Rusning!
Hjälp, jag hinner ingenting idag! Håret är oborstat, sminket kvar ifrån igår. Twinsen gråter, fast de fått mat. Är de trötta? Det såg ut som ett kanonnedslag i köket efter att jag kokat en massa grönsaker och puréat. Isaac åt som en häst. Nu ska jag till Posten, medan den finns kvar! Den ska flytta till Västra centrum, vilket är hemskt tråkigt, för det gör att jag inte kan gå dit med vagnen. Återkommer när skrikhalsarna är tysta.
Vardag med tvillingar: Rådgivningsbesök
Jag känner att jag inte riktigt hinner svara på alla kommentarer. Men ibland är det så att jag inte har nåt att tillägg, ifall nån undrar om det. Jag läser alla, jag får dessutom mail om varenda kommentar, så jag ser dem där också. 😀
I vår serie Vardag med twinsen, har vi nu kommit till rådgivningsbesök. Det är ju inget nytt, men det nya var att jag åkte dit med dem ensam. Jag velade lite inför beslutet, det är svårare med två och jag orkar inte längre bära två bilstolar själv. Men jag vet att det ska gå, om man bara ger sig tusan på det. Lite krångligare än med en baby, men inte alls omöjligt.
Det svåraste, i alla fall för mig, är att krångla in den där stora vagnen i bagageutrymmet. Den är inte jättetung, men bred och bökig och måste in på tvären. Jag lyckas alltid klämma nåt litet finger. 😉 Dessutom sitter allt i en enda bit! Den där Emmaljungan jag hade med William var tvådelad: man lyfte loss ligg-/sittdelen och kunde fälla ihop resten. Lätt och bra. Med den här är det klurigare. Jag är lite rädd att tappa vagnen så att kugghjulsbromsen går sönder, hjulen blir sneda eller nåt. Ett tag var det så att det ena däcket hela tiden fick punktering, så fort man vände det lite snett, när man tryckte in vagnen i bagageutrymmet. Det fixade sig efter ett tag. Dessutom tog jag bort en sån där rullgardin som man kan ha över bagaget där bak – och då blev det mer plats.
Vagnen behövs för att:
1. köra tvillingarna från lägenheten till bilen.
2. köra tvillingarna från parkeringen in till rådgivningen vid stadssjukhuset
Jag har funderat på varför man inte får ta med vagnen in. Eller jo, in till sjukhuset, men liksom allra längst in. Jag tror det är aseptiska/hygieniska orsaker och del för att det inte får plats en massa vagnar i väntrummen. Nu tog jag med den ändå, förbi vagnparkeringen, och det var okej. Jag kan inte riktigt bära dem båda två samtidigt nån längre sträcka.
Det tog lite längre tid än vanligt, men vägda, mätta och stuckna, blev de små liven. Vår rådgivningskontakt är jättetrevlig. Och det var tur att hon hade en studerande med sig idag, för det behövdes när det skulle stickas. Jag hade båda ungarna i famnen, men kunde inte hålla fast benen. ^_^ Milja blev sååå ledsen (för att hon var aptrött) och grät och grät – och slocknade i min famn. Det är inte lätt när man ska bäras, kläs av och på, lyftas mellan bilstol och vagn – precis när man har somnat.
Sen åkte vi hem och jag kände mig lite som en supermamma som flög fram på lätta vingar. För att det går och för att jag kan och för att en massa saker går, bara man vågar pröva. Mina fina, söta ungar! De var så glada åt sin mat och åt massor hemma. Nu blir det snart dags att införa en ny måltid: middag. Håh hååå. Mer kladd. 😛 Men det ska gå det också. Fast jag ska vänta tills vi har två matstolar, i alla fall, det blir lättare än att mata dem i sittern, eftersom de båda har mat i halsvecken och dessutom skryklar ihop de där arma haklapparna hela tiden. Plast ska det vara! Bara de kan sitta.
Efter maten plockade vi ur disken, jag fick äta min egen mat nästan ifred, jag matade i Milja lite mer mjölk, eftersom hon blir så mätt att det är svårt att ge henne mjölk direkt efter maten. Och så borde man ge efterrätt också – hur ska allt rymmas? 🙂
Sen – sen blev det mysstund på balkongen, Milja skrattade riktigt högt och Isaac pratade på i långa meningar. Jag hann dricka kaffe och njuta av Våra Dagliga Dops.
