En konsert
Mat och prickar
Oj hjälp va ni läser. De senaste fyra dagarna verkar folk ha återvänt till sina datorer, för antalet läsningar och även unika läsare, har ökat ganska drastiskt. Tack för det!
En annan sak som är bra just nu är att det börjar en massa bra TV-program igen! Robinson, Fångarna på fortet, en del serier som forsätter; Navy CIS och Parlamentet. Yay, hurra och skoj! Dessutom kommer den fjärde Twilight-filmen senare i vinter. *miip!* ^^ Och så kommer det nya garn, höstnyheter! Jag ska inte skaffa mycket, jag håller på med de jag har, men nån liten härva här och där, lär det bli.
Dagens Aha!
Nu vet jag vad det är för blomma, jag såg ju den på TV, i Trädgårdsdrömmar (tantvarning nummer tusen, det råkade vara på. 😛 ) och den där dansken som leder programmet hade en likadan i sitt växthus. Kaktusdahlia heter den. 🙂
En av matturerna ikväll. Jaha, här behövs man inte längre, märker jag! Tack för det! William kunde till och med lyfta Isaac så han satt och rapade. Åh, så praktiskt. Och så är han glad att han får hjälpa till, även om hjälpen ibland är lite kortvarig.
Min lilla appojke kunde till och med hålla flaskan själv en stund.
Ändå är jag inte helt lättad i själen. Milja har fått några utslag på handkanten, för ett par dagar sedan. Jag fattar inte vad det är. Små prickar, liksom, som flyter ihop till en röd fläck. Jag kan inte smörja den eller sätta talk, för hon har ju händerna i munnen hela tiden. Prickarna har spridit sig till några fingrar, mellan fingrarna, men ingen annanstans på kroppen. Är det för att hon har svettiga händer? Eller nåt annat? 😦 Jag googlar och läser i Barnläkarboken, men ingenstans står det nåt om handeksem. Bara att det kan vara ”kontakteksem” och bero på att man har vissa vantar eller nåt med nickel eller latex. Inget som hon har kommit i kontakt med. Jag måste ringa rådgivningen och fråga. Blä för prickar. 😦
Milja har dessutom varit lite gnällig de senaste dagarna, hon ropar HÖGT och GÄLLT om hon inte får vara i famnen. Sen vet man inte om det där bara är ett test, att hon inte vill vara ensam eller om det hänger ihop med nån slags överkänslighet, tänder eller mat. Men knappast mat. Tyckerinteom! Ovisshet är inte bra.
För fem månader sedan
Hurra, en fanfar för oss, idag är vi fem månader!
Klockan 16.27 skådade Isaac dagens ljus i operatiossalen, och 16.28 kom Milja ut. Jag hade kommit in för igångsättning samma morgon. Det togs hål på fosterhinnan (bara A-bebisens säck först, alltså den som kommer ut först kallas så.) Sen fick jag bara ligga på rygg, för att de skulle kunna vända Milja, som låg på tvären i min mage. Jag fick en massa värkstimulerande dropp och klockan 13 började jag får riktigt elaka värkar. Till slut så pass mycket att de måste stänga av droppet, för det var inen paus alls. Jag vet hur det kändes att föda Wili, men det här var riktigt hemskt! Det var ju ont konstant. Sen avtog värkarna liiite och blev regelbundna krystvärkar.
Vid det laget hade jag kramp i högra benet och i vänster höft, så jag spretade med benet och de stackars barnmorskorna fick hålla i det, medan jag stönade över att ”varför hjälper ingen mig? Varför gör ni inget, det här går inte!!?” ”Joodå, det går bra, vi är här”, sa anestesiläkaren som kommit för att sätta epiduralen åt mig. Men va fasen, hon satt bara på en stol, sa inte ens ”bra” eller ”andas nu, tre gånger” eller nåt!! Epiduralen misslyckades och jag vet inte hur många gånger läkaren försökte sticka, kanske sex eller sju, och rotade runt där. Jag hade ingen nytta alls av den. Lustgasen fick jag i slutskedet, men då var jag redan för trött, jag hade hållit i lakanet så krampaktigt och var helt skakis.
