bluff och båg! Barns presenter är ofta stora, det behövs flera meter papper. Jag betalar hellre en liten slant extra för att att slippa de här urk-rullarna.
På tal om födelsedagar:
Det ska bli intressant att fira tvillingarnas födelsedag. Till en början kommer de i alla fall inte att protestera fast man gör en tårta. Eller ska man göra två redan då? Hmm, det där blir sånt man får klura på senare. Det är ju inget jag har nån erfarenhet av. De är ju två individer, vilket jag försöker hålla hårt på, men eftersom deras behov än så länge inskränker sig till att vara i famnen, matas och bytas blöjor på – och de är av olika kön – känns de inte så klurigt. Än.
I övrigt:
Underbart väder och över 20 plusgrader! Här står balkongdörren på vid gavel och vi njuter av sommaren. Inte hösten, inte än. 🙂
En fredag
En vanlig dag. Jag är så trött på den här huvudvärken som hållit i sig en vecka nu. Vad är det för virus som snurrar? Eller är det bara min skalle som snurrar?
Jag sitter och nystar garn med bebblorna i köket. Det går bra, de är ganska nöjda länge. Milja vill ta i garnet. Hon gräver ner händerna i det. Jag tar fram lite garn ur gömmorna, har något nytt, försöker matcha. Lägger upp till en sjal, men håller på att bli knäpp, för att det är så krångligt. Jag är disträ och trött. Strumpmakare, bliv vid din läst, eller hur var det? 😦
Ikväll ska jag iväg och handla födelsedagspresenter åt W. Jag är inte alls taggad, men blir det kanske (eller inte) när jag kommer till affären. Han har redan markerat några intresseområden och önsketing.
Ikväll är det dags för Perseiderna igen, alltså ett meteorregn som har mest aktivitet den 12 augusti varje år. Jag kollade upp varför det heter så. Aha, det ser ut som om de kommer från stjärnbilden Perseus. Typ. Och så är det fullmåne. Crap att man inte kan fota det. Det ser aldrig så bra ut, som man själv ser det.
”Meteorregnet inträffar när jorden skär banan för kometen Swift-Tuttle. Längs med banan sträcker sig ett ”meteormoln” (det så kallade Perseidmolnet) av partiklar som har frigjorts från kometen. Det mesta av stoftet i molnet idag är ungefär tusen år gammalt, men det finns en yngre del av molnet som härstammar från en ström som lossnade från kometen 1862. Hastigheten hos meteorer från denna del är betydligt högre än genomsnittet. Meteorerna är oftast mycket små – i storlek med sandkorn – och överlever därför mycket sällan ända ner till marken.”