Det känns fint när de på rådgivningen var lite förvånade av hur jag hanterade tvillingarna samtidigt. Det är inte så märkvärdigt, man vänjer sig. Detsamma vet de som har två eller flera småbarn samtidigt, oavsett ålder. Jag vet att jag kan lyfta upp en av tvillingarna till min famn, med bara en hand. För att det ofta behövs. Men jag skulle inte nödvändigtvis göra det om jag hade bara en baby. Jag kan ha båda i famnen och klä på dem byxor. Jag kan mata två samtidigt och få två att somna, men då behöver jag en soffa eller säng också.
Dubbelt av blöjor, dubbelt av mat, dubbelt med omsorg, men hundra gånger kärlek tillbaka. Mina fina barn – alla tre! Lycka att de finns och är friska!
Sockor, regn, vardag
Ju mer jag läser i Evas blogg, desto mer ”rama” tycker jag hon är. Att ungarna är med och kockar, att hon cyklar iväg med alla tre och sen fixar en massa saker. Vissa människor är såna där ”fixare”, saker bara händer och de bara görs. Det är bra, det ger såna som mig, lata tänkare, mer inspiration. Jag tänker: Men om hon klarar det, ska jag väl också klara det. Vad än det kan tänkas gälla.
Och så tänker jag på alla andra som är hemma med ett, två, tre eller många fler barn. På det som inte bloggar och gör ett lika tufft eller tuffare jobb. Sen tänker jag att jag vid det här läget inte längre tar nån stress över att behöva vara sådär cool eller orka samma saker, för att jag inte är likadan. Fast ibland borde jag ta mig i kragen och göra fler saker. Som att jag borde ha åkt till stranden i sommar. Mer än noll gånger. 😛 Nåja, jag gör ju andra saker istället. 😉
William fortsätter att älska den där träningsplatsen i skogen. Han vill hellre leka där än i en park. Fast inte alltid.
Fast vi hittar nya parker här vid grannhusen hela tiden. Det är skoj, då man kan gå dit en stund och låna parken. ^_^
Jag hittar nya blommor hela tiden.
Igår fick jag både Isaac och Milja att somna samtidigt. Men hah, säg den frid som varar. De steg upp senare igen och det blev jättesen kvällsgröt och så somnade de slutligen halv ett på natten. Än så länge är det ingen idé att försöka tvinga dem att sova. Det går inte. Så de är uppe då, tills de vill sova.
Och hmm… det är verkligen dags att göra nåt åt den här kalufsen snart.
Jag städar i Williams rum. Vi har fortfarande några hyllor där med våra saker, men det ska bli ändring på det. William behöver hyllorna till sina saker. Mitt i allt hittade jag en gammal bild på mig själv.
Idag ser vi på regnet…
… och Isaac funderar på livet…
… och Milja vill bara stå, stå! Det är inte långrandigt. …
… men helst ska båda vara i famnen. Samtidigt såklart.
Jag har fått klart ännu ett par sockor. De är redan bortlovade.
Det är samma, gamla mönster, Nutkin, jag tragglar. För att jag lärt mig det och för att det är så fint.
Snart blir mina skolkompisar färdiga med utbildningen, den som jag också började på ifjol. Jag hoppas det går bra för dem allesammans i yrkesprovet (visst heter det så, näyttötutkinto. Eller?) och jag hoppas jag får se dem i arbetslivet, åtminstone en del av dem, i framtiden. 😀
Både bra och dåligt
Vilken otroligt lång dag det har varit. Så mycket gråt, så mycket onödigt tjat. Man kan göra mycket för sitt barn, men inte med att gå på toa åt det och inte med att somna åt det. Eller äta. Det gör mig så ledsen att det här tjatet återkommer hela tiden med William. Jag vet ju att han kan. Jag försöker att inte bli arg, jag vet ju att det kommer tillbaka mot mig. Men när han håller bajs inne och vägrar gå på toa eller skita i blöjan – och dessutom har ont – då vet jag inte vad jag ska göra. Inget hjälper, ingen belöning eller bestraffning eller rolig historia. Till sist somnade han i sin säng. Jag hade aldrig trott att jag skulle behöva försöka få en unge att förstå att han måste bajsa, oberoende om han vill eller inte, för att alla bara måste. Inte han. Nej, han behöver inte det. Inte så länge han kan hålla sig. Och ju längre det går, desto värre blir det ju. Efter fyra timmar gav han efter. Eller nåt. En gång hann han inte ens, utan bajsade på golvet. Det gjorde inget, fast jag annars skulle tycka det är superäckligt, men det kom ju UT!