Isaac var på väg ut, men jag kunde inte alls hålla nån ordning på att andas och värkar, allt bara gjorde för ont. ”Hätäsektio”, hörde jag plötsligt från nån av de tio personer som var i rummet och jag juuuublade inombords! Nu hade jag gjort mitt, nu var det inte längre upp till mig – efter 37 veckor och 4 dagar. Mika blev rädd och såg riktigt orolig ut. ”Det är ingen fara”, minns jag att jag sa åt honom. ”Det blir ju snitt nu”, men han var bara mer oroad. Så fick jag snabbt, snabbt byta säng. Jag kravlade själv över till den gröna OP-sängen, men märkte att jag fortfarande satt fast i droppet, så det tog några sekunder. Det kändes som en lång tid.
Alldeles intill fanns två OP-salar, jag rullades in i den andra. Minns att någon tvättade min mage och bad mig dricka något i en liten flaska: ”Det här lugnar magen”, sa de på finska och jag frågade om jag måste dricka hela. ”Ja” blev det korta svaret och jag slurkade i mig. Innan de tryckte syrgasmasken över mitt ansiktet frågade de om jag var allergisk mot nåt och jag svarade: Amoxillin. Sen fick jag syre, tror jag, i masken. Trycket var så hårt att jag inte kunde blåsa ut, vilket jag knappt fick fram mellan värkar och den arma masken. ”Det ska vara så”, sa nån, men det vet jag att det inte skulle vara. Sen undrade jag hur länge jag skulle vara borta, om jag skulle vakna och hur det skulle kännas att vakna. Något kallt for upp längs vänster arm. Jag vet att det var sövningen. Sen var jag borta.
Någon väckte mig, jag minns inte av vad jag vaknade. Bara att jag ville sooova och det var så skönt, äntligen hade jag fått sova och nu låg jag här och ville inte vakna till en massa ont. Jag hade ju dessutom inte sovit nåt alls natten innan, så nervös var jag. Det första jag frågade var om bebisarna levde och var friska. Mika mötte mig med mobilen, han hade spelat in en snutt från kuvösen. Jag var så lycklig – och så groggy att jag inte mindes det där efteråt, innan han påminde mig. Jag låg med smärtpump, 10 metallklaffar i snittet, som gick tvärs över (inte längs med!) magen, kateter (eftersom det hade blivit lite bråttom, så de fick fösa undan min urinblåsa lite för hårt, fick jag höra sen) och hade en förfärlig frossa! Jag hade förlorat ungefär en liter blod och frös efter narkosen. Jag hade ont i munnen och var torr i halsen efter att ha blivit intuberad. Och så frågade jag personalen hela tiden om de hade använt laryngoskop (haha! kom ihåg det från övnings-OP i skolan!) men de sa nej, vilket förvånade mig.
Jag frös som en gris! Jag fattade inte ens att det var av köld eller blodbrist jag frös, jag bara darrade så jag inte kunde hålla i nåt. Jag fick hålla, först Milja (tror jag) och sedan Isaac intill mig, men sen fick de flytta bort en liten stund. Jag fick ett täcke som det blåste varmluft i och det hade jag på mig i en evighet. Läkarna kom och gratulerade mig och jag var glad, förvirrad, omtumlad, vimsig och trött. Men lycklig över att det gått bra! Jag hade fått antibiotika rakt i såret, för att det inte skulle infekteras. Efter en trekvart, eller en timme, skakade jag inte lika mycket längre, utan kunde rullas till avdelningen. Med bebblorna! Det blev kväll och snön virvlade ner ute. Jag hade så fruktansvärt ont i såret och det sved som sjutton. Det visade sig, över 12 timmar senare, att smärtpumpen läckte, så jag hade nästan ingen bedövning. Mika for hem till natten och jag hade så ont, så ont, bebisarna sov och det var allmänt ljuvliga, men jag kunde inte riktigt fokusera på dem – innan smärtlindringen kom, nästa morgon i form av Perfalgan, flytande paraceramol. Då äntligen, blev det lite lättare. Då blev det magen som krånglade istället. 😀
Strax efter födseln hade Milja lite lågt blodsockor och Isaaac hade fått i sig av den snabba bedövningen/narkosen, så han fick dåliga Apgarpoäng på grund av det. Men efter halvannan timme i kuvösen kunde de andas och vara precis som vilken annan bebis som helst. Nära mamma och pappa!
Håhåå, dessa minnen! De rinner över över mig med sådan värme. Och jag vill gråta när jag ser bilderna från BB. Det var så fint, de var så oerhört små, så bräckliga och sååå söta. Det finns de som säger att man inte får en lika bra kontakt med sina bebisar när jag blir snittad. Det är inte alls sant! När W föddes fick jag en slemmig liten klump på magen, det skulle tråcklas och sys, jag grät och ville hem. Men med Isaac och Milja var det en helt annan upplevelse. Trots snittet mådde jag hundra gånger bättre! Det var lättare att knyta an till mina underbara skapelser! De var så söta så jag bara ville ligga där i min bebisbubbla, försvinna i tiden och njuta av dem.
Och nu är vi här! De är ute och på väg att bli babysar, stora barn! Mina fina kids! Vi har fått Vår Dagliga Batat och tackar och bockar. En tröttmätt Isaac och en Milja med supergälla rösten somnade just. Jag ska hämta storebror på dagis. Livet är bra coolt ändå. 😀
När livet återvänder
Det krävs inte så mycket för att man ska bli glad. En morgon med 15 plusgrader och en glad son, som tar med min virkade Tummen-docka till dagis. Jag kör genom stan, utan brådska åt något håll. Det är bara han och jag. Jag ser på folk, funderar över vad de tänker denna morgon. Har de alla bråttom? Njuter de av sina cykelturer? Har den där mannen med barnsits bakpå, också tagit sitt barn till dagis?
W kan själv. Han strejkar inte. ”Jag går själv, jag är ju fyra år nu.” Säger han, min stolta, glada kille. Och plötsligt liksom växer han några decimeter ur stövelskaften.
Jag stannar vid den lokala affären och köper färsk sallad och skinka. Bu&Bä sover ännu, när jag kommer in. Med Mika då. Isaac sprätter lite med benen och sträcker på sig, den lille korven. Milja sover med nappen lätt darrande på läppen, hon håller sin trasa men vaknar inte.
Jag sätter mig i köket och bara är. Lugnet. Sätter på en stor kopp te, det är länge sedan jag kokat svart te hemma. Njuter av en lång, mysig frukost med kalkonmacka, aprikos och plommon. Lite müsli. Det enda som saknas är morgontidningen, men det gör inget.
Himlen är blå och vit och jag ser att det blir en fin dag idag. Ibland måste man komma ut för att märka det. Gå ut utanför bebisbubblan och se att alla de där jobbargubbarna är där som förut. Att ungarna cyklar till skolan. Att någon öppnar sin frisörsalong för dagen. Att livet är något annat än bajsblöjor och mjölk. Att hinna se allt det där, att hinna reflektera över det utan att någon skriker, att lyssna på nyheterna i bilen och att andas in den fuktiga morgonluften, medan trastarna kalasar på rönnbären – det är lycka.
Urkdag
Den här dagen har varit horribel. Är det inte nån som borde bajsa, så är det någon annan som vägrar bajsa. Det är tjat, tjat, tjat om så enkla saker som att äta, gå på toa och klä på eller av sig. Bebisarna skriker och tjuter, Mika är förkyld (Och då är det riktig sån där: ”Ni kvinnor pratar om att föda barn, men ni skulle bara veta hur det känns när en kille är riktigt förkyld-förkylning”) och jag är trött, sur och utan tålamod. Jag blev en riktig monstermamma. Jag vill ha ett litet rum, ett sånt där ställe man kröp till när man var liten och så stannade man där – helst länge, länge – tills man lugnade ner sig och tills alla lugnade ner sig. Bara vara ifred, utan att nån trampar mig på tårna eller säger Kom till mitt ruuuuum hela tiden. Men det har inte bara varit dåligt.