Jag lovar, NÅN dag ska vi skratta åt det här, åt det här tjatet och åt det här äckliga urkiga, men inte idag! En vägrar att skita, en annan kan inte skita, det är bara bajs och prutt och matkladd och blääuuurrggl. Jag vill slita mitt hår, jag skriker inombords, men det är tårar som kommer ut. Milja gallskriker när hon ska sova, jag fattar inte vad som är fel och vi bär, vaggar, tröstar och sjunger för henne. Isaac gurlar och skrattar på soffan och jag förstår verkligen varför vissa mammor inte kan förstå varandra – de som haft skrikbarn och de som haft såna där barn som bara är, som somnar utan hjälp och som bara är nöjda och glada. På nåt sätt är jag faktiskt tacksam att vi haft bådadera.
Bebblorna äter bra i alla fall. Det är inga problem att mata dem, de gapar som fågelungar. Idag gav jag dem morot, andäktigt. Det har varit den största boven för Williams del, så jag förväntade mig utslag. Men inget hände. Majs har också gått bra, och päron. Halleluja.
Det finaste med idag var vädret. Och naturen. ♥ Jag och ungarna var ute i skogen. Medan tvillingarna sov, hittade W och jag nya vägar. Nära motionsstigen går en bred, upptrampad väg, som egentligen inte hör till slingan. Det kan ha varit en traktorväg och den går rakt genom skogen på ett mysigt sätt. Där går man ifred, där finns fler stenar, pinnar, kottar och svampar. Där kan man samla fickorna fulla med kottar (eller kastanjer, som William sa), pausa för att dricka saft och bara njuta. Och jag föreläser för honom att man aldrig får kasta skräp i naturen. Om han skiter i det som vuxen, det kan jag inte veta, men jag kan ge honom en vägledning. Jag har alltid älskat skogen, även som barn, och tänker fortsätta göra det.
Vi hittade lite fler svampar. Jag vågade inte ta i dem, fast jag gissade att det var röksvampar, ifall de skulle vara giftiga. Men det är de inte. Arten heter vårtig röksvamp och har små piggar som sen ramlar av. Jag tyckte de var fina.
Vi stannade vid träningsplatserna också. Det här är vår typ av redskapsgymnastik. Han älskar det. Och han vet hur grejerna används.
– Jag ska göra lite dips, sa William, och gick mot en stång.
– Jag är världens starkaste barn, proklamerar han.
Jag tycker han är så stark, för att vara så liten! Eller är det ett faktum att killbarn har mer muskler än tjejer? Han vet hur man gör en pull-up och försöker till och med! Han kommer inte ända upp, men en bit. Jag orkade en och en halv, urk va länge sedan sist. Nån gång har jag orkar 4×4, men det känns länge sedan.
Isaac vaknade och fick pröva att rutscha för första gången i sitt liv.
Så, vad lär vi egentligen av dagen? Bara det som tusen föräldrar före oss, visste. Och som tusen efter oss kommer att inse;
Man kan antingen kämpa emot eller gå med på att leva sitt liv enligt barnen. Inte utan regler, men inte heller styra med järnhand. Att respektera sina barn som individer är fruktansvärt svårt och väldigt utmanande, men väldigt intressant och givande. Att ge dem tid, att uthärda parker eller zoo eller saker man kanske aldrig skulle välja själv, att bygga tågbanor, att läsa böcker, att ge bort det finaste man har – sin ensamhet. Ju mer man kämpar emot, desto svårare blir det. Man kan planera en massa egna saker i sitt liv, men i nåt skede ångrar man det. Man blir galen och vill springa sin väg, men när lugnet sänker sig igen, förstår man hur värdefulla de är, de där små lymlarna som springer sin kos, som bajsar på golvet, som kräver mer än hundra procent av vår vakna tid. Det är ett alldeles för ansvarsfullt uppdrag att vara mamma till tre, känner jag ibland. Hur ska jag, som är bara en väldigt envis tjej, kunna vara mamma till tre och uppfostra dem? När blir man egentligen mamma på riktigt? Är vissa det redan innan barnen föds? Tar de olika åldrarna fram de rätta sidorna? Får vi olika tunga uppgifter i livet, för att det kanske är meningen, för att vi ska bli bättre människor – bättre föräldrar? Jag tror det. En sak vet jag dock – att barn är livet, framtiden. Det finaste vi har, med allt de innebär. Oavsett vad vi vill eller inte.
Karin Boyes slitna rader får avsluta detta långa inlägg:
”Den mätta dagen,
den är aldrig störst.
Den bästa dagen,
är en dag av törst.
Nog finns det mål
och mening i vår färd,
men det är vägen som är mödan värd.”
Lilla laxen
Lax är så gott. Jag har börjat köpa laxmedaljonger lite då och då, William äter så gärna. Jag tror faktiskt jag tackar de där hemska barnmatsburkarna, de som luktade hemskt, men som jag var fast besluten över att fortsätta med, för att han skulle vänja sig vid fisk. Och det har funkat.
När jag vill göra en snabb och enkel rätt med lax brukar jag ta:
1 laxmedaljong (inte i marinad)
1 förpackning matlagningsgrädde, 3 juustoa
citronpeppar
torkad dragon
örtsalt
Man kryddar på båda sidorna av fisken och lägger den i ugnen i 20 minuter på 200° med grädden över. Klart! Gott gott!
Idag gjorde jag även egen klyftpotatis till. Det har jag inte gjort förut, men jag visste att det inte var svårt. Gör potatis i klyftor, sätt dem i en långpanna med kanter (jag satte bakplåtspapper under för att plåten blir så geggig att rengöra), strö över grillkrydda, lite salt, några matskedar olja och en halv deciliter vatten. In i ugnen, tills potatisen mjuknar, rör och då och då. Ibland tar de fast i pappret/plåten. Det blev ju jättebra! Och så en massa sallad till, mums!
Har du några andra fina laxrecept du vill dela med dig av?
Buskillen och lillbruden var med i köket också. Det blev varmt.
Och dom här arma handtagen ska jag byta! Det är ganska trångt i vårt kök, så när jag gick förbi dem idag, rev det där ena upp värsta hacket i mitt lår! Precis där ungarna sitter, när de sitter i famnen. Som tur behövde såret bara tejpas ihop, men det var ganska brett och halväckligt. Knasigt, de ser ju inte vassa ut, men skär riktigt bra om man går för nära.
Kvällen övergick i natt och vi vaggar våra bebblor. Det tar läääänge innan de somnar. Igår natt hade de lite feber och blev förkylda igen. Blä! Det är orättvist! Små barn ska inte behöva ha dumma förkylningar. Tur att det är en lindrigare variant. Milja har fortfarande utslagen i handen. Jag tror faktiskt inte att det är enterovirus, som rådgivningen tror, utan antingen impetigo (det finns två varianter, stafylokock- eller streptokocksmitta). Eller ringorm, för huden fjällar lite.
W är hos farmor och farfar. Jag såg hans tomma säng och började sakna honom nåt oerhört! Min lilla, trotsiga, härliga skatt. Hur var det förut, när det vara bara han och vi? Det känns som så länge sedan, plus att han har växt så mycket. Jag är rädd att inte ha tid för alla ungar, som jag skulle vilja. Jag längtar efter att få läsa för dem alla tre och hoppas att de ska tycka om det.
William har börjat tycka om när jag läser med inlevelse. Eller när det är lite läskigt. Sånt fick man inte alls läsa förr! Jag läser, lever med, gestikulerar ibland. Jag tycker det är viktigt med böcker, och mysigt.
Den lilla stora
Varför ska alla ha det så vitt i sina kök och sina hem? Jag vill också ha vitt, men det finns ett problem. Eller nej, det finns tre små problem och så finns det jag. Jag orkar inte hålla det där vita sådär vitt. Det går bara inte. Speciellt inte när det finns de som nyser mat över mig eller bajsar i blöjor eller viftar runt gröt. Kanske man borde ha ett kök med enbart vitt kakel? Fast det skulle ju se väldigt sterilt ut.