Vi gick ut en sväng i alla fall. Skulle handla mer plommonpuré, men den var såklart slut. William ville inte alls gå, han var ”så trött”, men piggnade till efter en saftpaus. Märkligt nog orkar han gå flera kilometer på dagisutflykterna. Men då är ju ingen mamma eller pappa på plats så man kan klaga.
Inte långt från vårt hus ligger en – överraskande nog – mattvätt! Som man får använda fritt. Det var ju trevligt.
Ett exempel på hur olika man tänker och var man ser: William räknade bara ”två-två-två” och jag kollade på den där figuren. Förutom det kollar han alla trafikskyltar, frågar vad de betyder och varför man bara för köra 40 eller 30 här.
– Jag kan springa i 190! säger han och kutar iväg före oss.
Tillbaka på en gård nära oss, är han plötsligt inte trött alls. Det var ju… märkligt! :p
Om det är mycket rönnbär, kommer det mycket snö. Eller vänta nu. Var det så att rönnen inte skulle bära två bördor? Men räknas förra vintern då, eller ska man alltid jämföra med nästa? 🙂 Vissa träd dignar av bären, andra är ganska tomma, så jag tror vi struntar i den där bärteorin och väntar oss en tredje istid i år igen. Då blir vi i alla fall glada om det blir lite mindre värre.
Gungpremiär för Isaac, som var vaken. Han var inte helt övertygad om att det var kul.
Det var lite roligare att sitta på pappas axlar, tills solen kom och lyste honom i ögonen eller det blåste lite. Då vände han mungiporna neråt och blev jätteledsen! Det kanske var lite skrämmande? Lilla apan. ^^
Borta bra, men hemma bäst. Ingen protest. Förutom att William protesterar mot allt möjligt. Till exempel tycker han inte att tvillingarna ska sova, för det vill han inte.
Hur kan man vara så liten och så söt, men få ur sig så mycket ljud och göra två vuxna skvatt galna?
När livet ger dig stenar, gör skulpturer – har jag brukat säga. BAJS på det, säger jag idag och tycker det är skönt att det är en ny dag imorgon. Men jag överlevde, Mika överlevde och bajset kom ut, i toaletten, inte i blöjan! Han kan ju! Men hjälp vilket gnäll det har varit. Och vilket illvrål när jag skulle tvätta hans hår. Grannarna måste tro att vi misshandlar våra barn. 😦 Nu har vi i alla fall tre rena, sovande barn och jag ska sticka några varv innan den här dagen tar slut. Pust, säger jag bara. Det här är småbarnsliv det.
Sånt som man gör en lördag
Det känns som tisdag idag. Eller torsdag, inte lördag i alla fall. De flesta dagar rullar på som vanligt, oavsett veckodag. Eller nä, det är inte sant. På helgerna är vi ju hemma alla fem, för det mesta.
Idag har twinsen varit väldigt ledsna en stor del av dagen. Jag står och kokar batat och grönsaker och försöker underhålla de små, idag Milja, som bara var ledsen. Jag sjunger En vänlig grönskas rika dräkt och Din rikssak Jesus vara skall (den är mäktig när man drar på! Och den enda missionspsalm jag kan) eller Här dansar herr Gurka. Det måste vara nåt med lite riv i. 😉 Milja gillar musik speciellt mer än Isaac, verkar det som; hon skrattar åt mig varje gång jag sjunger.
Isaac är den som skrattar lättast när man kittlar honom. Milja står på benen längst. Isaac gör flest miner, Milja pratar högst. De är så olika och har sina olika ansikten, miner och humör. Ännu när William var ett och ett halvt år tyckte jag att han inte hade nån ”personlighet”, för jag hade inte så mycket att jämföra med. Nu vet jag att den där personligheten kommer mycket tidigt.
Det var märkligt väder idag.
Och så körde jag förbi Ikea, som vanligt när jag handlar. Vi bor ruskigt nära om man skulle promenera. Tre eller fyra kilometer fågelvägen.
Nya katalogen kom idag! Jag gillar speciellt den där förvaringslösningen för 100 ege. Tänkte mig den åt W. Menar de att det där bordet ingår då också?
På matvägen intet nytt. Eller jo, vi har lagt till efterrätt. Och Milja har fått nåt slags litet utslag – i handflatan, eller på sidan. Jag fattar ingenting. Bara oroar mig som vanligt. På handkanten liksom, varför får man eksem bara där och ingen annanstans?
Vi funderar vidare över det här med matstolar. Milja fattar inte riktigt grejen, hon faller mest åt sidan och tycker inte det är så kul.
Nån gång förut tyckte jag det var lätt att foto barn då de är små, för de är mer stilla då. Tja, stilla och stilla. Isaac funderar på vad jag kan mena.
De små lurvarna somnade sent, elva ikväll. Men jag tackar ändå min skapare för att de då sover till ca sju nästa morgon. Äter sedan och somnar om igen. Lyx.
Mopedister
Det är svårt att ha respekt för mopedister i trafiken, när vissa av dem bara vinglar hit och dit och man inte vet hur de ska köra. Idag gjorde jag ett pit stop vid McDonald’s, på hemvägen från en vanlig Ska-Hämta-Nan-Och-Blöjor-Resa och det vimlade av moppar! En del lättviktare också. En del startade när jag körde förbi, andra försökte tränga sig förbi mig när jag skulle till utfarten. Hallå!! Jag kan inte se er hela tiden. Snälla mopedister, jag vet själv hur det är att köra en tvåhjuling i trafiken, ni måste hjälpa mig! Om ni respekterar de regler som gäller och inte bara slänger er framför ett fordon, är det också lättare för mig att ser er och undvika er.
På den tiden hade jag väldigt rött hår också 🙂
Jag har inget emot mopeder och mopedfolk, tvärtom. Det är en stor frihet att köra MC och moped. Och ett bra sätt att ta sig från A till B på ett ganska billigt sätt. Men samma regler gäller som för alla andra trafikanter. Var snäll och respektera det också, så hjälper ni oss bilister att få mer respekt för er.
Sen väääällde det in ännu mer mopedister! Över 100, jag lovar. Sheeet, jag trodde inte mina ögon. Och jag fattar inte – om man har problem i Jakobstad och stänger McD’s för ungdomarna, men inte har nåt problem i Åbo med hundratals människor som häckar utanför och vid bilfirman intill.
Hur går det till?! Nånstans måste ju ungdomarna få vara? Vart ska de gå? De som inte har fyllt 18 motas bort mer och mer, längre bort. De oskyldiga är långt fler än de skyldiga. Jag förstår att några förstör för andra, men att portförbjuda alla är fel. Straffa de skyldiga, mer resurser på väktare, säger jag bara! Och hur kommer det sig att de som är under 18 år får jobba där? Ska man behöva införa något slags test för att äta/jobba på McD’s? Jag trodde det var en familjerestaurang och till min familj hör t.ex. en 16-åring som inte har gjort nåt fel. Nä dra mig baklänges.
Tre videon
Videodag! Jag plöjer genom gamla, och laddar upp en ny.
httpv://www.youtube.com/watch?v=1rEbuTAx7F0
Två år, i gamla lägenheten. Det känns så länge sedan!
Och som han räknade. Och fortfarande räknar.
httpv://www.youtube.com/watch?v=yoau8guU1zg
Och här var han 5½ månad. Jeees, så tiden går. Lika bra det, han var helvild redan här. 😀
httpv://www.youtube.com/watch?v=rYGCyekN7g4
Nu låter det ungefär såhär hos oss på dagarna. Vem låter mest? Ingen tvekan om saken.
Dagens
Fredag. Veckorna bara rusar förbi och jag fattar inte vart tiden tar vägen. Här hemma står det ju stilla, men ändå inte.
Dagens Det här funkar inte så bra:
Att köra potatis med stavmixer. Det blir klisteraktigt, trots mjölken. Bättre med batat!