Sju bajsblöjor idag. Rekord. Och rekord i gnäll, tror jag bestämt. Och då applåderar jag ändå William, som inte hade en enda av dem – han hade fixat det på toa, på dagis, och han var inte den som gnällde nu. Jag berömmer honom massor! Ikväll var vi ute på McD’s och åt pommes och burgare. W ville pröva ketchup med peppar. Även om jag är lite anti-ketchup-i-stora-mängder, tyckte jag det var skoj att han upptäckte ketchup med krydda. Det är modigt att våga smaka på nya saker.
Medan vi var där, kom en annan familj in med tre barn i åldrarna (uppskattningsvis) 7, 5 och 3. Jag tänkte att huh-huu, det där blir en helt annan femma, att orka hålla reda på tre barn och få dem att hålla sams, att dessutom hinna springa efter två små. Fast kanske det inte blir så? Vem vet. Man måste tro det bästa. Och som William har förändrats den senaste tiden. Det går att föra helt andra diskussioner med honom. Han svarar så… vuxet! Mitt lilla, stora barn. Ikväll var vi ute på gården, bara han och jag. Vi skrattade åt dåliga pruttskämt och gungade, bara för att det var vi två och för att det var kul!
Till skogs
Vilken tur att det finns dubbelvagnar! Och vilken tur att de ryms i hissar, så man kan gå ut med sparkande, svettiga små fötter (inte mina, de är stora och svettiga 😀 ) och ledsna ungar.
Och vilken tur att de här bebisarna sover samtidigt, åtminstone ibland. De har fått för sig att vakna mitt i nätterna nu igen. Pratar, gnäller lite, spottar ut de där arma napparna hela tiden. Milja speciellt. Argh! Ibland när napparna ligger under soffan, under bordet eller alltid utanför munnen, vill man bara limma fast dem i truten. 😀 Milja har dessutom fått för sig att dra ut nappen, hålla den eller kasta iväg den en bit och sen blir hon suuuperledsen för att hon inte har den. 🙂 Men som tur är, sover de även utan dem, när de sover djupt.
Det är 21 grader ute, vindstilla och lite unket. Skogen luktar gammal. Lite fränt, som gammal getpors. Jag gick lite längs motionsstigen, men blä va trött jag var, så det blev inte en så lång runda. Fast jag var ju ute i alla fall, det känns bra. Dessutom kan jag lägga bebblorna i vagnen inomhus och dra den i hallen.
Det sägs att bebisar upptäcker att de är individer nån gång vid fem eller sex månaders ålder. Nu är de inte Miljaochisaac utan Milja. Och. Isaac. De har börjat skratta åt varandras viftanden, lekanden. Det är bedårande! Fast sen gråter de samtidigt också och då vill man ibland bara slita sitt hår. 😀 Tänk va bra om man kunde dela upp den här babytiden, så man fick jobba lite och sen komma tillbaka till de pyttesmå igen, efter nån månad. Och tiden skulle liksom ha stannat däremellan.
”Gnälliga? Vi? Inte en chans? Kolla in den här blicken, morsan? Du kan väl inte motstå oss? Små bebisdoftande ljuva varelser. Det gör väl inget att vi kräks lite på dig, nyser batat på din ljusa tröja eller bajsar väldigt ofta? Hellre ut, än in, säger du ju.” 😉
Sånt man vill ha
Man ska inte bege sig in på sidor med roliga barnkläder. Man skulle ju vilja ha hur mycket som helst. Den här gången har jag varit inne på metkula.com och lånat lite bilder.
De här är så fina!
Egentligen spelar det ju ingen roll för ungarna vad de har på sig, så länge det är rent, funktionellt och helt, men för mig spelar det roll. 😀 Speciellt när man är hemma med barnen är det trevligt med färger och alternativ. Tycker jag.
Rösten och knipen
När man är fem månader finns det en massa roliga saker att göra. Som t.ex. att peta på allt man kommer åt. Och knipa, åh va mysigt det är att knipa åt riktigt hårt i mammas hals eller i underarmen och liksom borra in små vassa naglar i huden! Eller dra i näsan så morsan tappar fokus med kameran! 😀 Och det här petandet avtar ju inte precis. Det är kanske nu man borde börja inför den här fingermaten, så de skulle peta i sig något nyttigt?