Dagens tanke:
Varför har vi så bråttom, de gånger vi inte behöver? Varför ska vi hem så fort det går, varför ska vi sticka, knyppla, rita, prata så fort som möjligt för att hinna med? Varför inte bara sätta sig ner och njuta av färden? Ju äldre jag blir, desto mer försöker jag tänkta på det. Det kanske inte spelar någon roll att förlora fem eller tio minuter till att krama mitt barn lite extra, låta hemresan ta sin tid och lyssna på en låt man inte hör på, på länge. Fundera lite extra över en rad text eller en mening innan man säger den. Pröva.
Dagens bilder:
Kamerabatteriet har varit på laddning idag, så jag plockar fram några från de senaste dagarna, några jag tycker om. Jag fotar för mycket. Det är över 10.000 bilder per år. Jag borde framkalla mera, men det känns som ett jätteprojekt varje gång, som är svårt att ta itu med.
Dagens nähä:
Jag stickar, och stickar och river upp. Nej, det här blev inte bra, det är stickat med fyrkantiga stickor och för tunt garn. Jag måste börja om. Så är det ibland.
Dagens Yay!
Körövningen börjar nästa vecka! Babyrytmiken i september! Och Stockholm! Kanske även en resa med kören i oktober! *hoppas hoppas*
Och – ett till Yay – twinsen somnade runt kl 22, båda två! Och de sover för det mesta samtidigt på dagarna. Jag vågar inte tro att det är sant.
Dagens tack:
Till Larissa för en hel låda med skor åt Bu&Bä. 😀
Nån nytta ska man ha av betongen och att bo ett par trappor upp. Vi har haft besök av fyra flugor i sommar. Och en harkrank.
Ett favoritställe. Tyvärr tycker alkisarna också om det. Och de är ju också människor, men inte lika länge.
Det varierande vädret. Det är ju ändå varmt och härligt, jag njuter och vädrar in sensommaren. Köket doftar varm diskmaskin. Vardagsrummet doftar rena kläder, tvillingarna ligger och sussar sött, det när natt och varmt. Jag blundar och tänker att det här är livet.
Kultur, yeah. My. A.
William och jag hade tänkt gå en sväng in till stan för att spana in Konstens Natt. Hah, det blev inte mycket av den resan. Det visade sig vara en konst i sig att få en parkeringsplats! Vanligtvis skulle jag kanske ha åkt buss, men vi skulle inte stanna länge och jag visste inte hur ofta/sällan bussarna går sent på kvällen. William var trött redan innan, så jag tänkte att det kanske går att ställa bilen en bit bort. Och det var massor med folk i stan, rödljus hela tiden, folk som skulle över, två bilar kom fram i taget… uuurk, öööörk, gööörk!
Jovars, om ”en bit bort” betyder flera kilometer, hade vi nog fått plats. Och om den där mannen med kanoterna på taket hade gett oss platsen vi väntade på.
– Din dumma korv, det där var vår plats! sa jag åt W som satt intill mig (han sitter i framsätet i sin stol). Sen ville jag peka finger och tuta åt mannen som kilade sig in på p-platsen vi väntade på. Istället sa jag: (försöker vara gott exempel)
– Vi tar en annan plats. Jag tänker inte vara nån dum korv.
Efter cirka trekvarts snurrande fick vi nog. Vi hittade en annan plats, men när vi kommit in dit, kunde jag inte öppna dörrarna. Suck.
William sa:
– Mamma, jag vill hem, jag orkar inte lyssna på det där motorsurret.
Så vi åkte hem. Hah, knaaapra dig Åbo stad och ha dina dumma kulturarrangemang. Vi gick till en park, fotade blommor och lekte en stund. Vi fick i alla fall se en strålande regnbåge och lite folk på stan. Och ett litet biläventyr.
Är det här verkligen äpplen? De såg små och annorlunda ut. Plommon?
En.. öh. En snygg blomma!
Ett överraskande regn gav ett fint ljus i stan.
En önskan: Fler såna här (lagliga!) snygga graffitiväggar!
.. och ett par byxor?! Ja, det här är senaste mode hos bland annat Only. Hurra, säger jag och sparar 85 euro genom att gå till garderoben och ta fram mina gamla, som ser ut nästan exakt som dessa. Och de går faktiskt på mig också.