Fast Milja sitter inte sådär jättebra, hon ramlar fortfarande lite lättare åt nåt håll. Och så – skäms – har vi faktiskt bara en matstol än så länge. Vi håller mest till på golvet. Ingen trillar ner där. 🙂
Hur går det med ätandet då? Jodå, det går ganska bra. Hittills har jag gett mest batat med diverse grönsaker och potatis. Och så har vi börjat med kvällsgröt. Det har en strykande åtgång. Gröt tänker jag inte koka själv, jag köper faktiskt pulver. När de blir lite större, kan man koka vanlig havregrynsgröt. William kallade det för ”nalli och bäre”, eftersom han ofta åt gröt med fruktpuré till.
Det enda problemet är att de blir så nöjda att de somnar tidigare än vanligt och således blir hungriga klockan fyra på natten, istället för att sova till sex eller sju. Fast det är ett lyxproblem, jag vet. Och det är ju bra att de somnar tidigt. Däremot är man lite groggy när de börjar drilla den där tiden på dygnet. Eller bajsar klockan fem på morg.. ursäkta, natten. Uuurk. Jag är ingen morgonmänniska, fast jag klarar mig med mindre sömn numera.
Flera har sagt att de upplevt att deras barn/babysar har varit mest harmoniska och lugna vid fem eller sex månaders ålder. Jag vet inte om jag håller med. Kanske när det gäller Isaac. Han är väldigt nöjd med lite. Och tystare. Han betraktar saker. Skrattar lätt. Älskar sin sitter eller famnen, förstås.
Milja, däremot, vilken röst hon har! William sa i somras att ”Milja är en liten kvinna”. Han säger också att hon är hans ”lille vän!” oftare än han vänder sig till Isaac, även om han tycker mycket om dem båda, det märks. Men huu, vad den här lilla kvinnan kan skrika gällt och pipa som en kanariefågel! Och ofta! Är det nåt tjejdrag? 🙂 Det måste ju vara det. 
Vi fick förresten en present från Citymarket häromdan. Jag har bara glömt att hämta ut den. Med tanke på att priserna nyss gått upp och det är något som nyblivna föräldrar ofta behöver, var det en lite rolig gåva. Det är ju tur att jag har börjat dricka lite kaffe igen. Fast varför fick vi inte två paket? 😉
Här kommer ännu några sköna bilder från igår. På den här står det, fritt översatt ”Va? Kultur här också? Nån gräns får de va!”. De som besökt Åbo i år har ju sett att det vimlar av de där bubblorna och texterna i stan. Lite tjatigt när man bor här, men vissa är roliga. Som det som står bakom bussarna (på svenska faktiskt):
”Ingen panik. Nästa kultur kommer alldeles strax!”
En spegelsten. Eller stenspegel. Ett konstverk i alla fall, en del av ett helt gäng. Med rätt ljus skulle man få tjusiga bilder med de här!
Åbo slott och det fantastiska vädret igår. Och lite publik.
En suddig bild med mycket känsla. Gillar skarpt. 😉
En annan sak gillar jag också skarpt – våra körövningar kör igång nu igen, med start från ikväll. Hurra, hurra! Och nästa månad börjar babyrytmiken. Musik ska det va!
Milja, mössprovaren
Idag provade vi lite olika mössor. 🙂
1. Kulturbebisen!
Den här mössan fick vi i dubbel uppsättning. Alla som är födda 2011, under kulturåret, fick en sån som gåva av staden Åbo. Det tyckte jag var fint!
2. Gamla gubben
En klassisk jordgubbe, som jag stickade åt Jennie. Det är ett tag sedan. Hon började i gymnasiet i år. Men mössan den håller och William vill ha den ibland, fast den egentligen är för liten.
3. Brorsans hatt
Milja provar brorsans mössa!
4. Beduinen
Den här får jag inte riktigt klarhet i. Ska den bara vara sådär. Den ser lite lustig ut, fast har bra solskydd för nacken. Den har varit lite för stor hittills.
Eller kanske passar hon bäst i Pippimössan? 🙂
”Allra bäst trivs jag här, på din mage, utan mössa, mamma! Jag skulle gärna peta på dina stora tänder och din mun också!”
